Kärleksrymd

Kärlek är inget mindre än magiskt.

En kraft som får även mig att tro på högre existens.

Den romantiska kärleken när du första gången möter ögon som ger mening åt livet.

Den förälskade kärleken när världsalltet verkar finnas enbart för oss.

Föräldrakärleken när man hälsar sin nyfödda välkommen till världen, där världen verkar ha tappat tid och rum.

Foto av Wayne Evans från Pexels

<>

Den mogna kärleken när händer naturligt söker sig till varandra och utan något medvetande bara vet att det är det som är hemma.

Kärleken till sig själv, livet, medmänniskor, naturen, konsten, hunden…

All den kärleken borde inte rymmas inuti ett bröst. Men, det inte bara ryms – det finns även oändligt med plats för att välkomna mer kärlek.

2020+

Tillbaka hemma igen efter en härlig avslutning på förra, och en lika härlig start på det nya, decenniet.

D-vitaminerna är tankade, gommen förförd och övriga sinnen är fyllda till brädden.

Vill passa på att önska en god fortsättning och ett sagolikt år.

Flytt och förändring

I min professionella vardag råder högtryck. Massor av spännande och utvecklande, så lite tid. I rådande högtryck har vi även flyttat in i nya kontoret. En flytt som ger annan energi och som kräver personlig förändring.

Vi har minskat på arbetsytan och öppnat upp 75 % av utrymmet. Mötesrummen är mer än halverade i antal. Det medför att helt nya kontakter kommer att skapas. Det innebär även att planering av möten och skapande kräver än mer disciplin än tidigare.

Ser verkligen fram emot resan framåt i nya lokaler mitt i Stockholm City (Urban Escape, Regeringsgatan 25) och den förändringsresa som nu är igång på allvar.

Färgfyllda steg

Har skrivit om hösten förr och det kommer att hända igen. Och igen.

Naturens färgfabrik förför och lockar till mer.

Med spänstiga steg låter jag intrycken värma min själ.

Redo att möta nästa årstids frostnupna ögonblick.

Innan naturen på nytt exploderar i grönska och vår.

Stora stenar och smågrus

Har under hela livet ägnat mig åt att hitta utrymme för saker som gör att jag växer som människa. Något jag sannolikt kommer fortsätta med till den dag jag inte längre andas. I mina ambitioner har jag ständigt förlitat mig på medvetna val, baserade på en vision om var jag vill vara. Tur har sällan haft något med det hela att göra. Däremot kan jag genom tillbakablickar se kedjor av lyckliga omständigheter som omgärdat mina steg mot målen.

Jag fyller min vardag med det stora och väljer konsekvent bort allt smågrus som annars finns där för att stoppa maskineriet. Smågrus är alla de där distraktionerna/irritationsmomenten som alltför lätt tar sig förbi en sänkt gard och skapar dålig energi. Jag accepterar också faktum att samtliga stora stenar inte ryms samtidigt och att något får stå i kö till förmån för något annat. Ett tydligt exempel är mina reflektioner och bilder på Write4Joy, som nu har fått vänta ett tag.

Årstiderna går däremot inte att pausa och de kan bara upplevas i den takt som naturens livscykel bestämmer. Idag, den första oktober, anas hösten med all sin klarhet. Luften är frisk, aromatisk och bär med sig löften om nalkande färgfyrverkeri. Delar med mig av ett exempel från morgonens promenad.

Sommarlistor

Efter tre lediga och magiska veckor är jag tillbaka i vardagen. Måste erkänna att jag tillhör det konstiga släktet som längtade tillbaka.

Nu när jag har börjar smälta intrycken vill jag dela med mig av några riktiga höjdpunkter från sommaren 2019. Gör en liten ”sommarens bästa”-lista. Min lista handlar om det bästa jag har sett/läst/upplevt och behöver inte innefatta något som är helt nytt för sommaren.

  1. Sommarens kram, kärlek, sightseeing, träningspass, matupplevelser, kanon och soluppgång finns det bildbevis på i slutet av inlägget.
  2. Sommarens bästa bok (under den första halvan av 2019 också för den delen): ”Kodnamn Alice” av Kate Quinn.
  3. Sommarens bästa serie: ”Bosch” på HBO.
  4. Sommarens bästa film: ”Remember” på Netflix.

