Bortglömd tacksamhet?

Minns mycket väl mig själv som yngre: En ambitiös, uppåtsträvande person med ett självförtroende som kunde flytta berg

Har även i minnet hur jag bara tog saker och ting för givna; hade inte tid att stanna upp och reflektera över livets essens. Jag var på väg någonstans!

Med åren mognar människor och förändras i synen på vad som betyder något. Enligt min åsikt handlar det om nödvändighet att hushålla med sin energi, men låt oss kalla det för visdom med åren 😊

För egen del har mognadsprocessen pågått ett antal år – det började något år innan jag skulle bli 50. Idag är jag visserligen lika nyfiken och vetgirig som i ungdomen, samt med ett solitt självförtroende. Men, jag strävar inte längre uppåt i någon imaginär framgångshierarki.

Vad har alla mina personliga betraktelser och mognad med något att göra?

Något essentiellt!

Att visa tacksamhet för allt som man har, istället för att ständigt jaga något man inte har. Att leva i nuet och känna tacksamhet över hälsa, väder, förhållanden, vyer och ett tusentals andra små vardagliga ting.

Vardagen bär så mycket magiskt som kan gå en förbi om man bara strävar uppåt/framåt.

Kunskapshot

I världen jag lever i för närvarande ser jag två allvarliga hot mot sann kunskap:

  • Ignorans
  • Illusion om kunskap

Inte så förvånande att gammeldiktatorers modus operandi vinner ny terräng i så kallade demokratiska länder.

Distans

En underbar dag fortskrider utanför.

Jobbar på distans. Nästa workshop börjar om 20 minuter.

Funderar på ordet distans. En så vacker dag känns Coronaviruset otroligt avlägset.

Distansen till normalt liv och socialt umgänge påtagligt.

Skickar varma hälsningar till dig – på distans

Vänlighet, hänsyn och vinterlandskap

”Tact is the art of making a point without making an enemy”. Ett av många talesätt som jag har tagit till mig genom levnadsåren och som är mer aktuellt än någonsin. När vi har mäktiga ledare som ägnar sig åt pennalism på den högsta politiska scenen reflekterar det verkligheten vi lever i. Desinformationskampanjer, hatalgoritmer, vettvillingar åt både höger och vänster är bara en del av verkligheten i de sociala medielandskapen. För att stimulera det kritiska tänkandet vill jag backa bandet till tiden före J.K (inte Rowling, utan Kristus) och citera Marcus Aurelius:

”Everything we hear is an opinion, not a fact.

Everything we see is a perspective, not the truth!”

Ute i det ”riktiga” livet (i alla fall här i Stockholm med omnejd) är en stor del av människorna jag möter på upptagna i sin egen bubbla. Jag känner mig som en fornlämning när jag artigt söker ögonkontakt och ursäktar mig med att vilja komma förbi utan att tacklas. Eller när jag stannar för att hålla upp dörren för någon som kommer bakom och är hela en sekunds evighet ifrån mig. För att inte ta trafikens otaliga exempel där andra hytter med nävar och fingrar de gånger man visar minsta lilla hänsyn till en medtrafikant.

Det är så lätt att ryckas med och följa en nedåtgående spiral käpprätt åt häcklefjäll. Men, jag kapitulerar inte. För varje inkapslad bubbellevande medmänniska ska jag le lite mer, söka ögonkontakt oftare, vara än vänligare och visa än mer hänsyn. För det är som så att varje dag i livet är fylld av skönhet. Något som mina vinterbilder bevisar.