Konst på riktigt

Igår var det fars dag. Den första utan min pappa i livet. Umgicks med så många fina minnen av honom. På kvällen dukade jag fram en varm kanelbulle och kaffe vid minneslunden. Tände ett ljus och la en fin blombukett i vatten. Tänkte på innebörden i Bo Setterlinds betraktelse. Tänkte på hur naturligt döden kommer. Kan inte planeras, förberedas, motarbetas. Inser mer och mer att konsten handlar om att leva.

Himlens hav

har ingen strand

bara ljus

Bo Setterlind

Idag är pappa lika närvarande som vore han tillbaka efter en längre resa. Känns fortsatt overkligt att en så fantastisk person inte längre är med mig. Sorgen, saknaden, minnena och kärleken samsas om utrymmet i ett trångt bröst. När det blir för mycket flödar tårarna.

Nu när pappa känns närvarande och nära vill jag dela en liten del av min avskedshälsning på hans ceremoni.

Ett liv är långt och kan inte sammanfattas med ord. Men jag och du lyckades ändå sätta orden på allt det fina vi kände för varandra. Allt lyckades vi med medan du levde käre far. Du fick ditt erkännande av mig. Jag fick ditt erkännande av dig.

Du älskade familjen och musiken. Dina sista dagar i livet var vi hos dig, mamma och jag. Mamma tog hand om dig precis lika omtänksamt som hon alltid har gjort. Gav dig kärlek, kyssar, ord av kärlek. Gav dig sitt hjärta.

Jag spelade upp musik du gillar och sjöng för dig varje kväll. Jag sjöng för dig på nätterna när din andning var svår. Musiken och min sång gav dig tröst. Trygghet. Lugn.

Du somnade stilla in i gryningen den 30 januari. Våra händer sammanflätade. Musiken och sången hängde fortfarande i rummet. Du somnade in. Musiken och sången lever. Liksom minnena, saknaden och kärleken.

Hjältar kommer i många former. De främsta av hjältar har vänlighet och kärlek som superkrafter. Du var en superhjälte pappa.

Junidagar (och nätter)

Alla har sin egen favoritperiod på året. Själv är jag förälskad i allt som juni månad har att erbjuda: Full grönska, skolavslutningar, sommardofter, varma vatten, solkyssta bryggor, ljusa kvällar, varma nätter, midsommarafton och en hel drös av andra sensationer.

För min trogna fyrfota vän är junilivet lite väl krävande, så återhämtning är ett absolut måste!

<>

<>

Avslutar min korta kärleksförklaring till juni med två boktips. Första är en livsbejakande bok skrivet av en professor som visste att han inte hade så lång tid kvar att leva: ”Den sista föreläsningen” av Randy Pausch.

Jag erkänner att jag är en extremt känslig person. Men, det var längesedan jag grät floder till en bok. Om du beställer boken är mitt tips att ha servetter till hands.

<>

<>

Om du inte känner dig helt övertygad kan du med fördel gå in och se hans sista föreläsning.

<>

<>

Mitt andra tips är en bok som verkligen hjälper dig att varva ner och avlasta hjärnan från vardagens bekymmer. Istället kan du utmana dig själv (och din hjärna) med varierande tankenötter. Boken är ”Tankenötter för mindfulness”.

<>

En vecka i bilder

Tiden är rolig när man flyger, eller vad man nu säger. Och hos mig har den flugit rejält senaste veckan.

Våren står i full blom och hela naturen vaknar till liv. Det är mäktigt att uppleva kraften hos moder jord.

Det har blivit massor av rörelse i skog och natur. Min fyrfota följeslagare har gått i mina fotspår och ibland tvärtom. Det har blivit en hel del plantering av blomster och träd. Har tagit nostalgitrippar med gitarren och med min MacBook från 2009. Givetvis har jag ägnat tid åt gastronomin i köket här i Huddinge. Har även fått en signerad, nypressad LP-skiva på posten.

En vecka som har fyllt minnesbanken med dofter, ljud, smaker, vyer och känslor. En sinnenas kavalkad helt enkelt.

<>

Repris

Skrev för ett antal år sedan om begreppen ”Lite” och ”Lagom”. Känner att det passar med en repris i vår nuvarande vardag.

Det finns inget som heter:

Lite kärlek eller lagom lycka

Lite moral eller lagom heder

Lite rasist eller lagom hatisk

Lite rädd eller lagom mobbad

Lite fördomar eller lagom småsint

Lite ledsen eller lagom tröstad

Lite kyssar eller lagom smekningar

<>

Våren känns – i år också

Vandrar runt i välbekanta landskap.

Dofter och ljud bär mig tryggt fram.

På tidigare vandrade stigar.

Vårvattnet porlar ystert efter en tynande tillvaro.

Liv som frodas vart jag än vänder mig.

Öppnar vener och artärer i min kropp.

Väcker ny lust och känslor.

Känner att jag vill ge hela världen en bamsekram.

<>

Smittsamt

Känns som att delar av mänskligheten behöver påminnas om något som är oerhört mycket smittsammare än Covid-19.

Ett leende.

Jag påminner mig extra mycket om detta i nuvarande tider.

Skänker både ett och två leenden till de människor jag träffar på mina promenader. Märker omgående hur jag smittar andra.

<>

Smittar mig omedelbums.

<>

Självklart lyser mitt immunförsvar med sin frånvaro varje gång någon skänker mig ett leende.

<>

Helt oemomtståndlig!

<>

Oförfalskad glädje.

