Likriktning i en olikhetens värld

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Jag har, liksom du säkerligen också har, ett antal ovärderliga tjänster som jag använder. Har varit kund av Spotify Premium och Netflix sen många år. Har även haft premiumversionen av YouTube från tid till annan. Prenumererar privat på Harvard Business Review, Medium.com, ChatGPT, Claude Sonnet 4.6, för att ta några andra nyare exempel. Den här betraktelsen är en första del som utgår ifrån Spotify, Netflix och YouTube som exempel.

Igår bestämde jag mig för att utöka mina musikhorisonter. Jag öppnade Spotify, tryckte på ”Discover Weekly” och fick, med en bombastisk fanfar, tre band som lät exakt som de andra fyrtiosju banden jag redan lyssnar på. Spotify hade verkligen ansträngt sig. Algoritmen hade suttit uppe hela natten och kommit fram till att eftersom jag gillar melankolisk indiepop från Manchester, skulle jag med största sannolikhet också gilla melankolisk indiepop från Manchester. Genialt! Förstår varför det går så bra för företaget…

Det är något djupt tröstande i att internettjänsterna har gett upp hoppet om att jag ska förändras. Netflix ser mig som jag verkligen är: En person som kollade på en true crime-dokumentär en regnig tisdag 2019 och har sedan dess behandlat mig som en potentiell seriemördare med dokumentärproblem. ”Eftersom du tittade på ”Making a Murderer” kanske du också vill se tjugo till exakt likadana grejer.” Tack. Jag kände tydligen inte mig själv, men nu har Netflix hjälpt mig med det.

YouTube är ännu mer hängivet. Algoritmen där har inte bara lärt sig vad jag gillar, den har aktivt bestämt sig för att skydda mig från allt annat. En gång råkade jag pausa på en video om keramik. Bara pausa, inte ens titta. I tre veckor fick jag keramikrekommendationer. Algoritmen hade sett något i mig som jag inte visste fanns. Kanske hade den rätt. Kanske är jag en keramiker på insidan.

Det märkliga är att hela poängen en gång i tiden var att internet skulle vara ett oändligt bibliotek av mänsklig kunskap och kreativitet. En portal till det okända. Istället har vi fått ett system som fungerar ungefär som den där vännen som alltid bokar samma restaurang (”men du älskar ju Sushi Palace!”) och vägrar acceptera att man kanske, en gång, skulle vilja prova något annat.

Jag saknar faktiskt slumpen. Den blinda, ovänliga, ointressanta slumpen. Tidningarnas kultursidor som recenserade en jazzskiva, bredvid en roman, bredvid en konstutställning du aldrig sökt efter. Videobutiken där man ibland råkade hyra något katastrofalt men ibland råkade hitta sin favoritfilm. Radion som spelade en låt man hatade och sedan en man aldrig glömt.

Algoritmerna är skickliga. De är uppmärksamma och outtröttliga och de kommer aldrig rekommendera något som är riktigt dåligt (eller?). Men de kommer heller aldrig rekommendera något som är riktigt oväntat. Och det är precis problemet. Livet i ekokammaren är bekvämt som en gammal tröja (eller ett par riktigt uttvättade kalsonger i mitt fall), men man växer sig inte särskilt stor i den.

Nåja. Nu ska jag snart tillbaka till Netflix. De har tydligen lagt till en ny dokumentär om en man som gjorde något hemskt på nittiotalet.

Algoritmen vet att jag vill se den.

Den har förmodligen rätt.

Jag och mera jag

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Filosoferandet öppnar många synapskopplingar och det uppstår nytänkande. I det här fallet delar jag en tanke som, om alla omfamnade den, skulle leda till en mer harmonisk värld.

”Jag är jag och jobbar medvetet för att bli mera jag för varje dag som går!”

– Write4Joy, 2026

Tänker att var och en av oss är så unik och att vi borde ägna mycket av vår tid åt att ständigt förbättra den helt unika versionen som det bara finns en av. Med introspektion och viljan att vara bättre skapar enligt min mening mindre konflikt och mer acceptans.

Slutdatum?

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Hemkommen efter ett riktigt hårt träningspass. Har ätit lite lätt, övat på pianot och satt mig ner för att skriva. Men, innan jag helhjärtat upp Scrivener och ”Composition Mode” för att författa mina uppslag så är det ett filosoferande som pockar på uppmärksamhet: Vilka saker i livet har ett slutdatum?

