Glimmer

Vilsen, glömsk, extatisk i dina landskap

Inbilskt viss om ett evigt nu

Nickar på din barm i vetskap

Att solskenet i mitt liv är du

Annonser

Senhöst vid Kungsholmen

Vindarna gör mig sällskap under promenader längs Kungsholms Strand. Rufsar om i kalufsen. Nyper lätt till i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.

Från sydost sveper dofterna av saltsjön fram. Dofterna fångar mina sinnen, väcker kärlek. Västerut är solen på sin bana bortom Mälarens horisont.

Tar en kort paus vid vattenbrynet, stadigt lutad mot en alm. Knäböjer, låter handen leta sig in i vågspelet. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro.

Möter himmel, horisont och ett leende mansansikte under mig.

Stockholm.

Senhöst, nästan vinter.Kungsholmen

Förförd är jag.

Intryck efter dagar i Belgrad

24 till 27 november 2014 var jar inbjuden av inrikesministeriet i Serbien till en konferens om e-tjänster som talare. Dessutom var jag inbjuden att delta under en dag på IT-enhetens avdelning för att diskutera om framtida polisiära system och tjänster. Här delar jag med mig av mina direkta intryck från dagarna i Belgrad.

Intrycken är många, inte särskilt samlade och är helt osorterade. Ändå finns behovet att skriva om de intryck som ännu samlas. I ett land som har genomgått så otroligt mycket, mest negativt. I en stad som 700 gånger har krigat för att klara sin existens. Här hittar jag en hjärtlighet som helt tar mig off-guard. Mina värdar anstränger sig. Nej, anstränger är helt fel ord. Mina värdar öppnar upp sin breda, varma, famn helt utan reservationer eller förbehåll. Finns inget som är konstlat eller onaturligt. Med inlevelse visar de upp sin värld. Utmaningar och svårigheter får en given plats, men det är mest möjligheterna på vägen mot en ljusare framtid som är en röd tråd i vår interaktion.

När jag talar, resonerar, luftar mina tankar lyssnar de med ett intresse som jag inte har upplevt på länge. Trots att de har stora utmaningar att förstå hur vi som har så mycket pengar anser oss ha problem gör de ingen ansats till protester eller till att inte kunna relatera. Professionellt, såväl som mera privat, är jag i en atmosfär som är laddad med positiv energi om teknikens möjligheter för att bygga ett bättre samhälle i Serbien.

Ibland kommer spontana kommentarer om hur svåra levnadsförhållandena är, lönernas storlek (eller snarare deras obefintlighet) och den allmänna känslan av desperation som kommer sig av en allt mer tilltagande fattigdom. Men, efter varje utläggning om tunga missförhållanden kommer känslan av nationell stolthet och viljan att förbättra samhället fram på ett tydligt sätt. Flera av mina värdar är i min egen ålder och har varit med på resan från socialistisk federation av sex republiker, genom krigen under 90-talet och ombildningarna som har lett till nuvarande serbisk republik. Ingen frånsäger sig historien eller glömmer bort sina rötter i Balkans blodiga historia.

Det finns en medvetenhet om att nästa kapitel i landets historia skrivs just i detta nu. Bokstav för bokstav, mening för mening. Som med allt ihärdigt skrivande blir det ibland felstavat i texten, feldisponeringar, dålig meningsuppbyggnad och en hel del annat. Men, i skrivandet och i livet gäller devisen att sträva mot ett mål och göra klart det som en har föresatt sig. När målet i stort är nått behöver både författaren och samhällsomvandlaren gå tillbaka för att redigera de avsnitt där det blev fel. Den person eller institution som saknar förståelse för att människor felar saknar helt och hållet själ.

När jag ändå har snuddat vid ämnet själ är hjärtat inte långt borta. Jag sitter på flygplatsen Nikola Tesla Airport och skriver. Den känsla jag lämnar Belgrad med är mäktig respekt för själen och hjärtat som jag har mött under min vistelse. Visserligen är det många som inte har pengar så att det räcker. Trots bristen på pengar saknas inte givmildhet. Jag upplever att ju mindre ett samhälle har, desto mer vill de ge till de som har det värre. Bristen på pengar överkompenseras från tid till annan med bakslag som provokationer från närmaste grannländerna, samt bakslag på vägen mot att bli medlem i det europeiska samfundet.

