Jag strävar mot att bli utgiven skönlitterär författare. Bär på ett antal romaner som bara väntar på att få möta världen.
Älskar orden och den mening som de kan ge. Har haft en kärlek till litteraturen sen barnsben. En tuff barndom som jag ibland behövde fly från. Litteraturen blev den perfekta tillflyktsorten. På några få minuter kunde jag glömma allt det mörka och sugas in i magiska världar.
Kommer att då och då lägga till någon bok som lämnade något magiskt spår i mig. En sådan bok är ”Siddharta” av Hermann Hesse.
<>
<>
Kan inte låta bli att tipsa om en mera nutida magisk bok som har gett mig en del glädje: ”Stor magi – leva kreativt utan rädsla” av Elisabeth Gilbert.
Coronapandemin är långt värre än vad jag i inledningsskedet resonerade kring. Jag använder mig ofta av probabilistiskt tänkande då jag vill försöka förstå något osäkert och skaffa mig själv ett sammanhang. I det arbetet använder jag mig av Bayes sats för att förädla mina olika sannolikhetsteser när mer data finns tillgängligt. Har varit, och fortsätter att vara, en förespråkare av den svenska modellen för att möta upp mot pandemin.
Är idag mer osäker på sannolika skeenden i en nära framtid, då Covid -19 visar sig vara extremt förrädiskt. Därför fortsätter den mer isolerade vardagen ett tag till. Det här är min nionde vecka då jag sköter mina uppdrag från hemmakontoret. Förutom att då och då vara på kontoret och träffa kollegor fysiskt är det få nackdelar med min nya vardag.
Om jag tittar på just den här veckan som nu är inne på sin sista arbetsdag skulle jag under ”normala” omständigheter ha ägnat tid åt:
Restid inom Stockholm måndag, onsdag och fredag: Ca 7 timmar
Restid ToR Göteborg tisdag med tåg, flyg, taxi, taxi, flyg och tåg. Totalt (utan förseningar) ca 6 timmar resa
Restid ToR Luleå torsdag. Totalt ca 6,5 timmars resa
Det skulle ha varit avresa hemifrån 5 på morgonen och ankomst hem vid 19-tiden på kvällen under resdagarna.
I min nya vardag sparar jag in nästan 25 timmars resande och jobbar betydligt kortare dagar, vilket ger mycket mer utrymme för annat. Jag studerar mer, läser mer, skriver mer, tränar mer, umgås med familjen mer, tar hand om hus-/trädgårdsprojekt och har ändå ”tid över”.
Den tid som är över kan jag fortsätta ägna åt att försöka förstå vad morgondagen har att erbjuda. För min del är det en terapeutisk verksamhet som ger mig en saklig grund att förhålla mig till liv, hälsa, sjukdom och död. Även sjukdom och död har en plats i vardagen. Ger mig än mer respekt för-, och glädje i, min vardag.
Hoppas att min högst personliga vardagsbetraktelse kanske kan ge dig någon influens i din egna högst personliga vardag. Kramar till alla.
Igår kväll, onsdag 13 maj, var det dags för det andra löparpasset.
Tog med mig känslan jag hade efter att ha klarat av det första löparpasset två dagar innan. Valde att bygga en positiv inre bild och inte tänka på hur fruktansvärt tungt det var.
Funkade delvis bra. Löparpasset gick betydligt enklare och jag kunde ha koll på andningen. Dessutom kunde jag då och då även insupa omgivningen under löpningen. Till skillnad från senast då jag enbart fokuserade på att överleva.
Inför nästa löparpass på lördag har jag både en positiv känsla av själva löpningen ihop med endorfinruschen efter. Ska använda mig av båda dessa för att njuta lite också.
Idag är det 8 år och 8 månader sedan jag senast var ute på en löprunda. Då det begav sig tränade jag för fullt inför Midnattsloppet och skulle springa med Författarförbundet. Jag behövde strax under en timme för att förflytta mina 102 kilon en mil.
