”Livets mest betydelsefulla utforskaräventyr är upptäcktsresan att hitta sig själv.”
– Write4Joy
Upptäcktsresa
Författare: Write4Joy
AI ger odödliga citat?
Skrivande och att fånga livets stämningar med ord är en konst som utvecklas under hela livet. Jag funderade om vilken möjlighet AI har att fånga essensen i något väsentligt i livet och bad Microsoft Copilot att ta fram unika citat om kärlek som ingen annan har skrivit. Här kommer två exempel:
“Kärlek är som en evig melodi, vars toner dansar mellan hjärtan i en symfoni av tyst förståelse.”
“Kärlekens väv är oändlig, varje tråd en saga som vävs samman i hjärtats stumma bibliotek.”
Bad även om en akvarell som fångar essensen av kärlek, samt en målning av oändlig kärlek.
Det går att analysera både citaten och bilderna, men jag ser ingen mening med det för närvarande. Konstaterar att det finns vissa teman i maskinproduktionen.
Charlataner i vår omvärld
Hårdare ekonomiska tider och en osäker omvärld bäddar för charlataner i våra digitala grannskap, gator och torg. Alla som utger sig för att vara guds sanna budbärare, ha svaren på alla frågor, predikar de enda rätta lärorna och utlovar en univerallösning inom ett område faller inom samlingbegreppet ”charlatan”. Det enda säkra med de tvärsäkra är att hålla fanskapen på armlängds avstånd.
Nu över till vettigheter. Läser om oändligheten som begrepp inom vetenskapen och fascineras. Vårt observeringsbara universum löper 46 miljarder ljusår i radie, men det finns vetenskapliga hypoteser om att det handlar om en oändlighet. Vi har lärt oss massor om det kända universum och förstår att det finns mängder av superkluster av galaxer. Vår egen galax, vintergatan, ingår i ett superkluster med hundratusentals andra galazer, kallat Laniakeia. I ett potentiellt oändligt universum där ett oändligt antal frågor väntar på svar borde det var givet att en charlatan är en liten anomali.
Delar med mig av en bild från Wikipedia som är en karta över superkluster i vårt mest omedelbara universum med enstaka miljarder ljusårs radie, samt en AI-genererad bild över en solnedgång.
Del av 7 decennier… så här långt
Det är en hisnande känsla att börja se mig omkring nu när jag närmar mig de 60. Eftersom jag föddes 1965 har jag varit en del av sju decennier och känner att det är värt att reflektera lite. Mitt första decennium, 60-talet, har jag inte så tillförlitliga minnen från. Har fragmentariska minnen av sommaren 1969 och mängder av människor som trängs runt en liten svartvit TV klädd i träfanér, med två tunna metallspröt till antenner utstickande en bra bit upp. Det handlar om månlandningen och minnet är blekt, men det finns där.
70-talet minns jag desto mer. Det var en tid som präglade samhället med protester, plysch, poesi och vänsterflum i kubik. För egen del var det ett decennium som väckte mitt musik- och litteraturintresse. Status Quo, Wishbone Ash, Jethro Tull samsades alla med Donna Summer, Abba och Fleetwood Mac. Litteraturmässigt var mina tidiga bekantskaper (så som jag minns det) ”Winnetou – Apachernas hövding”, sagor av bröderna Grimm och Larousse barnuppslagsverk. Det blev även en hel del TV-serier som Baretta, Kojak, Fattiga och rika, Cannon, Dallas och Familjen Macahan. Bruce Lee blev en stor idol och ledde mig in på kampsport. Elvis Presley dominerade andra halvan av 70-talet, speciellt efter sin död 1977.
80-talet går i pastellfärger i mitt minne med några få undantag: Härdsmältan i Tjernobyl, mordet på statsministern Olof Palme och massakern av fredliga demonstranter på Himmelska Fridens Torg i Peking. På musikfronten är det en salig röra som går från heavy metal till disco. Accept, AC/DC, Black Sabbath, Judas Priest samsas med Wham, Aha, Gyllene Tider och Steve Miller Band. Stig-Helmer dyker upp och håller oss sällskap. Militärtjänstgöring under 15 månader i dåvarande Jugoslavien. Körkort och bil hör decenniet till och det blev många mil genom Europa med Ford Sierra. Så många bra stories och en av dessa handlar om tre killar och 9 tjejer i nämnda Ford Sierra, samt en polisman som kliar sig i huvudet vid kontroll i Ohrid i Makedonien. Men, det får kanske bli någon annan gång. Under decenniet blir det ett stort antal livsavgörande händelser också. Fick min första dator i form av en isärplockad prototyp av SInclair ZX Spectrum under tidigt 80-tal. Tekniknörd hade jag redan varit från unga år och nu inleddes en era av programmering med programmeringsspråket Basic. Färdigheter som ledde mig in på en ettårig betald uppdragsutbildning av programmerare för SE-banken Data och en livslång karriär inom ”det där med data”. Hösten 1988 lärde jag känna min fru då jag jobbade extra som dörrvakt och hon i sin pappas restaurang som bartender/servitris. Oktober 1991 blev vi ett. Vi kommer sitta på en uteplats på ålderns höst, hålla händer och minnas ett fantastiskt liv tillsammans.
