Distans

En underbar dag fortskrider utanför.

Jobbar på distans. Nästa workshop börjar om 20 minuter.

Funderar på ordet distans. En så vacker dag känns Coronaviruset otroligt avlägset.

Distansen till normalt liv och socialt umgänge påtagligt.

Skickar varma hälsningar till dig – på distans

Kärleksrymd

Kärlek är inget mindre än magiskt.

En kraft som får även mig att tro på högre existens.

Den romantiska kärleken när du första gången möter ögon som ger mening åt livet.

Den förälskade kärleken när världsalltet verkar finnas enbart för oss.

Föräldrakärleken när man hälsar sin nyfödda välkommen till världen, där världen verkar ha tappat tid och rum.

Foto av Wayne Evans från Pexels

<>

Den mogna kärleken när händer naturligt söker sig till varandra och utan något medvetande bara vet att det är det som är hemma.

Kärleken till sig själv, livet, medmänniskor, naturen, konsten, hunden…

All den kärleken borde inte rymmas inuti ett bröst. Men, det inte bara ryms – det finns även oändligt med plats för att välkomna mer kärlek.

Lite mer om årets bok

”En gentleman i Moskva” avnjuter jag riktigt långsamt. Jag är normalt en snabbläsare, men den här boken är för bra för att bara rusas igenom. Här bjuder jag på ett stycke till ur boken.

‘Vad kan, när allt kommer omkring, ett första intryck säga oss om någon som vi träffat under en minut i en hotellobby? Vad kan ett första intryck överhuvudtaget säga oss om någon? Inte mer än ett ackord kan säga oss om Beethoven eller ett penseldrag om Botticelli. Till sin natur är människor så nyckfulla, så komplexa, så förtjusande motsägelsefulla att de inte bara förtjänar vår aktning, utan även vår omprövning – och vår orubbliga beslutsamhet att hålla inne med vår åsikt tills vi har umgåtts med dem i alla möjliga miljöer vid alla möjliga tider på dygnet.’

Låter ett foto från sovrumsfönstret symbolisera en vidsynt blick mot omvärlden.

Årets bok (för mig)

Läser ”En gentleman i Moskva” av Amor Towles. Fångar mig från första stund.

Känns redan nu som att det är 2020 års bästa bok jag läser.

Kan inte låta bli att dela med mig av ett par meningar:

”Principen här är att en ny generation är skyldig alla medlemmar av den föregående generationen ett visst mått av tacksamhet. Våra förfäder sådde åkrar och utkämpade krig, de utvecklade konst och vetenskap, de gjorde uppoffringar för vår skull. Så genom sina ansträngningar, oavsett hur blygsamma, har de gjort sig förtjänta av ett visst mått av erkänsla och respekt.”

Sorg, saknad och livsglädje

Med det här inlägget vill jag hedra min pappa, Tomislav (Tommy), som stilla somnade in tidig morgon den 30 januari 2020. Du somnade med din hand i min och med mina sånger som ett farväl. Sorgen och saknaden är bottenlös. Men, jag väljer precis som du livsglädjen mitt i det mörka.

Coolare snubbe får man leta efter

Hjältar kommer i så många olika former. Min pappa var en äkta superhjälte med godhet och välvilja som sina superkrafter. Jag hade förmånen att ha honom som far i nästan 55 år och jag minns att han höjde rösten en enda gång. Ilska var inte hans grej.

Han var en naturkraft på så många sätt. Grym fotbolls- och handbollsspelare. En jäkel på att dansa. En vilja av stål. Självdisciplin som skulle räcka för en mindre stad. Uppoffrande. Varm. Kärleksfull. Listan kan göras oändlig.

Pappa är trea från höger
Pappas vanligaste sida i livet: Glädje, kärlek och dans

Han var en inflygare som lämnade Jugoslavien för att skapa ett eget liv för oss. Pappa, mamma och jag landade en lördag i november 1970 och jag har ett fåtal fragmentariska bilder över det hela eftersom jag då var drygt fem år gammal. Han lämnade ett liv som tjänsteman på stadsbyggnadskontoret i Despotovac och började på måndagen jobba på Luma i Hammarbyhamnen. Där fick han jobba vid ett band och packa upp elektronikvaror som kom från Asien och som skulle vidare till Sveriges olika varuhus.

