Evigheten bor i rummet mellan begynnelsen och slutet.
Ett ögonblick, en timme, ett år, en livstid.
Alla är trådar i den oändliga väven.
§
Eternity lives in the room between the beginning and the end.
A blink of an eye, an hour, a year, a lifetime.
All are threads of the infinite fabric.
Den här hälsningen är från i måndags. Delar den självklart med dig.
Novembermåndag.
Löven har lagt sig på marken för att ge näring. Jorden drar sitt täcke tätare,
andas långsamt i ljusets famn.
Solen gör sig ingen brådska vid horisonten,
vägen är bekant sen urminnes tider.
Stillhet.
God morgon.
Näst sista dagen i oktober 2024. Höstregn på andra sidan fönstren, värme och skrivande på motsatt sida. Idag är det exakt tre veckor sedan jag bytte ut min högra höft och tre veckor som jag är sjukskriven. Första veckan känns avlägsen pga morfindimma och en kropp som påbörjade reparationsarbetet efter ett större kirurgiskt ingrepp. De följande veckorna har jag valt att läsa, promenera (mycket korta sträckor), skriva, lyssna på musik, träna (gymträning utöver de enklare rehabövningarna) och tänka. Har medvetet valt bort att se på TV för att inte bli stillasittande och bara låta tiden passera.
Det är några tankar som har återkommit lite oftare än andra och jag väljer i god ordning att dela med mig här på Write4Joy. Innan jag går vidare bjuder jag först på en ögonblicksbild då den här texten kommer till.
*
*
Första tankemönstret som jag har umgåtts med handlar om det som betyder något i livet. Var finns de sanna glädjeämnena? Gjorde ett litet experiment där jag får beskedet att jag har tre månader kvar att leva. Vad gör jag? Jag tänker i tre dimensioner; vad slutar jag med, vad gör jag mer av och vad börjar jag med:
Det här är min lista. Naken. Ärlig.
När jag läser min lista lyser önskan om rikedom, makt och överdådighet med sin frånvaro. Inte en enda aktivitet av det jag anser viktigt kostar något.
Hur skulle din lista se ut?
*
När jag väl sätter igång att väva livets trådar upptäcker jag ett nytt mönster att följa. Delarna i mosaiken som söker bilda mönstret är frågan om pension. Vill jag gå i pension? Vad ska jag då göra? Ledtrådarna finns i listan. Umgås, skriva, sjunga, komponera och hålla igång är essensen av meningen i mitt liv. Arbetslivet kommer så småningom att få mindre tid, trots att jag älskar det jag gör. Det andra kommer att få ta mer plats och tid.
Dags för ett kort mellanspel med nytagna bilder.
*
*
Avslutar den här blandade kompotten med mina nära och kära som ger färg, syre och mening i tillvaron. Snart blir jag också morfar och hjärtats enorma salar expanderar för fullt så att underverket får allt utrymme som behövs.
*
”Vad fan får jag för pengarna?” Frågan kom från Leif Östling i rollen som ordförande för Svenskt Näringsliv. Jag har personlig erfarenhet hur mycket livsvärdighet som kan erbjudas för de skattepengar som vi betalar. Efter en period om drygt 3 år med gradvis förvärrade levnadsvillkor på grund av höftartros valde jag att göra höftplastik. Hade då jobbat med speciella träningsprogram som stärkt mina ben- och coremuskler, samtidigt som omlagd kost tagit bort drygt 6 överflödiga kilon. Trots förbättringarna tilltog smärtorna och rörligheten försämrades. Vet med mig att jag är jäkligt envis och målmedveten, men berömmer mig själv med att inte vara dumt envis. Jag insåg efter sommaren att jag har nått in i kaklet och valde då att konsultera specialister för att planera in operation.