Med den avslutningen på förra meningen är jag inne i 90-talet. Decenniet med familjebildning, husdrömmar, förverkligande av husdrömmar medelst skuldsättning för livet (nypa salt här). 90-talet är för mig mina barn som föddes 1990, 1995 och 1997. Det är decenniet då vi på riktigt bildar familj, förlovar- och gifter oss. Det är långa arbetstimmar både som anställd och egenföretagare (ibland samtidigt). Det är dot-com med stora internetdrömmar och extremt dyra internetansultningar, samt investeringar i superdyra datorer. Det är decenniet jag debuterar som författare med två facklitterära verk. Men, det är också ett extremt förvirrande och uppslitande decennium. Mitt hemland, Jugoslavien, förvandlas till en arena för blodiga inbördeskrig och massakrer. Bara månader efter att Tyskland förenas till ett. Folkmordet i Rwanda skördar enorma mängder offer. Estonia förliser på Östersjön och tar med sig 852 människor i djupet. En av dessa är en arbetskollega. Musikaliskt är 90-talet lika mångfacetterat som tidigare med artister som Mr Big, Green day, Savage Garden, Cranberries, Verve, Natalie Imbruglia och Manic Street Preachers för att nämna några.
Gör nog en liten paus här och sparar nutida decennier till ett annat inlägg. Avslutar i vanlig ordning med lite bilder. I det här fallet är det Microsoft Copilot (DallE) som står för collagen. De symboliserar månlandningen, 60-, 70-, 80- och 90-talet.
Bokrea med måtta
Årets bokrea kanske har blivit ett trendbrott? Har endast köp 4 böcker, vilket måste vara lägst antal någonsin. Till mitt försvar så har jag redan 6 böcker i bokhyllan som ska läsas. Men, efter att jag öppnade boken om Staffan De Mistura för att skumma igenom är jag fast. Vilken man och vilken intressant betraktelsehorisont!
Min vana trogen bad jag Microsoft Copilot att skapa en Zornmålning av ett bibliotek så att den AI-genererade bilden ackompanjerar mina nyinköpta verk.
Söndagstanke
Lagade lite härlig söndagsmiddag. Givetvis i sällskap med musik. Blev en känslosam matlagning. Spellistan som jag valde utan eftertanke var en extra betydelsefull.
För drygt fyra år sedan under andra halvan av januari tillbringade jag en vecka hos min pappa. Det blev min sista vecka med honom på en isolerad avdelning på ett sjukhus i Serbien. Han hade genomgått en framgångsrik operation för lårbensbrott, men drabbats av någon bakterie som inte lät sig behandlas. Han gled ifrån mig mer och mer. In i en medvetslöshet som jag i efterhand betraktade som en välsignelse. Bakterien i fråga gjorde hans andning extremt ansträngd och mängden syrgas fick ständigt justeras uppåt. Därav min senare insikt om medvetslösheten som en välsignelse, istället för att långsamt kvävas och vara medveten om det.
De tre sista nätterna var extra påfrestande för min pappas kropp. Då spelade jag musik från tidigare nämnda spellista och sjöng till musiken i hans öra. Även om slutet närmade sig och andningen blev sämre så gjorde musiken och sången något: Hans läppar rörde sig, som om han någonstans ur medvetslöshetens dimmor försökte hitta fram. Andningen blev då och då lite mer regelbunden och inte så ansträngd. Jag upplevde också att hans hand som vilade i min regelbundet tryckte till. Lätt. Men ändå tydligt. Jag sjöng i hans öra till hans sista andetag och fortsatte nynna en stund efter att han inte längre var med mig. Klockan var strax efter 4.30 på morgonen och där fanns bara ett melodiskt nynnande och bottenlös sorg som jag inte riktigt ville släppa in. Musiken skulle först få gå klart.
Den här eftermiddagen sjöng jag på nytt, men mycket högre. Tårarna och gråten manifesterades inte ur sorgen. Den här dagen kom saknaden med full kraft. Den kommer utan någon förvarning och numera välkomnar jag den. Saknaden finns i alla små vardagliga stunder, ansiktsuttryck, samtal, skratt, middagar, resor och tusentals andra små fragment ur ett liv. För mig är det en visshet om att kärlek aldrig dör. Även om den är lika omöjlig att hålla kvar som att fånga månskenet så är det ändå tydligt att den lever inuti mig. Har ett varmt bo som är för alltid. Det är mänsklighetens essens: Människor som berör oss kommer att leva kvar långt efter att de själva är borta.
Varma tårar.
