I can hear her heart beat for a thousand miles And the heavens open every time she smiles And when I come to her that’s where I belong Yet I’m running to her like a river’s song
Sista dagen i augusti 2020. Andas in dofter av annalkande höst. En på många sätt unik period väntar. Ingen vet vad den pågående pandemin kommer utvecklas till. Därför, mer än någonsin förr, öppnar jag mina sinnen för det magiska som stunden för med sig.
Vinden, träden, molnen, vågorna på sjön, kanadagässens förflyttning, ändernas lek, regndropparnas lek och en hel uppsjö av tusen andra höstnjutningar stimulerar. Ingen oviss framtid kan ta udden av kraften i här och nu.
En bastubild från Nynäs Havsbad får symbolisera allt mäktigt.
En på många sätt magisk sommar är fastetsad i backspegeln.
Inombords sorterar sig så sakteliga intrycken in på olika ställen, i både bröst och huvud.
Sommaren har blivit synonymt med mer och djupare diskussioner med både nära, kära och i viss mån även nya vänner. Sommaren är för egen del även en extra belönande period för att odla nya insikter. Om mig själv och världen i stort.
Sommaren är även en kavalkad av vackra vyer, dofter, smaker, ljud och känslor. Bjuder på några få bilder från min sommar.
Så, under tiden som varje känsla hittar sitt bo har jag nu återkommit till min virtuella plats i världen: Write4Joy. Kram till er alla!
Det är en speciell sommar och för närvarande gäller rekommendation om en 2 timmars reseregel med bil. Jag bor i Stockholm och kan nu tipsa om en suverän dagstripp som faller inom regeln.
I trakterna runt Järna finns det helt sagolika miljöer att besöka. Igår eftermiddag/kväll tog vi först bilen till Skillebyholm. Där kan man strosa runt bland växthus, odlingsmarker, besöka gårdsbutiken och även handla odlade plantor. Allt producerat på plats och oftast av eleverna på trädgårdsmästarutbildningen. Vi avnjöt en enastående napolitansk pizza på restaurangen Varma (ingen servering. Take-away och utomhus med god marginal till andra).
Efter strosande i omgivningarna tog vi bilen till Kulturcentrum Järna. Området är präglat av antroposoferna och deras läror. Jag väljer att inte lägga någon som helst värdering kring antroposofin, utan njuter av omgivningar och arkitektur.
Vi började med att ta en rundvandring runt Vidarkliniken, som numera är nedlagd. Därefter blev det en promenad runt Ekoparken och en njutningsfylld stund utanför Bruno Liljefors tidigare sommarresidens. Naturen är helt magisk och upplevelsen är något utöver det vanliga.
Coronapandemin är långt värre än vad jag i inledningsskedet resonerade kring. Jag använder mig ofta av probabilistiskt tänkande då jag vill försöka förstå något osäkert och skaffa mig själv ett sammanhang. I det arbetet använder jag mig av Bayes sats för att förädla mina olika sannolikhetsteser när mer data finns tillgängligt. Har varit, och fortsätter att vara, en förespråkare av den svenska modellen för att möta upp mot pandemin.
Är idag mer osäker på sannolika skeenden i en nära framtid, då Covid -19 visar sig vara extremt förrädiskt. Därför fortsätter den mer isolerade vardagen ett tag till. Det här är min nionde vecka då jag sköter mina uppdrag från hemmakontoret. Förutom att då och då vara på kontoret och träffa kollegor fysiskt är det få nackdelar med min nya vardag.
Om jag tittar på just den här veckan som nu är inne på sin sista arbetsdag skulle jag under ”normala” omständigheter ha ägnat tid åt:
Restid inom Stockholm måndag, onsdag och fredag: Ca 7 timmar
Restid ToR Göteborg tisdag med tåg, flyg, taxi, taxi, flyg och tåg. Totalt (utan förseningar) ca 6 timmar resa
Restid ToR Luleå torsdag. Totalt ca 6,5 timmars resa
Det skulle ha varit avresa hemifrån 5 på morgonen och ankomst hem vid 19-tiden på kvällen under resdagarna.
I min nya vardag sparar jag in nästan 25 timmars resande och jobbar betydligt kortare dagar, vilket ger mycket mer utrymme för annat. Jag studerar mer, läser mer, skriver mer, tränar mer, umgås med familjen mer, tar hand om hus-/trädgårdsprojekt och har ändå ”tid över”.
Den tid som är över kan jag fortsätta ägna åt att försöka förstå vad morgondagen har att erbjuda. För min del är det en terapeutisk verksamhet som ger mig en saklig grund att förhålla mig till liv, hälsa, sjukdom och död. Även sjukdom och död har en plats i vardagen. Ger mig än mer respekt för-, och glädje i, min vardag.
Hoppas att min högst personliga vardagsbetraktelse kanske kan ge dig någon influens i din egna högst personliga vardag. Kramar till alla.
Igår kväll, onsdag 13 maj, var det dags för det andra löparpasset.
Tog med mig känslan jag hade efter att ha klarat av det första löparpasset två dagar innan. Valde att bygga en positiv inre bild och inte tänka på hur fruktansvärt tungt det var.
Funkade delvis bra. Löparpasset gick betydligt enklare och jag kunde ha koll på andningen. Dessutom kunde jag då och då även insupa omgivningen under löpningen. Till skillnad från senast då jag enbart fokuserade på att överleva.
Inför nästa löparpass på lördag har jag både en positiv känsla av själva löpningen ihop med endorfinruschen efter. Ska använda mig av båda dessa för att njuta lite också.
Idag är det 8 år och 8 månader sedan jag senast var ute på en löprunda. Då det begav sig tränade jag för fullt inför Midnattsloppet och skulle springa med Författarförbundet. Jag behövde strax under en timme för att förflytta mina 102 kilon en mil.
Snabbspolning framåt till 11 maj 2020. Efter många år med styrkelyftande och uppnådda mål (605 kilo i knäböj, marklyft och bänkpress) har jag nu lagt om min träning. Visserligen är det extremt roligt att vara stark, men jag väger numera 114 kilo. Onödig extravikt att bära. Mitt nya mål är att gå ner 5 kilo per år och försöka behålla så mycket styrka som möjligt. Målvikten är 104 kilo.
Köpte ett par nya Asics löparskor anpassade för min vikt och steg. Köpte även ett par kompressionsstrumpor för att skona så många delar av ben/vader som möjligt.
Avslutade dagens sista möte strax innan 17 och började sakta peppa mig själv inför stundande nypremiär i löparspåren. Du vet hur elitidrottare berättar om att visualisera sig själv hur man gör ditt eller datt? Precis vad jag gjorde. Byggde upp en bild av hur jag smidigt och med lätt stuns banade mig väg i spåret, med elegansen hos en gasell.
Resultatet?
Visualisera dig en kraftigt berusad Dunderklumpen med icke-fungerande luftvägar som okoordinerat skenar i slow-motion. Har du bilden framför dig? Bra. Då kan du tänka att jag presterade än sämre.
Men, efter en totalsträcka på 4,5 km med 1,5 km löpning och 3 km powerwalk kom endorfinrushen och det är den känslan jag bygger nästa pepp på. Redan i övermorgon. Regnbågen håller med.
Vårvindar gör mig sällskap under promenader längs barrdoftande skogsspår. Rufsar ömt om i kalufsen. Nyper lätt i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.
Från sydost sveper dofterna av sjön. Fångar sinnen. Väcker kärlek.
Tar en kort paus vid vattenbrynet. Knäböjer. Handen smeker vattenspegeln. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro.
Ögon möter himmel, horisont och ett leende mansansikte.