Den 9 oktober checkade jag in på Ledplastikcentrum i Bromma för att genomföra en höftoperation. Ett kirurgiskt ingrepp som blev mycket lyckat och jag märkte redan efter att jag vaknat ur narkosen vilken livskvalitet som väntade. Har enbart superlativ att strö över kliniken. Helt fantastiska människor och proffs som ständigt hade mig och mitt välbefinnande i centrum. Delar med mig av några bilder där den första i ”nattsärken” är timmen innan jag rullas in för operation. Bild 2 är vad som väntade efter operationen. En helt magiskt god måltid efter fastandet. Efter den måltiden, ca 2 timmar efter operationen var jag uppe och promenerade med hjälp av en gåvagn. Smärtan i ljumke och höftböjare var borta. Min fot pekade rakt framåt för varje steg. Något den inte hade gjort på 3 år. Den tredje bilden visar röntgenbilden av min nya höft med skål, kula och led. Den fjärde bilden är ca 2 veckor efter operationen när jag tar en höstpromenad till Trehörningen.
Det här är vad jag har fått för pengarna: Vård och omsorg i absolut världsklass, samt en avsevärd höjning i livskvaliteten. Knappt tre veckor efter operationen ska jag nu inleda nästa fas av rehab på Medfit. Jag har alltid älskat vårt land och kommer gladeligen fortsätta bidra till Sveriges välstånd så att andra också får ta del av vård i världklass när de behöver.
Det här är en fortsättning på min betraktelse om oändligheten.
Jag skriver. Har alltid skrivit. Mitt skrivande är om livet i stort, men allra mest om mänsklighetens inre röst. I universums upplevda oändlighet så är var och en av oss ljusår ifrån att synas. Vi är obetydliga stoftkorn. Ändå lever en oändlighet i varje enskild levande person. Oändligheten att älska, skapa och bidra till en förfining i mänsklighetens kollektiva intelligens.
Jag kommer att fortsätta skriva under hela min resa på jorden. Liknar min livsresa som att ro en roddbåt genom tidens vatten och orden jag skriver är virvlar som lämnar tillfälliga minnen att just jag existerade.
Avslutar min söndagsbetraktelse med en morgonbild och önskar en fantastisk söndag till just dig.
Delar en observation som jag har gjort. På engelska den här gången.
“In the vastness of the multiverse we exist as unimaginably small and insignificant forms. Yet, in each of us is an embedded infinity to love, imagine, and refine human collective wisdom. Why is it that so few explore that inner vastness?”
— Write4Joy
Det har gått drygt 5,5 år sedan pappa gick bort. Först nu kan jag gå tillbaka till den sista hälsningen som jag gjorde till honom inför urnsättningen. Det var en video med stillbilder, texter, rörliga bilder och musik. Jag har precis tittat på det hela efter all den här tiden utan att enbart bryta ihop i sorg. Istället har gråt, skratt och fina minnen fått komma fram. Jag väljer nu att publicera hela innehållet som jag hade som manus. Det är en kärleksförklaring till pappa.
Öppningen av ceremonin:
En bild på pappa som ung i sin kostym vid vattnet och rubriken ”Tomislav Mitrovic 27 juli 1936 – 30 januari 2020”
Intro-hälsning:
Vi har samlats för att hedra min pappa Tomislavs minne. Om han hade varit med oss idag hade han helst av allt velat slippa all uppmärksamhet. Han var inte den som ville vara i rampljuset.
Han hade helst av allt velat skippa allt det jobbiga och ledsamma för att hänga med sina barnbarn. Leka, dansa, äta gott och kanske avnjuta en match i Premier League. Helst en match med Arsenal.
Men, han är inte med oss idag. Utan vi får var och en minnas honom på vårt eget sätt nu när han ska till sista vilan. Hans aska kommer att strös i minneslunden i Huddinge kyrka.
Jag vill inleda med en vacker dikt av poeten Miroslav Antic som heter ”Sve boje sveta”. Översatt betyder det ”Alla världens färger”.