Vi bosatte oss först i Spånga, men lämnade snabbt till förmån för Axelsberg. Där minns jag så väl när pappas skulle ta körkort. Han var så lycklig över körskolan i Örnsberg som hade BMW 1602 med jordens drag. Värre var det med teorin. Han blev först erbjuden ett paket översatt till Serbo-Kroatiska, men den översättningen var gjord av någon som inte behärskade något av språken. Istället bytte han ut materialet till svenska böcker och började att lära sig känna igen mönster. Pappa jobbade enbart med andra ”juggar” och hade inte lärt sig speciellt mycket svenska vid det laget. När det blev dags för teoriprov satte han det till 100% genom mönsterigenkänning i ord och bilder. Utan att förstå vad det var han blev godkänd i. Sen satte han förstås körningen.

Hans första bil var en Volvo 142 från 1969 och den kördes varje sommar till Jugoslavien för sommarsemester. Det blev otaliga mil som kördes genom Europa i tre olika Volvo, för att slutligen köra Mercedes.

Arsenal var det lag som hans hjärta klappade lite extra för och lördagarna med Tipsextra var en helig stund. Tid för återhämtning. Även en mänsklig dynamo behöver vila ibland. Pappa kombinerade jobbet på Luma med städ- och diskjobb på kvällar & helger. Lediga stunder tog han långa promenader med mamma. Han var alltid i rörelse.

Efter pensioneringen intensifierade han sin träning. Milslånga cykelturer, 100 armhävningar, 100 situps och hantelträning varje dag. Vid 70 år fyllda hade han en fysik som skulle göra 30-åringar gröna av avund.

Nu är du någon annanstans och kvar är vi som fick ta del av din värme och kärlek.

Älskar dig min fina pappa!

Personlig utveckling

Två gånger per år tar jag mig tiden att noga gå igenom var jag står, hur jag utvecklas i det jag gör, om jag gör avtryck med det jag gör och vilka områden jag vill utveckla kommande period. Jag jobbar med egen introspektion och försöker ständigt förbättra min medvetenhet om hur jag är/uppfattas. Men, än viktigare är den input jag tar in från min omgivning. Det här ger mig en tydligare bild över utanförperspektivet och sammanvägt ger det mig en medvetenhet för bättre självledarskap.

Jag läser även mängder av ny forskning kring lärande, karriärutveckling och självledarskap. När jag har skaffat mig en bra grundbank med data jobbar jag i fyra steg:

  1. Jag sätter upp mål för kommande period och börjar strategiskt blocka tid i kalendern för att kunna uppnå dessa
  2. ”Uppfinner” sätt att mäta min väg mot målen för att inte tappa lust/energi på vägen
  3. Tar till mig mätetalen för att förstå om jag är på rätt väg eller om de mål jag har satt upp behöver ändras
  4. Svårast av allt: Att försöka förändra hur jag tänker och gör under resan

Nyckeln i allt detta är reflektion, lärande och modet att våga prova nytt eller att överge något som inte är rätt.

För dig som vill ha lite bra material om lärande kan jag rekommendera en mycket bra bok:

Learn Better” av Ulrich Boser

Oändliga tankar om ett slut

Tjusningen med åldrandet är årens samlade intryck i hjärnan som lyser upp nya synapskopplingar.

Något som formar tänkandet.

Ger helt nya insikter.

Personligen upplever jag att ett på tok för stort ungdoms-ego numera hittat en viloplats. Något som ger mig helt nya perspektiv i livet.

Klarhet.

Allting jag har upplevt sedan mitt första andetag har ett slut. En klarhet fylld av optimism. För jag förstår och anammar Piet Heins odödliga ord på ett än djupare plan:

I evighetens perspektiv är varje ögonblick ett liv!

Att välja glädje och omfamna vardagen är min egen lyckoformel och med det en tacksamhet över insikten om ett oändligt antal slut.