Tankemässigt utesluter jag allt som har med livsmedel att göra där ”bäst-före-datum” är legio. Fokuserar tankebanorna på livet och allt som hör till. Jobbet tar aldrig slut. Skaparkraften tar aldrig slut. Föräldraskapet tar aldrig slut. Likadant är det med kärleken, nyfikenheten, aptiten och investering i hälsan. Det som ger mening i livet tar aldrig slut. Meningslösheten är lika oändlig genom att försöka projektleda sitt liv med uppställda milstolpar och slutmål.

Det enda slutdatumet jag ser är dagen när livet obönhörligt är slut. Ser det som ett extremt stark case för att hitta maximal njutning i vardagen.

Avslutar med en färsk skärmbild från min Scrivener. Det är en ovärderlig programvara för att ägna sig åt skrivandet (jag har inga intressen i företaget).

Grundläggande självklarheter?

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

När jag för evigheter sen startade Write4Joy skrev jag bland annat följande:

”Det finns saker som får mig att fundera över sakernas tillstånd: Våld, fattigdom, snålhet, småsinthet, kollektiv fördumning, svensk fascination över USA, mindervärdeskomplex, missbruk och en hel del andra områden.”

Våld är det första som jag tar upp och idag vill jag tydligt deklarera min syn på våld i nära relationer; främst mäns våld mot kvinnor och barn. Den här reflektionen delar jag efter att Dumpens ansvariga utgivare, Sara Nilsson, dömdes för grovt förtal mot en vidrig pedofil.

Våld mot kvinnor och barn är ett allvarligt samhällsproblem och ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det orsakar långvariga, djupa, traumatiska skador för de som utsätts. Fysiskt, psykiskt och socialt.

Förövaren bär alltid ansvaret för sina handlingar. Inget beteende, känslor, omständigheter finns som kan rättfärdiga misshandeln. Våldet är ett val, där ett sådant val alltid behöver få konsekvenser för förövaren; juridiskt, moraliskt, socialt och mänskligt.

Vårt samhälle behöver öppna ögonen och ständigt hitta hållbara vägar att stå på de utsattas sida. Att högt och tydligt säga ifrån mot våld är nödvändigt. Tystnad skyddar förövarna, inte offren. Att Sverige har en rättsordning där en vidrig pedofil kan få rätt mot en organisation som står på de utsattas sida går emot all mänsklig anständighet och moral.

Det är hög tid att de goda rösterna i samhället stämmer upp i en unison ton som unisont sätter strålkastarljuset på förövarna. De gör ett val och måste stå för konsekvenserna av de valen. Det finns inga ursäkter, snuttefiltar eller tycka-synd-om-mentalitet.

En bok om livet (engelsk text)

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Sträckläste en mycket elegant och tilltalande bok över helgen som gick. Gjorde en reflektion om boken på LinkedIn och delar med mina vänner här på Write4Joy (på engelska).

Hi from a sunny and wintery stunning Stockholm. I read “Tiny Experiments” by Anne-Laure Le Cunff, PhD over the weekend and spent some time to go through passages that I marked for deeper reading. I am so pleased to find a book that really touches me to the core and make me reflect (and start rethink) how I approach learning, growth, and setting goals. Bear in mind that I am 60+ years young and have read gazillions of books over the years. This one stick out in its simple elegance.

The author challenges core beliefs and some of my models that I have developed over the course of many decades. “Challenges” is not the ultimate word really. A more accurate description would be that the book is opening hidden closets from within. Doors that have been partly closed since childhood.

In four clear sections, the author makes a neuroscience backed case for letting go of linear thinking and labelling things in terms of “success” and “failure” and lean more on the explorer’s mindset. The first part is “PACT” and grounds the reader to commit to curiosity. The second part is “ACT” and help the reader practice mindful productivity. The third section is “REACT” and shows how to cooperate with uncertainty. The fourt, and final, part is “IMPACT” and it is a shoutout to grow with the world.

The books is a perfekt reminder that growth doesn´t always come from doing more. More often it comes from paying attention, starting small (and progressing with small steps), and allowing ourselves to learn as we go. It even embraces procrastination as something positive.
Sharing a photo of the book 4 days later. There is a perfect Swedish word that is “tummad!” It means something like “dog-eared and worn”. An excellent description of the book (and it will become even more “tummad”).

