Livet är stort. En viktig del av den storheten är de relationer vi skapar under vår tid på jorden. Relationen till en själv och till andra.
För knappt sju år sedan lärde vi känna Sven. En då 84-årig man med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Vi började umgås och utveckla relationen. Fikade, spelade schack, drog dåliga vitsar, drack whisky och en hel del små vardagliga ting. Jul-, midsommar- och födelsedagsfiranden förgylldes också i varandras sällskap.
Sven var änkeman utan egna barn. Han ville ha oss som sina närmast anhöriga så att han kunde känna sig trygg.
Ett hedersuppdrag.
Relationen fördjupades.
Efter två fallolyckor och långt gången cancer orkade Svens oändligt varma hjärta inte slå mer. I lördags kväll somnade han för natten. Hans hjärta somnade för eviga tider. 91 år gammal lämnade han våra liv som nu kommer sakna en dimension.
Jag bär med mig hans sista ord. Efter att ha varit vid hans sjuksäng, hållit händer och klappat hans hår ville han sova. Hans avskedshälsning: ”Jag är så glad att ni finns!”
Med den här hyllningen vill jag att du ska veta att det är vi som är tacksamma att ha fått ha dig i våra liv. Vila i frid med Barbro högt där uppe!
