Visdom i augusti

Vet inte om fenomenet är universellt, eller om det bara är jag. Men, det händer rätt så ofta att jag slås av någon tanke från förr. Oftast kommer det till mig efter en period av djup koncentration på en uppgift. Allra vanligast är att det dyker upp känslor, tankar eller sinnesstämningar från mina tonår. Just i det här fallet är jag tämligen säker att mina tonår skilde sig stort från de flesta andras tonår. Lämnar värderingar och förklaringar därhän. Konstaterar bara att våldet var lika vanligt som att andas. Om inte vanligare.

Som alla tonåringar sökte jag en identitet bortom den andra trodde att jag var. I mitt fall blev det mycket träning, läsande, filosoferande och tänkande. De senaste tiden har jag jobbat med att återuppfinna mig själv. Har tagit mig tiden att tänka på djupet när det gäller vem jag är, vad jag har åstadkommit och hur jag vill fortsätta min livsresa. Tankar från Buddha har återkommit om och om igen: ”Att hålla fast vid vrede och ilska mot någon annan är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.” När jag har rannsakat mig själv på djupet har jag behövt erkänna inför mig själv att det har funnits oförrätter mot min person från långt tillbaka i tiden som har varit det giftet som Buddha nämner.

Har även tagit Buddhas visdom och förädlat det ett snäpp: ”Att inte förlåta sig själv över misstag man har gjort är som att gradvis sluta andas.” Tankarna har fötts ur resonemang ur min egen okränkbarhet. Ingen annan individ har rätten att sätta sig på min integritet, våldföra sig på min person. Självklart? Nej, inte alls. Det finns mobbare, översittare, pennalister och psykopater överallt där vi vistas. Med stigande ålder har även min tolerans mot den formen av avarter minskat avsevärt. Närmar sig nollpunkten med rasande fart. Ska jag då tolerera att leva med en sådan person inuti mitt huvud? Mitt svar är numera självklart nej.

Jag står fast på en grund, en övertygelse, om att jag vill vara en god och ansvarsfull vuxen person. Som människa är jag full av känslor, värderingar och karaktärsdrag: Kärlek, skepticism, passion, rädsla, nyfikenhet, saknad, styrka, drömmar, fåfänga, omtanke, icke-tro på övernaturliga väsen, tro på andras godhet, avsky, nybyggaranda, fördomar, coaching, tvivel, hopp och ett helt spektrum annat. Den här helt omöjliga cocktailblandningen är faktiskt den helt unika personen jag. Han som vill vara god och ansvarsfull. På min fortsatta livsresa och strävan mot att le igenkännande varje gång jag ser mig själv i spegeln är det två principer som gäller: 1 – Förstärk mina egna styrkor än mer, 2 – Låt det mindre smickrande i min person möta dagsljuset och låt den vuxne jag värdera ur varje vinkel. Kanske är det trots allt på det viset att det för varje styrka finns en motvikt för att säkerställa balansen?

förlåtelse

50-årstalet

Det har gått ett drygt halvår efter min 50-årsfest i goda vänners lag. Av en ren slump hittade jag mitt 50-årstal som jag höll på festen och tänkte lägga upp den. Minns kvällen med stor värme.

”Det är häftigt att stå här i min Bobo-Africa och nästan se så många fina

människor som har samlats för att sörja med mig. Fira menar jag förstås. Om

ni undrar vad det är för klänning jag har på mig så är det den som är en

Bobo-Africa. Jag köpte den av min senegalesiske vän i Nerja, Mao Bling-

Bling som är 39 år gammal och åker hem till Senegal varje vinter och gör

bang-bang-bang med sin yngre fru.

 

50 år. Det har fått mig att reflektera över livet, tillvaron och den lilla eventuella

framtid som kanske väntar. Det blir oundvikligt att fundera över om jag

verkligen har blivit gammal och här är några funderingar som ett litet

lackmustest. Jag vet att jag är gammal:

  • När den lilla gråhåriga damen som jag hjälper över gatan visar sig vara min fru
  • Min hjärna skriver kontrakt som min kropp omöjligt kan hålla
  • När mina barn ser ut som medelålders gummor och gubbar
  • Mitt stora sinne och smala midja helt försåtligt bytt plats
  • När jag upptäcker att jag har för många rum i huset, men inget rum alls i medicinskåpet

Än så länge klarar jag mig bra, förutom kanske under punkt två: Det där med kontrakt.