”ČUDAN JE OVAJ SVET U MENI
KAD SE OD LIŠĆA ZAZELENI
ILI POPLAVI KAO SVILA
OD DEČJE KOSE I PTIČJIH KRILA
ČUDAN JE OVAJ SVET U MENI
KAD SVE POŽUTI I PORUMENI
VAN MENE DOSTA BOJA ŽIVI
VAN MENE KATKAD SVET I POSIVI
ILI SE SMRAČI
I NAOBLAČI
DOBRO JE ZATO ŠTO POSTOJE
I OVE MOJE LEPŠE BOJE
I NEKI OSMEH SUNČAN I PLAH
I VETAR NEČUJAN KAO DAH
PA SVE KAD TRNE
I SVE KAD VENE
KAD TMURNO IZGLEDA SVET OKO MENE
U MENI BUKTI STO VATROMETA
NEKAKVO LEPŠEG SAMO MOG SVETA”
Nu vill jag spela en låt av Predrag Gojkovic Cune som heter ”Kafu mi draga ispeci”. Fritt översatt på svenska betyder det ”Älskling, kan du rosta mitt kaffe”. Det här var en av sångerna jag sjöng för pappa hans sista dagar i livet.
<Sången>
Om min pappa:
Ett liv kan aldrig återges eller göras rättvisa i ord. Trots det vill jag ägna en liten stund åt att dela med mig av minnesbilder av pappa.
Om vänlighet och godhet hade haft ett ansikte så hade det varit pappas ansikte. Han var otroligt barnkär och hängav sig alltid helhjärtat åt att leka med sina barnbarn. Vid de tillfällena var det som om han drevs av en atomreaktor. Hans energi tog aldrig slut. Enda nackdelen med det, så som jag minns det, var att det inte gick att få kontakt med pappa. All hans outtömliga energi var reserverad för barnbarnen och vi andra fick helt enkelt roa oss själva.
<Video på pappa och barnen>
Pappa hade ett otroligt minne. Han kom till Sverige en lördag i november 1970 och på tisdagen jobbade han på Luma i Hammarby. Pappa och mamma bodde inneboende i omgångar innan de skaffade sig en egen lägenhet i Axelsberg. Då passade pappa på att gå i trafikskola för att ta körkortet och skaffa sig en bil. Det var Örnsbergs trafikskola och pappa övningskörde med BMW 1602 och 2002. Vet inte om det är en falsk minnesbild, men jag minns att han alltid kom hem med ett leende på läpparna efter att ha kört.
Teorin är ett bevis på pappas näst intill fotografiska minne. Skolan erbjöd pappa, som inte pratade många ord svenska, att få teoriboken på serbo-kroatiska. Pappa tog hem boken, bläddrade igenom, och gick sen tillbaka för att ta en bok på svenska. Tydligen hade den som översatt boken inte heller lärt sig något av språken innan översättningen. Pappa tittade på alla bilderna och kopplade textmönstren till bilderna. På så sätt kunde han sätta teoriprovet på första försöket, utan att ens kunna svenska.
Första bilen blev en Volvo 142 av 1969 års modell och registreringsnumret CKG 550.
Pappa var också en ytterst känslig och känslosam person. Musiken hade en stor betydelse i hans liv och ofta rördes han till tårar av musiken han älskade. Här är ett exempel. Artisten är Halid Beslic och låten heter översatt till svenska ”Jag kan inte leva utan dig”
<Halid Beslic ”Ja bez tebe ne mogu da zivim”>
För snart 6 år sen, 2015 alltså, firade mamma och pappa 50-årig bröllopsdag. De hade hyrt festlokal vid stadion i Despotovac. Hemvist för laget Sloga där pappa en gång i tiden spelade. Det var dukat för fest med familj och vänner. Jag höll ett tal till er båda som var en kärleksförklaring. Pappa blev berörd och rörd. Själv hade jag lyckats döva nervositeten med ansenliga mängder vodka.
Ett liv är långt och kan inte sammanfattas med ord. Men jag och du lyckades ändå sätta orden på allt det fina vi kände för varandra. Allt lyckades vi med medan du levde käre far. Du fick ditt erkännande av mig. Jag fick ditt erkännande av mig.
Du älskade familjen och musiken. Dina sista dagar i livet var vi hos dig, mamma och jag. Mamma tog hand om dig precis lika omtänksamt som hon alltid har gjort. Gav dig kärlek, kyssar, ord av kärlek. Gav dig sitt hjärta. Jag spelade upp musik du gillar och sjöng för dig varje kväll. Jag sjöng för dig på nätterna när din andning var svår. Musiken och min sång gav dig tröst. Trygghet. Lugn.
