Vad var bättre förr?

Hemma tidigt och sitter vid matbordet för att jobba igenom lite planer, samt försöka tänka i lite nya banor. Självklart är musiken närvarande. I det här fallet med listan ”All Those Ladies”. När Ellie Gouldings stämma tränger igenom tankeverksamheten i låten ”Vincent” tar jag en kort paus.

Inser med detsamma hur otrolig hjärnan är och vilka samband som synapserna bildar. Samtidigt som jag lyssnar på Ellie och hennes fantastiska röst är tankarna tillbaka till Julio Iglesias och hans version av låten från snart tre decennier sedan. Don Mclean är nästa objekt i tankekedjan och hans originalversion från tidigt 70-tal är i fokus för en kort sekund. Sen är det på väg att följa en lång kedja av tankar om förr vs nu. Men, jag sätter medvetet stopp för den vandringen. Jag älskar det som är här och nu. Fascineras självklart över hjärnans kraft och funktion, samt hur jag kan styra tankarna för att hitta rätt känsla.

Med åldrandet intresseras jag alltmer av hjärnan. Läser just nu boken ”Att möta personer med demens” av Anna-Karin Edberg. Kan även rekommendera en TED Talk av Lisa Genova för den som vill ha enkla tips på att minimera risken för Alzheimer’s.

 

Annonser

Prag med värme

Varje stad har något som etsar sig fast efter ett besök. Något utmärkande som man kan tänka tillbaka till med längtan, värme eller av obehag. Prag var en upplevelse med så många utmärkande drag att värmen inombords dröjer kvar.

Sannolikt är upplevelsen så stark när jag har fått dela den med fantastiska människor. Arkitektur, grönska, mat, dryck och kulturliv får så många extra nyanser i älskat sällskap. Låter bilderna förmedla den värme jag bär inombords efter en långhelg i Prag.

 

Än mera ja

2018 är inne på sin andra vecka. Sitter och skriver på en ny bok. Tankarna far iväg och irrar genom erfarenhetens allt mer komplexa labyrinter. Orsaken? Snappade upp ett inlägg på något professionellt socialt nätverk om vikten att kunna säga nej. Vet inte hur många gånger jag har hört den förnumstigheten genom decennierna (värre ändå: vet inte hur många gånger jag själv har sjunkit ner i plattitydlimbo och försökt ”säga nej”).

Eftersom min hjärna ibland får för sig att göra sitt jobb samlar jag tankesmulorna som är vitt spridda, likt de grånade håren runt min hjässa, och processar vilka slutsatser som eventuellt kan dras. ”Ja” är det som driver utvecklingen av en person, och samhället, framåt. ”Ja” är bekräftelse att du vill; att du så småningom ska kunna. ”Ja” är lusten att våga sig in i något främmande, för vissa skrämmande. ”Ja” är att lämna sin inrutade föreställningsvärld (comfort zone är så mycket mera talande) och berikas med intryck, känslor, ny kunskap.

Kommer därför programmera min hjärna med ”ja” till allt som lockar, berör, intresserar. Kanske måste jag lära mig att säga ”Ja” på ett helt nytt plan? Yes, vad kul!

Word Art av Ja på många språk

Visdom i augusti

Vet inte om fenomenet är universellt, eller om det bara är jag. Men, det händer rätt så ofta att jag slås av någon tanke från förr. Oftast kommer det till mig efter en period av djup koncentration på en uppgift. Allra vanligast är att det dyker upp känslor, tankar eller sinnesstämningar från mina tonår. Just i det här fallet är jag tämligen säker att mina tonår skilde sig stort från de flesta andras tonår. Lämnar värderingar och förklaringar därhän. Konstaterar bara att våldet var lika vanligt som att andas. Om inte vanligare.

Som alla tonåringar sökte jag en identitet bortom den andra trodde att jag var. I mitt fall blev det mycket träning, läsande, filosoferande och tänkande. De senaste tiden har jag jobbat med att återuppfinna mig själv. Har tagit mig tiden att tänka på djupet när det gäller vem jag är, vad jag har åstadkommit och hur jag vill fortsätta min livsresa. Tankar från Buddha har återkommit om och om igen: ”Att hålla fast vid vrede och ilska mot någon annan är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.” När jag har rannsakat mig själv på djupet har jag behövt erkänna inför mig själv att det har funnits oförrätter mot min person från långt tillbaka i tiden som har varit det giftet som Buddha nämner.

Har även tagit Buddhas visdom och förädlat det ett snäpp: ”Att inte förlåta sig själv över misstag man har gjort är som att gradvis sluta andas.” Tankarna har fötts ur resonemang ur min egen okränkbarhet. Ingen annan individ har rätten att sätta sig på min integritet, våldföra sig på min person. Självklart? Nej, inte alls. Det finns mobbare, översittare, pennalister och psykopater överallt där vi vistas. Med stigande ålder har även min tolerans mot den formen av avarter minskat avsevärt. Närmar sig nollpunkten med rasande fart. Ska jag då tolerera att leva med en sådan person inuti mitt huvud? Mitt svar är numera självklart nej.

Jag står fast på en grund, en övertygelse, om att jag vill vara en god och ansvarsfull vuxen person. Som människa är jag full av känslor, värderingar och karaktärsdrag: Kärlek, skepticism, passion, rädsla, nyfikenhet, saknad, styrka, drömmar, fåfänga, omtanke, icke-tro på övernaturliga väsen, tro på andras godhet, avsky, nybyggaranda, fördomar, coaching, tvivel, hopp och ett helt spektrum annat. Den här helt omöjliga cocktailblandningen är faktiskt den helt unika personen jag. Han som vill vara god och ansvarsfull. På min fortsatta livsresa och strävan mot att le igenkännande varje gång jag ser mig själv i spegeln är det två principer som gäller: 1 – Förstärk mina egna styrkor än mer, 2 – Låt det mindre smickrande i min person möta dagsljuset och låt den vuxne jag värdera ur varje vinkel. Kanske är det trots allt på det viset att det för varje styrka finns en motvikt för att säkerställa balansen?

förlåtelse

Norr Mälarstrand

Vindarna gör mig sällskap under en lunchpromenad längs Norr Mälarstrand. Rufsar om i kalufsen. Nyper lätt till i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.

Från sydost sveper dofterna av saltsjön in i sinnena. Västerut är solen på sin bana bortom Mälarens horisont långt ovan de gråa molnen.

Tar en kort paus vid vattenbrynet, stadigt lutad mot en alm. Knäböjer, låter handen leta sig in i vågspelet. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro. Möter himmel, horisont och ett leende mansansikte under mig.

Stockholm. Våren anas. Förförd är jag.