Livets självklarheter

Med åren kommer insikterna på lång rad. Det som många tänker på som livets självklarheter är egentligen inte det minsta självklart för majoriteten av oss. Vi är helt enkelt för upptagna med vardagens bestyr för att ens reflektera. Eftersom jag har en kreativ söndag med gitarrspel, sång och om en kort stund skrivande på min nästa bok så ska jag ägna mig åt några självklarheter i livet. Sätter ihop ett antal punkter i dialogform med mig själv. När jag säger ”du” i texten syftar jag på mig själv.

  • Livet vi lever är det liv vi själva har skapat åt oss. Livet är här och nu, samt består av summan av de val som vi har gjort på resan så här långt. Inte nöjd? Börja med att göra andra val och hitta stigen du vill gå.
  • Många stigar leder fel. Om du inte går vidare får du aldrig veta vilka stigar som så småningom leder rätt. Rädslan att misslyckas måste ersättas med lusten att hitta nya vyer.
  • Världen är full av tänkare och missförstådda genier. Den behöver inte ytterligare en sådan. Ytterst få har pratat sig fram till lycka. Göra istället för att prata är parollen.
  • Allting förändras, kommer att förändras och det är inget du kan göra något åt. Hitta nya stigar, gör nya val och ha så jäv-a roligt som du kan. Så vitt vi alla som lever på planeten idag vet så finns det inget liv efter detta.
  • Slutligen kommer mitt absolut främsta råd: Fråga aldrig en kvinna om hon är gravid!

Ha en härlig söndag i den här andra halvan av november!

Annonser

Bokslut och framblick

Det är något visst med ett år som är på väg mot sina sista timmar och ett nytt år som väntar på andra sidan ett visst klockslag. Man hinner reflektera över allt som har hänt under året; i den processen göra både ett bokslut och lägga upp planer för framtiden. Inleder med bokslutet.

2015 i några meningar – eller inte

Blickar ut över ett vackert vinterlandskap utanför mitt fönster. Hägern flyger majestätiskt över sjöns frusna yta. Molntäcket spricker upp i avlånga revor och släpper igenom solens välgörande strålar. Kenny G förför mina sinnen med sin saxofon i ”Forever in Love”. Bakom mig ligger Elvis och sussar sött efter en skogspromenad. Känslan inombords här och nu är omöjlig att fånga och sätta ord på. Ändå gör jag ett litet eget bokslut ”light”.

2015 fyllde jag 50 år och blev farfar. Att fylla år har jag vant mig vid de 49 föregående tillfällena. Att bli farfar till ett litet underverk är något helt nytt. Den 19 december hade knappt hunnit börja när hon bestämde sig för att göra den mödosamma resan ut från tryggheten in i vår värld.

IMG_3489

Att få hålla henne i famnen har väckt alla de underbara känslor från tiden när mina tre fantastiska ungdomar var små. En ren kärlek utan förbehåll. Vissheten att livet kommer gå vidare i generation efter generation, förhoppningsvis med smartare människor som bättre kan förvalta vår storslagna planet.

Sommaren regnade bort för många vänner och bekanta. Vi tillbringade två underbara veckor i Nerja på spanska solkusten. En vecka bara Lisa och jag och en vecka tillsammans med våra barn och svärdotter. Sammanfattar semestern med en bild som säger allt: Kärlek, värme, skönhet.

FullSizeRender (8)

I december 2015 skrev jag klart min kriminella roman ”Drömvinsten”.

2016 – en framblick

Ser fram emot ett år i kärlekens tecken. Jag och min fru firar 20-årig bröllopsdag i februari. I sommar har vi några veckor i Seattle som väntar. Mitt livs stora kärlek blir allt mer underbar för varje år som går. Min dotter kommer att ta studenten i sommar. Sonen fortsätter sina distanskurser och läser nu in matematik och svenska, samt specialiserar sig i nätsäkerhet. Äldste sonen är nu pappa och det är något visst med att se sitt eget barn vara en så fantastisk pappa.

Ser fram emot ett år då mitt barnbarn utforskar världen.

2015 var året då jag började spana på vad jag vill uppnå rent professionellt framöver. Under parollen ”reinvent 2015” har jag kartlagt allt som jag har gjort riktigt bra, vad som kunde ha gjorts annorlunda/bättre och vilka utmaningar jag vill ta mig an i nästa steg. Har kommit fram till en viktig insikt: Jag behöver hitta områden att satsa på utanför min ”comfort zone” och helst misslyckas några gånger på vägen! Funderar på fullt allvar att skapa förutsättningar för att få titeln ”Failure Specialist”. Vill med andra ord vara ungdomligt modig, även i min seniora position. Behöver släppa sargkanten och ge mig ut på en resa full av upplevelser och lärdomar.

keep-calm-i-m-a-specialist-in-failure

Kommer även att jobba intensivt med att hitta en förläggare för min roman. 2016 ser jag som året då jag debuterar som skönlitterär författare.