Du somnade stilla in i gryningen den 30 januari. Våra händer sammanflätade. Musiken och sången hängde fortfarande i rummet. Du somnade in. Musiken och sången lever. Liksom minnena, saknaden och kärleken.
Hjältar kommer i många former. De främsta av hjältar har vänlighet och kärlek som superkrafter. Du var en superhjälte pappa.
En sång om frihet av Bo Setterlind
”Det finns ett hav,
som ingen ser,
det finns en grav,
där ingen dör,
det finns en sol,
som ej går ner,
det finns en strand
i varje själ.”
Avslutningen:
Pappa brukade skämtsamt fråga barnen ”Vad ska vi göra nu?” Barnen svarade alltid med att nypa tag i sina öronsnibbar, huka sig ner och hoppa grodhopp. Det var så pappa brukade skämta när barnen var små, hade tråkigt och frågade vad de skulle göra.
”Vad ska vi göra nu?”
Vi ska ta oss hem till oss och äta en bit mat, berätta lite historier om dig och umgås. Hade helst av allt haft dig med i egen hög person. Men, du är högst närvarande i anden. Jag älskar dig pappa!
Tiden tycks gå fortare, men dagarna är långsammare. En motsägelse? Inte för min del. En förändring har pågått ett bra tag nu och insikterna kommer lika regelbundet som posten. Det vill säga då och då. Ägnade en hel del tanketid åt en av insikterna i somras. En känsla som har funnits inombords rätt länge utkristalliserades när jag fyllde 60 år. Insikten som kom fram handlade om att jag gått in i mitt sista arbetsdecennium och den realiseringen krävde en del attention. Många skogspromenader senare ritade jag upp en värdegrund i min anteckningsbok enligt bilden sist i inlägget. Eftersom jag är en naiv skeptiker i själen kändes det helt rätt med en ”karta” över mina aspirationer.
Vad har då den kartan med inledningsmeningen att göra? Den har hjälpt mig att vara än mer medveten om mina dagar än tidigare. Jag låter mig inte skyndas på eller luras att ärva andras problem/dåliga planering. Istället tar jag en kort paus och sätter det som ”trycker på” i kontext mot min egen karta. Passar det inte in så hittar jag sätt att inte öppna dörren på glänt. Bara den här delen att på nya och smarta sätt säga nej har gett en del intressanta observationer. Som jag nämnde ser jag mig själv som en naiv skeptiker som även strävar efter att vara snäll. Öppet mål för mindre empatiska och överambitiösa människor kan man tycka. Men kombinationen av naturlig skeptiker, strävan att skapa tydlighet (clarity) och vara mig själv (authenticity) är kraftfulla ”vapen” som både skyddar och stärker. Resultatet som visar sig är att dagarna inte fylls till brädden med allehanda möten. Istället fyller jag på med tid för reflektion, uppföljning och fokus på det som betyder mest.
Den allra viktigaste delen lever helt utanför mig själv. Min lilla guldklimp, Milan, som föddes den 22 juli är ihop med min fina skatt Olivia (snart hela 10 år) farfars hela universum. Tiden och hela den galna, underbara världen jag är i stannar upp när jag förlorar mig i deras ögon. Dåtid, nutid och framtid samsas i en härlig väv när jag ser på mina barnbarn. Dagen får mera mening. Sen tar jag en ordentlig titt på mina egna barn och ser hur de har formats till vuxna underbara individer. I deras utveckling ser jag att tiden går fort. Life is good!
Sommaren har alltid varit en speciell årstid. Sommaren 2025 har bjudit på en plusmeny. Jag fyllde 60 år, fick välkomna mitt nya barnbarn, min älskade son fyllde 30 och så hade vi vårt äldsta barnbarn hos oss. Utöver det hanns det med fantastiska dagar på hotell Havsbaden i Grisslehamn, samt många dagar i Skåne (Malmö, Lund och Österlen).
Bjuder på lite bilder som innehåller stunder av ren lycka.
write4joy 