Sen finns det lite mera roliga betraktelser. Som allt det där vår generation

gladeligen tog sig för och ändå lever:

  • Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm
  • Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i och om vi hade hört begrepp som LCHF och GI skulle vi ha trott att det var medicinska åkommor
  • Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det
  • Vi hade varken Playstation, Nintendo eller X-boxar – i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Istället hade vi riktiga vänner – vi gick ut och fann dem!
  • Vi åt jordnötter och hade inte en aning om att det var riktiga mördare vi proppade i oss
  • Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år. En förälder som kom till lärarmöten var bara pinsam
  • Vi åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen

Självklart är det gyllene decenniet, 80-talet, en outsinlig källa till reflektion.

Decenniet då:

  • En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr – både på tjejer och killar
  • Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett
  • Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella boxar
  • Seglarskon betraktades som ”klassisk” och ”tidlös”
  • En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii
  • Den lyxigaste förrätten var räkcocktail
  • Tights och storskjorta var en naturlig kombination

Nu är det så att jag faktiskt försöker leva i nuet och se tjusningen i det tidevarv som är nu. För, visst är det fantastiskt att jag:

  • Har 20 telefonnummer och 16 e-postadresser till en familj på sex personer
  • Äter en lunch som består av rå fisk – som jag äter med träpinnar
  • Ringer familjen för att höra om de är hemma medan jag parkerar bilen på uppfarten
  • Skickar Facebookstatusar, SMS och andra meddelanden till vännerna som sitter runt samma bord
  • Hatar TV-reklam, men ibland måste erkänna att den är intelligentare än de faktiska programmen på TV

Så, för att avrunda det här redan långrandiga talet vill jag avsluta med några

betraktelser om kvinnor och män. Det är just våra olikheter som är det som

gör livet värt att leva:

  • När Lisa, Maria, Gunilla och Elisabeth går ut på krog så kallar de varandra Lisa, Maria, Gunilla och Elisabeth. När jag, Jugge, Anton och Lars går ut på krog så kallar vi varandra Mittran, Snutt-Julle, Fetto, och Bill Gates
  • När notan kommer så slänger vi killar varsin femhundring på bordet trots att räkningen bara uppgår till 1 400 spänn sammanlagt. Ingen har mindre valörer och ingen vill erkänna att de vill ha växel tillbaka. När tjejerna får sin nota så åker miniräknaren fram blixtsnabbt
  • En man kan betala tjugo spänn för en sak som är värd tio spänn om han behöver den. En kvinna kan betala tio spänn för en sak som är värd tjugo spänn trots att hon inte behöver den, utan bara för att den är på rea
  • Mannen har fem saker i sitt badrumsskåp: tandborste, raklödder, rakhyvel, en bit tvål och en reklamhandduk. Medeltal på antal saker i kvinnors badrumsskåp är 337. Mannen kan med största sannolikhet inte identifiera majoriteten av dem.
  • En kvinna gör sig i ordning när hon ska till affären, vattna blommorna, gå ut med soporna, svara i telefonen, läsa en bok och hämta posten. En man gör sig i ordning för bröllop och begravningar
  • Åh barn… kvinnan vet allt om sina barn, hon vet när de ska till tandläkaren, om deras romanser, bästa kompisar, favoritmat, hemliga rädslor, drömmar och önskemål. Mannen är i stort sett medveten om att det bor små människor i hans hus.

Med detta är resonemanget slut för den här gången. Återkommer när jag firar 100!

Skål!!!”

Norr Mälarstrand

Vindarna gör mig sällskap under en lunchpromenad längs Norr Mälarstrand. Rufsar om i kalufsen. Nyper lätt till i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.

Från sydost sveper dofterna av saltsjön in i sinnena. Västerut är solen på sin bana bortom Mälarens horisont långt ovan de gråa molnen.

Tar en kort paus vid vattenbrynet, stadigt lutad mot en alm. Knäböjer, låter handen leta sig in i vågspelet. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro. Möter himmel, horisont och ett leende mansansikte under mig.

Stockholm. Våren anas. Förförd är jag.