En betraktelse om ränder

Jag närmar mig en riktig milstolpe i livet. Inom inte alltför många (drygt sju när det här skrivs) veckor kommer jag att vakna till min 50-årsdag. Det är ingen som helst fråga om skräckblandad förtjusning. Tvärtom rör det sig om en spännande upptäckarresa fylld av insikter inför det som komma skall. Något som är ovanligt för mig. Obekant, rent av. Bland alla tankelandskap på min inre resa har jag upptäckt nya kontinenter. Klivit in i jungfrulig mark. Hör själv att det låter lite skadat. Hur kan man inte känna till sig själv och sin inre tankevärld, är den första frågan som jag skulle ställa. Tro mig. Har ställt den om och om igen, men erkänner att svaret är ett ”jag vet inte”!

Nåväl. Ska inte uppehålla mig för länge i frågor som inte har något svar. Låter tiden jobba för mig där. Istället vill jag förmedla vad som händer när en upptäcker sina riktiga ränder. Talesättet att ”ränderna aldrig går ur” har aktualiserats och i mitt fall reviderats så att talesättets fasad nu krackelerar. Jag har levt en större del av mitt hittillsvarande liv med gaspedalen i botten för det mesta. Vid sällsynta tillfällen har jag saktat in på farten, för att i nästa moment genast trycka plattan i mattan på nytt. Farten har berusat och förfört. På senare år har jag noterat att trycket mot gaspedalen gradvis minskat och nyligen har jag upptäckt omgivningar vid sidan av motorvägen.

Med alltmer vackra vyer som lockar har jag nu börjat göra rena stopp och uppehåll för att sondera omgivningarna närmare. Insikter som har legat latenta djupt där inne hittar helt plötsligt vägar ut (kallas de för utsikter då?). En tydlig insikt är om den borne introverte, tvivlande skeptikern med en glättig, utåtriktad, energisk och säljande yta. Inser att jag är tvivlande skeptisk till det mesta som rör mina egna tankar, förmågor, färdigheter, bekräftelsebehov och tolkningar av allt jag ser i världen. Tvärt emot den självsäkra, starka och obändliga person jag har levt med så många decennier. Han som helt skiter i vad andra tycker och tänker om honom.

Just i den här insikten lever jag med en stor förtjusning och förväntan, med lite skräckkänslor i bakgrunden. Att lära känna sig själv på riktigt och trivas med den nya bekantskapen. Hitta en trygg umgängeszon.

I ärlighetens namn tycker jag fortfarande att jag är rätt så bra, men det är ljusår ifrån att uppfatta sig själv som en stor gåva till mänskligheten. Kanske är det häri hemligheten med åldrandet ligger: Åren mejslar fram de mjukare formerna genom att undan för undan nöta bort kantigheter?

Men, nu faller jag i egen fälla. Jag ska, som jag tidigare sagt, inte ägna tid åt att försöka hitta svar på frågor jag inte förstår. Nöjer mig med att konstatera vilken fantastisk resa det har varit så här långt. Vilka helt underbara människor som jag har fått fömånen att ha nära. Tacksam och med stora förväntningar ta mig an den fortsatta färden. Priviligierad över faktumet att jag har så mycket mer att titta på nu när farten inte går i överljudsfart. Rik av kärleken till- och från, mina finingar.

Varför har jag inte fyllt 50 tidigare?

Annonser

Ytligt?

Ibland tänker jag att självcensur skulle passa bra, men min sinnesförvirring håller aldrig i sig någon längre stund. Igår var jag med min lurvige lille vän (som jag är omåttligt fäst vid) ute i skogarna. Då släpptes en tanke loss som har legat latent en lång tid. Får mig att fundera på själens djup vs ytligheten.

”Gud skapade människan. Clinique och Photoshop gör den presentabel”

Och här är min lurvige lille vän

Elvis svartvit

Handlingar

Ibland när jag skriver i min skrivarstudio kommer någon tanke in från vänster. Ger ingen ro. Bygger ett eget litet bo. Här kommer en förädling av en sån tanke i form av tänkvärda ord för mig själv.

*

”Jag har en hjärna inuti mitt huvud. Händer och fötter har jag också begåvats med. Det är upp till mig att stega upp min väg, ta tag i det som är livet och njuta av min egen resa. Öde, högre makter och omgivningen är dåliga ursäkter att inte leva här och nu.”

Livets kompositör

Jag antar att det är åldern som spökar

Eller kanske är det känslan att ligga i bakvattnet, ”inte haja”

Oavsett anledning har jag länge haft ett malande fragment till tanke i bakhuvudet

Det började som en känsla att något är annorlunda med dagens medielandskap

Kanske allra tydligast i den delen av landskapet som har epitetet Sociala Medier

Antar att det var när jag första gången hörde begreppet ”viral”

Helt plötsligt delas något tusen-, tio tusen-, ja rent av miljontals gånger

*

Nästa frö sås inom min tankevärld när jag vaknar upp en morgon på T-banans gröna linje

Över en natt har böcker och tidningar bytts ut mot tegelstensstora mobiler och surfplattor

Huvuden pryds med de mest fantasifulla hörlurarna kopplade till tegelstenarna, med- eller utan kabel

Ett salivglänsande pekfinger för bläddring i papperstidningen är nu ersatt av frenetiskt tummande på en glasskärm

*

Vi är numera alltid uppkopplade

Oavsett var vi är

Konsumtionen fulländad

*

Men, nu har fröet kultiverats och är redo att skördas

Och med skördetid kommer visshet:

Det som har legat och malt inombords är frågan om relationen mellan konsument – producent

När allt fler konsumerar och i allt större utsträckning delar innehåll skapas oanade möjligheter för den som vill skapa, producera

Det har aldrig i historien varit så enkelt att som nu att börja producera innehåll, oavsett vad det gäller

*

Med nyvunna insikter tar jag mig an en tänkare av rang; Nassim Nicholas Taleb

Dags att läsa boken The Black Swan och hitta lite näring

*

tulpan