<>

Har hämtat bilderna från Pexels. De är gratis att använda och fotograferna till de tre bilder jag använder kräver inte ett omnämnande.

Men, jag anser att alla som bidrar med alster oavsett form behöver uppmärksammas.

Fotot på den leende gamle mannen delas av Flickr.

Fotot på den bedårande bebisen i påskgult är ett verk av Anna Shvets.

Den ultimata glädjeyttringen av flygande bebis är taget av Aleksandr Balandin.

Kärleksrymd

Kärlek är inget mindre än magiskt.

En kraft som får även mig att tro på högre existens.

Den romantiska kärleken när du första gången möter ögon som ger mening åt livet.

Den förälskade kärleken när världsalltet verkar finnas enbart för oss.

Föräldrakärleken när man hälsar sin nyfödda välkommen till världen, där världen verkar ha tappat tid och rum.

Foto av Wayne Evans från Pexels

<>

Den mogna kärleken när händer naturligt söker sig till varandra och utan något medvetande bara vet att det är det som är hemma.

Kärleken till sig själv, livet, medmänniskor, naturen, konsten, hunden…

All den kärleken borde inte rymmas inuti ett bröst. Men, det inte bara ryms – det finns även oändligt med plats för att välkomna mer kärlek.

Stockholmsbilder

I en föränderlig värld zoomar jag med jämna mellanrum ut och förflyttar mig mentalt till eviga grundvärdens zon. Jag hittar lyckan i all skönhet som ständigt lever runt omkring, men även i allt som rumsterar inombords. För egen del är det livsnödvändigt att omfamna värderingarna som gör mig till en lyckligare och stoltare person. Att med fina penseldrag återge strävan efter ärlighet, sanningssägande, mod, empati och själslig ro.

Gryningsstunderna i Stockholm fyller mig med energi.

Sommarlistor

Efter tre lediga och magiska veckor är jag tillbaka i vardagen. Måste erkänna att jag tillhör det konstiga släktet som längtade tillbaka.

Nu när jag har börjar smälta intrycken vill jag dela med mig av några riktiga höjdpunkter från sommaren 2019. Gör en liten ”sommarens bästa”-lista. Min lista handlar om det bästa jag har sett/läst/upplevt och behöver inte innefatta något som är helt nytt för sommaren.

  1. Sommarens kram, kärlek, sightseeing, träningspass, matupplevelser, kanon och soluppgång finns det bildbevis på i slutet av inlägget.
  2. Sommarens bästa bok (under den första halvan av 2019 också för den delen): ”Kodnamn Alice” av Kate Quinn.
  3. Sommarens bästa serie: ”Bosch” på HBO.
  4. Sommarens bästa film: ”Remember” på Netflix.

Morgonrutiner

”Rutiner”. Ett ord som är så utskällt i vår moderna tid. Framgångspredikare bannlyser med emfas varje stabilt tillstånd och menar på att ständig förändring är det som gäller. Nyfikenhet, utforskarlust, utmaning av vanor är tre nyckelbegrepp.

Förvånas inte över att så många i min professionella omgivning lever i konstans stress. Dessutom är depression och utmattning bara en extra uppgift bort.

Personligen har jag varit i ”hamsterhjulet” och även genomgått en utmattningsdepression som följd av hundratimmars-veckor, ohämmat resande över tidszoner och inga semestrar under flera år. Jag var viktig, framgångsrik och oumbärlig… Inte! En tidigare kollega uttryckte det så bra för mig när det begav sig:

”Åk ut till en kyrkogård och spana ut över alla oumbärliga människor. Fundera över om världen gick under när de checkade ut!”

Idag har jag omfamnat mina morgonrutiner och släpper inte taget. Dessutom omfamnar jag mitt professionella uppdrag med samma kärlek. Det innebär att jag låter mitt privata- och professionella jag frodas i symbios.

Jag vaknar till en ny dag med vissheten att jag avslutade dagen innan på helt rätt sätt. Jobbdagen avslutades med en lista på den enda viktiga saken jag behöver ta itu med under den här nya dagens förmiddag. Med det i bakhuvudet gör jag mitt kaffe och en rik frukost. Tar med mig Elvis ut på tomten för morgontoalett (hunden, inte jag). Bänkar mig framför SVT Nyhetsmorgon och avnjuter kaffe/frukost.

Därefter blir det en morgonpromenad med Elvis och ofta dikterar jag in mängder med tankar och idéer som har med både jobb och skrivande att göra. Under morgonpromenaden visualiserar jag också ”MiT” (Most important Thing) och arbetsdagen i stort. När jag väl sätter igång med jobbet har jag redan färdiga bilder över vad resultatet ska bli.

Under resten av min arbetsdag har jag en stenhård disciplin om att hålla e-posten avstängd och inte tillåta några som helst notifieringar som stör. Istället tillbringar jag 15 minuter innan lunch och innan arbetsdagens slut för att hantera inkorgen. Även här tillämpar jag en extrem disciplin. Lägger tid på att svara enbart på e-post som överhuvudtaget har någon relevans med mitt uppdrag.

Så ser mina morgonrutiner ut och är en vital del av att jag trivs så oerhört bra med livet. Det finns ett tillägg till mina morgonrutiner som jag önskar skulle bli ett naturligt inslag. Det handlar om Steve Jobs och hans dagliga morgonfråga till sig själv:

”Om idag vore min sista dag; skulle jag då göra det som jag håller på med?”

Anar redan ett svar inom mig.