Avtryck i livet

Vi lämnar ständigt spår på livets resa

I oss själva och i andra

Liksom andra lämnar spår i oss

Spår som kan ge både in- och avtryck

*

Vissa avtryck söker vi spola bort

Likt vågorna

Som sopar undan lätta fotspår i sanden

Andra avtryck omfamnar vi

Värdesätter som den rikaste skatt

*

För varje ny siffra som läggs på min ålder

Funderar jag alltmer vilka avtryck som är mina

Vilka spår jag kommer att ha lämnat efter mig

*

Möjligheterna i livet finns i oändliga kombinationer

Ett faktum det är lätt att gå vilse i

För, om man plockar bort allt oväsentligt

Då finns bara en handfull värden kvar:

Att förstå varför vi alla föds nakna till livet – avtrycken i livet visar vilken känsla vi har för kläder

Att göra gott – för sig själv och andra

Att släppa begreppet ”lagom” när det gäller skratt och kärlek

Att möta varje situation med ett öppet och nyfiket sinne

Att aldrig försitta chansen att älska oreserverat

*

I varje given stund är det mina spår jag markerar med

Även om vågorna sköljer undan mina spår

Räknar jag med att avtrycken fortlever

Lätta spår i sanden vid Sandhammern, Österlen, juni 2019

Morgonrutiner

”Rutiner”. Ett ord som är så utskällt i vår moderna tid. Framgångspredikare bannlyser med emfas varje stabilt tillstånd och menar på att ständig förändring är det som gäller. Nyfikenhet, utforskarlust, utmaning av vanor är tre nyckelbegrepp.

Förvånas inte över att så många i min professionella omgivning lever i konstans stress. Dessutom är depression och utmattning bara en extra uppgift bort.

Personligen har jag varit i ”hamsterhjulet” och även genomgått en utmattningsdepression som följd av hundratimmars-veckor, ohämmat resande över tidszoner och inga semestrar under flera år. Jag var viktig, framgångsrik och oumbärlig… Inte! En tidigare kollega uttryckte det så bra för mig när det begav sig:

”Åk ut till en kyrkogård och spana ut över alla oumbärliga människor. Fundera över om världen gick under när de checkade ut!”

Idag har jag omfamnat mina morgonrutiner och släpper inte taget. Dessutom omfamnar jag mitt professionella uppdrag med samma kärlek. Det innebär att jag låter mitt privata- och professionella jag frodas i symbios.

Jag vaknar till en ny dag med vissheten att jag avslutade dagen innan på helt rätt sätt. Jobbdagen avslutades med en lista på den enda viktiga saken jag behöver ta itu med under den här nya dagens förmiddag. Med det i bakhuvudet gör jag mitt kaffe och en rik frukost. Tar med mig Elvis ut på tomten för morgontoalett (hunden, inte jag). Bänkar mig framför SVT Nyhetsmorgon och avnjuter kaffe/frukost.

Därefter blir det en morgonpromenad med Elvis och ofta dikterar jag in mängder med tankar och idéer som har med både jobb och skrivande att göra. Under morgonpromenaden visualiserar jag också ”MiT” (Most important Thing) och arbetsdagen i stort. När jag väl sätter igång med jobbet har jag redan färdiga bilder över vad resultatet ska bli.

Under resten av min arbetsdag har jag en stenhård disciplin om att hålla e-posten avstängd och inte tillåta några som helst notifieringar som stör. Istället tillbringar jag 15 minuter innan lunch och innan arbetsdagens slut för att hantera inkorgen. Även här tillämpar jag en extrem disciplin. Lägger tid på att svara enbart på e-post som överhuvudtaget har någon relevans med mitt uppdrag.

Så ser mina morgonrutiner ut och är en vital del av att jag trivs så oerhört bra med livet. Det finns ett tillägg till mina morgonrutiner som jag önskar skulle bli ett naturligt inslag. Det handlar om Steve Jobs och hans dagliga morgonfråga till sig själv:

”Om idag vore min sista dag; skulle jag då göra det som jag håller på med?”

Anar redan ett svar inom mig.