Årets första dag

Gott Nytt År och god fortsättning.

Foto av Fabio Eckert pu00e5 Pexels.com

2023 är drygt 12 timmar gammalt och står vidöppet för våra fötter. Hoppas att du har fått ett gott avslut på det gångna året, samt en sagolikt bra start på det nya.

Nyårslöften är inget jag ägnar mig åt sedan åtskilliga år. Summan av mina laster är variabel och min fantasi är så välutvecklad att jag ständigt hittar nya laster att berika livet med. Bara att acceptera och gilla läget. För en som har livsdevisen att ”lagom är alltid för lite” är nyårslöften en onödig dimension.

Senast jag skrev ett inlägg berättade jag om ett romanprojekt. Det fortskrider väl och känns gott i hjärteroten. Karaktärer, dialoger och skeenden är följeslagare som utvecklas under långa skogspromenader med min fyrfota vän. Dom gestaltas först som röstmemon i min Samsung innan de hittar vägen till fingrarna som plottrar för fullt i Scrivener. Ibland blir det slagsmål om hjärnkapacitet under promenaderna. Någon ny melodi eller låttext vill forcera in sig i den grå massan och irritera som en nykläckt fluga.

Har förutom skrivandet även läst en del god litteratur. Den bok som fångat mig mest är ”Himmel över Alaska” av Kristin Hannah. Läser för stunden en facklitterär bok med titeln ”The cyber effect” av Mary Aiken. En fängslande bok av en cyberpsykolog (hur cool titel) om mänskligt beteende och avarter i de digitala landskapen.

Ett nytt år är också tiden för genomgång av livet i stort och smått. Ställer mig återkommande några grundläggande frågor för att få en självbesiktning: När mår jag som bäst? När är jag som bäst? Är jag i den miljön där jag vill vara mitt bästa jag? En god övning i att hjälpa till i min utveckling som person. Har under tidigare år haft fokus på den professionella utvecklingen i min roll, men med åren handlar allting om den hela personen. Kommit till insikten att gamla sanningar om balans i arbets- och privatliv inte är hälsosamma. Gäller att tänka holistiskt.

Med det avslutar jag 2023 års första inlägg på Write4Joy och ser fram emot en berikande resa. Avslutar givetvis med lite ögonblicksbilder.

Färg- och doftrik höst

Sakta förbereder sig naturen för kommande vintervila. Skogens dofter är friskare och fuktigare. Träden börjar sakteligen låta xantofyllen påbörja sin omvandling av löven från grönt mot gult, rött och slutligen brunt. I min skrivarstudio pågår förberedelser för en ny omgång av eget återuppfinnande. Har tidigare beskrivit hur jag två gånger per år gör en ”kunskaps-/intresse-/passionrevision”.

Den här gången kommer jag att jobba betydlig djupare med mina innersta passioner. Gå tillbaka till ungdomen när jag startade min livs- och professionella resa för att ärligt förstå om jag har orealiserade drömmar, vilka de är och varför de har stått tillbaka. Tänker följande:

Möta sin längtan

Var och en av oss lever med massor av längtan och drömmar. En del är djupt begravna inom oss, andra mer uttalade. Med tiden kan vissa av våra djupt begravda drömmar anta formen av sorg över något som inte blev. Sorgen kan ta sig många olika former, men den yttersta sorgen är att i slutfasen av sitt liv inse att man aldrig levde ut sig själv. För egen del märker jag hur åldern tillåter bekvämligheten få mer utrymme. Att nöja sig med läget så som det är. Men, jag är inte redo att stänga böckerna och konstatera att ”det var det”!

Med min lilla innersta och ärliga tanke ska jag därmed gå lite djupare i min introspektion. Hämta känslorna, tillämpa logiken och ärligt se vilka steg som ska tas. Delar med mig av lite bilder från de senaste 5 veckorna. Leendet finns alltid där. Jag älskar livet! Tänker ofta på det arabiska talesättet: ”Där solen alltid skiner blir det så småningom öken”! Tar det till mitt egensnickrade svenska talesätt: ”Hellre solkysst öken än vinterkarg snålblåst”!

Dyrbar gåva

Läste för länge sedan en betraktelse som fastnade

Minns tyvärr inte vem som yttrade orden, men jag delar ändå

”Ärlighet är en dyrbar gåva. Förvänta dig inte någon sådan från billiga människor.”

Tänker att den största gåvan vi alla kan skänka oss själva är ett ärligt liv

Att vara sanna och snälla mot oss själva

Förväntningar alltid infriade

Bortglömd tacksamhet?

Minns mycket väl mig själv som yngre: En ambitiös, uppåtsträvande person med ett självförtroende som kunde flytta berg

Har även i minnet hur jag bara tog saker och ting för givna; hade inte tid att stanna upp och reflektera över livets essens. Jag var på väg någonstans!

Med åren mognar människor och förändras i synen på vad som betyder något. Enligt min åsikt handlar det om nödvändighet att hushålla med sin energi, men låt oss kalla det för visdom med åren 😊

För egen del har mognadsprocessen pågått ett antal år – det började något år innan jag skulle bli 50. Idag är jag visserligen lika nyfiken och vetgirig som i ungdomen, samt med ett solitt självförtroende. Men, jag strävar inte längre uppåt i någon imaginär framgångshierarki.

Vad har alla mina personliga betraktelser och mognad med något att göra?

Något essentiellt!

Att visa tacksamhet för allt som man har, istället för att ständigt jaga något man inte har. Att leva i nuet och känna tacksamhet över hälsa, väder, förhållanden, vyer och ett tusentals andra små vardagliga ting.

Vardagen bär så mycket magiskt som kan gå en förbi om man bara strävar uppåt/framåt.

Kunskapshot

I världen jag lever i för närvarande ser jag två allvarliga hot mot sann kunskap:

  • Ignorans
  • Illusion om kunskap

Inte så förvånande att gammeldiktatorers modus operandi vinner ny terräng i så kallade demokratiska länder.

Distans

En underbar dag fortskrider utanför.

Jobbar på distans. Nästa workshop börjar om 20 minuter.

Funderar på ordet distans. En så vacker dag känns Coronaviruset otroligt avlägset.

Distansen till normalt liv och socialt umgänge påtagligt.

Skickar varma hälsningar till dig – på distans