Jag har, liksom du säkerligen också har, ett antal ovärderliga tjänster som jag använder. Har varit kund av Spotify Premium och Netflix sen många år. Har även haft premiumversionen av YouTube från tid till annan. Prenumererar privat på Harvard Business Review, Medium.com, ChatGPT, Claude Sonnet 4.6, för att ta några andra nyare exempel. Den här betraktelsen är en första del som utgår ifrån Spotify, Netflix och YouTube som exempel.

Igår bestämde jag mig för att utöka mina musikhorisonter. Jag öppnade Spotify, tryckte på ”Discover Weekly” och fick, med en bombastisk fanfar, tre band som lät exakt som de andra fyrtiosju banden jag redan lyssnar på. Spotify hade verkligen ansträngt sig. Algoritmen hade suttit uppe hela natten och kommit fram till att eftersom jag gillar melankolisk indiepop från Manchester, skulle jag med största sannolikhet också gilla melankolisk indiepop från Manchester. Genialt! Förstår varför det går så bra för företaget…

Det är något djupt tröstande i att internettjänsterna har gett upp hoppet om att jag ska förändras. Netflix ser mig som jag verkligen är: En person som kollade på en true crime-dokumentär en regnig tisdag 2019 och har sedan dess behandlat mig som en potentiell seriemördare med dokumentärproblem. ”Eftersom du tittade på ”Making a Murderer” kanske du också vill se tjugo till exakt likadana grejer.” Tack. Jag kände tydligen inte mig själv, men nu har Netflix hjälpt mig med det.

YouTube är ännu mer hängivet. Algoritmen där har inte bara lärt sig vad jag gillar, den har aktivt bestämt sig för att skydda mig från allt annat. En gång råkade jag pausa på en video om keramik. Bara pausa, inte ens titta. I tre veckor fick jag keramikrekommendationer. Algoritmen hade sett något i mig som jag inte visste fanns. Kanske hade den rätt. Kanske är jag en keramiker på insidan.

Det märkliga är att hela poängen en gång i tiden var att internet skulle vara ett oändligt bibliotek av mänsklig kunskap och kreativitet. En portal till det okända. Istället har vi fått ett system som fungerar ungefär som den där vännen som alltid bokar samma restaurang (”men du älskar ju Sushi Palace!”) och vägrar acceptera att man kanske, en gång, skulle vilja prova något annat.

Jag saknar faktiskt slumpen. Den blinda, ovänliga, ointressanta slumpen. Tidningarnas kultursidor som recenserade en jazzskiva, bredvid en roman, bredvid en konstutställning du aldrig sökt efter. Videobutiken där man ibland råkade hyra något katastrofalt men ibland råkade hitta sin favoritfilm. Radion som spelade en låt man hatade och sedan en man aldrig glömt.

Algoritmerna är skickliga. De är uppmärksamma och outtröttliga och de kommer aldrig rekommendera något som är riktigt dåligt (eller?). Men de kommer heller aldrig rekommendera något som är riktigt oväntat. Och det är precis problemet. Livet i ekokammaren är bekvämt som en gammal tröja (eller ett par riktigt uttvättade kalsonger i mitt fall), men man växer sig inte särskilt stor i den.

Nåja. Nu ska jag snart tillbaka till Netflix. De har tydligen lagt till en ny dokumentär om en man som gjorde något hemskt på nittiotalet.

Algoritmen vet att jag vill se den.

Den har förmodligen rätt.