Härliga minnen.
Kärlek.
För alltid.
Sol i sinne
Fredagar är en speciell dag. En arbetsvecka är i begrepp att lämna över stafettpinnen till helgen för min del. Kan tänka mig att den här fredagens överlämning blir så lyckad. Den här morgonen inleddes på absolut bästa sätt. Gos, kel och promenad med Enzo följt av rejäl frukost med utsikt.
Utsiktsbilden är från i morse. Bilden på Enzo är från förra helgen. Lite skillnad i temperatur och snömängd.
AI, åsikter och burek
Betraktelser om vår samtid är alltid roliga att göra, men ännu roligare att gå tillbaka till efter ett antal år. Dags för en ny sådan betraktelse och jag tar avstamp i AI. Sedan ett drygt år har hypen kring artificiell intelligens bara tilltagit och rosendrömsvävare, domedagsprofeter och troll lurar i varje generativ algoritm. När dimmorna har lagt sig och världen har fått lite ”skit under naglarna”, samt distans till det nya, kommer vi sannolikt inse ett antal saker. Första insikten bör redan nu anas när det gäller så kallade generativa modeller med kvadriljoner inlästa texter som träning: Om innehållet är skit, så kommer utfallet vara än mer skit. Hur kvalificerat det än ser ut. Konsekvensen bör rimligen bli att mer innehåll genereras av modellerna, som sen tränas på det innehållet och så småningom kommer vi ha massor av smörja att fördumma oss med.
Sen kommer nästa generation av AI sannolikt dyka upp under min levnadstid: AI som lär sig själv och bygger sin referensmodell på det lärandet, på samma sätt som våra-/djurens barn lär sig om världen. AI-”barnen” kommer lära sig av en värld där information är framställt av fördummande tidigare AI och min fundering är om vi inte har skapat en artificiell idiotvärld? Givetvis kommer en handfull tech-jättar ha tjänat fantasiljoner på kuppen och mitt stalltips är att köpa lite aktier för att ta del av utdelningarna.
Min andra betraktelse är om åsikter; närmare bestämt åsiktsfabriker. Jag vet inte hur det är med dig, men jag möts ständigt av människor som är åsiktsfabriker, med betoning på fabriker utan utsläppsrening. Gamla sortens fabriker som spyr ut föroreningar och förpestar omgivningen. Innan alla våra digitala plattformar fanns olika former av scharlataner som saluförde ”snake oil”, oavsett om det var att lura på folk produkter/gudar/religioner/sekter eller annat. Dagens åsiktsfabriker saluför/pådyvlar ogenomtänkta åsikter som de har tankat via digitala scharlataners trollkanaler. Funderar på när dessa människor inser att åsikter formas under hela ens liv och bygger på insamling av data, bearbetning av densamma, samt noga genomtänkt/unikt förmedlat perspektiv (om någon undrar).
Slutligen kommer en favorit in i texten: Burek. Vissa stavar den ”börek”, men för mig har det varit och kommer alltid vara burek. Har nyligen ätit en fantastisk sådan tillagad av min mamma.
Som sig bör följer lite bilder som beskriver de senaste veckorna. Ha det bäst!
iGruk #38 – Skrämselgruk
Med åldern kommer en förstärkt bullshit-radar. I Sverige utkämpas sedan många år krig på våra gator, torg och hem. Sprängningar och skjutningar når i vissa fall inte ens nyhetssidorna. Det vore anständigt att kraftsamla och stävja det som pågår. Kommer inte skriva så mycket mer, då jag inte ägnar mig åt politik. Däremot vill jag erbjuda en nyskapad iGruk som uppmärksammar den aktuella debatten.
Dessutom tar jag hjälp av AI för att generera en illustration utöver min krumelur.
– iGruk #38 av Write4Joy
- Skramla med vapen, antyd ett annalkande krig
Om Sveriges pågående sprängningar och skjutningar tig
Vilka sitter runt bordet?
Det finns ett återkommande tema inombords som handlar om vad det innebär att vara en lyckad människa. Vid vissa tillfällen stannar jag upp (precis som nu) och målar upp en bild över ett större bord och alla de som jag hoppas sitter i mitt sällskap när jag vet att min livsresa närmar sig slutet.
Vilka kommer att vara vid bordet när det är dags att säga tack och farväl?
– Write4Joy
Tror att deltagandet beror på hur man själv har varit i livet och om man har tagit sig tiden att stanna upp för att finnas där när nära behöver en. Att man har visat respekt och verkligen helhjärtat lyssnat på sina nära. Att man inte har hållit tillbaka kärleksbetygelserna och låtit omgivningen veta hur mycket de betyder för en. Vänlighet, nyfikenhet och empati är enligt min mening den heliga treenigheten som jorden borde snurra runt.
Avslutar i (nästan) vanlig ordning med en AI-framställd bild som illustrerar det jag skriver.
write4joy 