Snabbspolning framåt till 11 maj 2020. Efter många år med styrkelyftande och uppnådda mål (605 kilo i knäböj, marklyft och bänkpress) har jag nu lagt om min träning. Visserligen är det extremt roligt att vara stark, men jag väger numera 114 kilo. Onödig extravikt att bära. Mitt nya mål är att gå ner 5 kilo per år och försöka behålla så mycket styrka som möjligt. Målvikten är 104 kilo.
Köpte ett par nya Asics löparskor anpassade för min vikt och steg. Köpte även ett par kompressionsstrumpor för att skona så många delar av ben/vader som möjligt.
Avslutade dagens sista möte strax innan 17 och började sakta peppa mig själv inför stundande nypremiär i löparspåren. Du vet hur elitidrottare berättar om att visualisera sig själv hur man gör ditt eller datt? Precis vad jag gjorde. Byggde upp en bild av hur jag smidigt och med lätt stuns banade mig väg i spåret, med elegansen hos en gasell.
Resultatet?
Visualisera dig en kraftigt berusad Dunderklumpen med icke-fungerande luftvägar som okoordinerat skenar i slow-motion. Har du bilden framför dig? Bra. Då kan du tänka att jag presterade än sämre.
Men, efter en totalsträcka på 4,5 km med 1,5 km löpning och 3 km powerwalk kom endorfinrushen och det är den känslan jag bygger nästa pepp på. Redan i övermorgon. Regnbågen håller med.
Har blivit kontaktad av ett internationellt (amerikanskt ursprungligen) förlag med närvaro i 13 städer i 10 länder. De vill, bland annat, ge ut en engelsk bok om Cybersecurity och undrar ifall jag är intresserad. En av deras agenter har sökt igenom LinkedIn och tyckt att min profil passar väl.
Efter ett första inledande samtal bad jag om lite betänketid och förlaget skickade mig ett ”Author outline proposal”. Det är ett ytterst seriöst dokument som kommer att ta ett par veckor i anspråk för att besvara lika seriöst. Om jag nu går vidare.
Hade det här varit för 15 år sedan skulle jag redan ha ägnat tiotals timmar åt att lägga upp planer, strategier och hårdsälja min idé. På den tiden var jag i full gång med ett konstant forskande och skrivande. Mina alster finns att beskåda på Pinterest.
Dagens version av mig är mer frågande om vad det är jag måste ge upp under ett drygt år. Att fånga essensen av Cybersecurity och skapa en värdefull bok är så mycket mer krävande idag än då. Att dessutom göra det på engelska ökar bördan än mer. Jag älskar att skriva och är lika passionerad inom mitt professionella område som är just Cybersecurity. Det kittlar outhärdligt mycket inombords. Men, mitt vardagliga liv är så fullt av kärlek, rörelse, träning, fritid och mängder av andra glädjeämnen.
Fick extra mycket att fundera över när jag såg ett inslag på Nyhetsmorgon på TV4 i morse. Det var om en egenföretagare som har överlevt kampen mot Covid -19 och hans väg tillbaka till ett fungerande liv. Blev så otroligt rörd över hans svar på programledarens fråga ”Vad drömmer du om?”. Hans svar: ”Att kunna gå, göra läxor med mina barn, diska och gå till tvättstugan!”
Även om lusten att skriva för ett amerikanskt förlag inom mitt älsklingsområde är enorm, vet jag redan att min vardagslust kommer att vinna. Jag vet med mig att jag redan lever min dröm. I den drömtillvaron finns tid för allt, inklusive det skrivande som jag så lustfyllt ägnar mig åt. Vet att jag kommer att bli publicerad så småningom som en skönlitterär debutant. En debut som kommer av ett skrivarhantverk som har pågått i symbios med vardagslivet.
Vet också med visshet att ”Opportunity once in your lifetime” är just det liv jag lever. Allting annat är en krydda och en meningslös sådan om det inte finns en huvudrätt att blanda den med.
En kylslagen, regnig och grå majdag på andra sidan fönstret. Willie Nelson i högtalarna i min skrivarstudio.
Har under veckan skrivit ett litet manifest för de som utsatts för någon form av våld.
Trots att jag snart fyller 55 lever min barndoms utsatthet i symbios med den jag idag är. Men, bara för att jag för länge sedan har förlåtit mina plågoandar kan jag aldrig tolerera våld, hot och pennalism.