Stockholmsvy – vinterdag

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Det finns ganska många dagar då Stockholm känns som ett vykort man har klivit in i. Igår var det en sådan dag. Vintersol som självklart och säkert värmde frostnupna kinder. Nejderna mera skarpa och husfasader som liksom lyste ikapp med solens strålar. Sjön Trehörningen i Huddinge var nästan helt frusen, med undantag för en liten del. Där hitta änderna sin plats att samlas och vänta in nästa barnfamilj med havregryn och annat gott i påsarna.

Tog en långsam lunchpromenad utan hast eller fastställd destination. Följde solens täcke, lät tankarna hitta egna banor. Livet inuti ett vykort var helt enkelt magiskt. Passar på att bjuda alla fina vänner på en av bilderna från vandringen.

Bokbord

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Min plats på Internet heter ”Write4Joy” och är fritt översatt att ”skriva för glädje”. I mitt fall är det glädjen i att formulera tankar som söker komma ut. I processen hitta gömda tankeskatter som lever ett liv inombords, men är ändå okända för mig. Att beskriva världen, den inre- såväl som den yttre.

Den andra sidan av det myntet är läsandet och min kärlek till litteraturen. Läsningen är en lågmäld och stillsam aktivitet som öppnar upp världar, känslor, röster, minnen och en hel del annat. En yttre betraktare ser någon som sitter (ligger) och läser i godan ro, samtidigt som revolutioner kan pågå inom läsaren.

I en tid när allt ska gå fort och nyheter, åsikter, tyckanden bombarderar en från alla håll och kanter kräver läsandet något som jag nästan kan kalla för radikalt: Att avsätta sin tid och uppmärksamhet och ge sig in i en pappersvärld fri från pushnotiser och klickbeten. Som läsare får jag en unik inblick i andra människors tankevärld och på något magiskt vis får jag fritt låna deras liv. Jag får på riktigt göra det som brukar uttryckas ”Walk a mile in my shoes”, vilket övar upp ens empati, tolerans och förståelse.

Just nu har jag en hel del böcker som tålmodigt väntar på att ge mig mer upplevelser. Enda utmaningen är att bestämma vilken min nästa bok blir.

Snö i Stockholm – en kylig betraktelse

/ Write4Joy / Lämna en kommentar

Det finns två sorters människor i Stockholm på vintern: De som säger “Åh vad mysigt med snö!” och de som redan i november börjar Googla “hur flyttar jag till Kanarieöarna utan pengar”. Jag tillhör gruppen som älskar snö och riktig vinter.

När den första snön faller över staden händer något magiskt. Alla glömmer kollektivtrafikens existens, barn klär sig som färgglada michelingubbar och vuxna människor får en märklig impuls att köpa nya vinterskor trots att de redan äger sju par som alla läcker exakt lika mycket. Snön är vit, orörd och romantisk i ungefär tre timmar. Sedan förvandlas den till det som officiellt kallas “Stockholmsgrå!”

Att gå på trottoaren i Stockholm på vintern är som att delta i en OS-gren ingen bett om: halkgång. Ena sekunden går du helt normalt. Nästa sekund gör du en spontan piruett som hade gjort vilken konståkare som helst stolt, om det inte vore för faktumet att du nu ligger raklång utanför Pressbyrån och låtsas knyta skon för att rädda din värdighet.

Snöröjningen är ett annat mysterium. Man hör plogbilen klockan 04.17, blir hoppfull och tänker “yes, idag blir det framkomligt”. På morgonen inser man att plogningen främst verkar ha fokuserat på exakt den plats där bilen stod parkerad. Med en nitiskhet som gör en arg lappskrivare i tvättstugan vit av avund ser de till att packa in bilen i drivis som mest liknar permafrost. Resten av gatan? Inte lika prioriterad.

Och låt oss prata om kläder. Lager på lager är tydligen lösningen. Resultatet är att man ser ut som en stressad valross med ryggsäck. Väl inne i tunnelbanan är det tropisk värme, jackan väger sju kilo och man svettas samtidigt som nästippen fryser som vore det en naturlag.

Trots allt så finns det något charmigt med vinter i Stockholm. Ljudet av snö under skorna (innan den blir brun), ljusen i fönstren, känslan av att överleva ännu en dag utan att halka ihjäl sig. Och när våren väl kommer, då står vi där igen och säger: “Den här vintern var ändå ganska mysig!”

Minnet är kort. Slasket är evigt.

Avslutar den här betraktelsen med en ögonblicksbild från min skrivarstudio och en bild från vardagsrummet mot sjön. Det är ett vackert vinterlandskap som jag välkomnar med värme, trots den kyliga rubriken….