Oanständigheter, småsinthet och hämndlystnad är tyvärr en del av människors natur. Speciellt de människor som helt saknar en intellektuell kapacitet att lyfta sig högt upp och värdera historien för att därigenom förstå att ingen sidan ensam sitter med alla rätt, eller för den delen alla fel. Maktgiriga individer/institutioner kan enkelt nyttja den mänskliga bristen för att bygga sig ett slott som vilar på en stadig grund, stärkt av underbyggt hat. Själv låter jag mig inte förledas och slå in på en negativ bana. Visar mitt långa finger till alla oanständiga, småsinta, elaka individer och ger mig i kast med att summera min reflektion i en varm anda.

Mina dagar i Belgrad i november månad 2014 lämnar ett starkt intryck. Jag känner mig välkommen, uppskattad och väl omhändertagen av mina värdar. Även om jag längtar hem känner jag redan en saknad efter djupa samtal, avslappnat umgänge, hjärtliga skratt och ett värdefullt utbyte av erfarenheter.

Hårlock

Jag vill berätta om en hårlock så ljus

Som permanent bosatt sig i mitt hus

.

Du kanske tycker det låter en smula skumt

”En hårlock i ditt hus. Det låter bara dumt”

.

Låt mig då förklara

Den dagen när en hårlock bygger bo inuti dig

.

Uppstår fenomen dittills okända:

I en mening tappar du alla koncept

Vänner tycker du börjar bete dig knäppt

.

Texten du läser bildar speciell figur

I omgivningarna ser du blott en kontur

.

På tåget kommer du på dig med att fånle

Tar spontana promenader till romantisk allé

.

Aptiten har farit all världens kos

Musiklistorna, melankolisk blues

.

Och jag vill för allt i världen inte ändra det

För i allt detta kan jag säga att jag vet:

.

Utan hårlocken som bosatt sig i mitt hus

Skulle världen vara en plats helt utan ljus

Lite och lagom finns inte

Det finns inget som heter lite kärlek eller lagom lycka

Det finns inget som heter lite moral eller lagom heder

Det finns inget som heter lite rasist eller lagom hatisk

Det finns inget som heter lite rädd eller lagom mobbad

Det finns inget som heter lite fördomar eller lagom småsint

Det finns inget som heter lite ledsen eller lagom tröstad

Det finns inget som heter lite kyssar eller lagom smekningar

Fingertoppar

Oroliga händer. Vill inte riktigt lyda

Stannar upp en kort sekund för att tyda

vad som har farit i mina trogna vänner

Ser på fingrarna mina och frågar vad de känner

 

Inser i samma sekund det uppenbart aparta

Mina fingertoppar saknar din kropps karta

Att stilla spela över dina bröst så fina

Det förmedlas i ögonblicket av fingrarna mina

Övergång

Träden har klätt markerna i färgrik höstskrud
Ovan huvudet möts Atlantånga och sydlandsvind
Resulterar i regn som smattrar, skapar välljud
Friska brisar som smeker rödblommig kind

Sommarens minnen får nu vila i stilla ro
Under täcke i brunt, gult och rött
Vänta på kung Bore för att anförtro
bevarandet, så att klorofyllet kan slumra sött

Övergångarna markerar varken början eller slut
Vi är del av cyklisk överlämning i en oändlighet
Där en årstid har gjort sitt lämnas det över resolut
Så att nästa syskon kan göra sitt i en magisk helhet

Självförtroende

Du är vad du tänker om dig själv.

Den finaste och mest givande vänskapen som räcker så länge du lever är att vara en äkta vän med dig själv.

Att vara medveten om när din egna röst blir negativ och omedelbart kliva in och tala om hur jävla bra du är!

Mer tro än tron på dig själv är valfritt.