Sen är det några andra viktiga områden jag ska jobba med:

  • Dissa energitjuvar: Bättre att vara en glad skitstövel än dränerad snällhare
  • Älska mera: Mig själv, min fru, min familj, mina vänner, tillvaron.
  • Utmana slentrianföreställningar: Politiskt korrekt är lika med totalt ointressant. Smygrasist är lika med inskränkt energitjuv och dissas hårt
  • Utveckla skrivandet
  • Jobba oförtröttligt mot 200-klubbsmedlemskap (200 kg i bänkpress, knäböj och marklyft).

Avslutar med skönheten som finns på armlängds avstånd och önskan om ett Gott Nytt År till alla fina vänner!

FullSizeRender (7)

En betraktelse om ränder

Jag närmar mig en riktig milstolpe i livet. Inom inte alltför många (drygt sju när det här skrivs) veckor kommer jag att vakna till min 50-årsdag. Det är ingen som helst fråga om skräckblandad förtjusning. Tvärtom rör det sig om en spännande upptäckarresa fylld av insikter inför det som komma skall. Något som är ovanligt för mig. Obekant, rent av. Bland alla tankelandskap på min inre resa har jag upptäckt nya kontinenter. Klivit in i jungfrulig mark. Hör själv att det låter lite skadat. Hur kan man inte känna till sig själv och sin inre tankevärld, är den första frågan som jag skulle ställa. Tro mig. Har ställt den om och om igen, men erkänner att svaret är ett ”jag vet inte”!

Nåväl. Ska inte uppehålla mig för länge i frågor som inte har något svar. Låter tiden jobba för mig där. Istället vill jag förmedla vad som händer när en upptäcker sina riktiga ränder. Talesättet att ”ränderna aldrig går ur” har aktualiserats och i mitt fall reviderats så att talesättets fasad nu krackelerar. Jag har levt en större del av mitt hittillsvarande liv med gaspedalen i botten för det mesta. Vid sällsynta tillfällen har jag saktat in på farten, för att i nästa moment genast trycka plattan i mattan på nytt. Farten har berusat och förfört. På senare år har jag noterat att trycket mot gaspedalen gradvis minskat och nyligen har jag upptäckt omgivningar vid sidan av motorvägen.

Med alltmer vackra vyer som lockar har jag nu börjat göra rena stopp och uppehåll för att sondera omgivningarna närmare. Insikter som har legat latenta djupt där inne hittar helt plötsligt vägar ut (kallas de för utsikter då?). En tydlig insikt är om den borne introverte, tvivlande skeptikern med en glättig, utåtriktad, energisk och säljande yta. Inser att jag är tvivlande skeptisk till det mesta som rör mina egna tankar, förmågor, färdigheter, bekräftelsebehov och tolkningar av allt jag ser i världen. Tvärt emot den självsäkra, starka och obändliga person jag har levt med så många decennier. Han som helt skiter i vad andra tycker och tänker om honom.

Just i den här insikten lever jag med en stor förtjusning och förväntan, med lite skräckkänslor i bakgrunden. Att lära känna sig själv på riktigt och trivas med den nya bekantskapen. Hitta en trygg umgängeszon.

I ärlighetens namn tycker jag fortfarande att jag är rätt så bra, men det är ljusår ifrån att uppfatta sig själv som en stor gåva till mänskligheten. Kanske är det häri hemligheten med åldrandet ligger: Åren mejslar fram de mjukare formerna genom att undan för undan nöta bort kantigheter?

Men, nu faller jag i egen fälla. Jag ska, som jag tidigare sagt, inte ägna tid åt att försöka hitta svar på frågor jag inte förstår. Nöjer mig med att konstatera vilken fantastisk resa det har varit så här långt. Vilka helt underbara människor som jag har fått fömånen att ha nära. Tacksam och med stora förväntningar ta mig an den fortsatta färden. Priviligierad över faktumet att jag har så mycket mer att titta på nu när farten inte går i överljudsfart. Rik av kärleken till- och från, mina finingar.

Varför har jag inte fyllt 50 tidigare?

Ytligt?

Ibland tänker jag att självcensur skulle passa bra, men min sinnesförvirring håller aldrig i sig någon längre stund. Igår var jag med min lurvige lille vän (som jag är omåttligt fäst vid) ute i skogarna. Då släpptes en tanke loss som har legat latent en lång tid. Får mig att fundera på själens djup vs ytligheten.

”Gud skapade människan. Clinique och Photoshop gör den presentabel”

Och här är min lurvige lille vän

Elvis svartvit