Jag ser vår värld lite som ett gigantiskt knytkalas. Alla tar med sig något eget – kryddor, berättelser, traditioner, dialekter och märkliga vanor som känns helt självklara hemma men väcker viss förvåning någon annanstans (ta bara surströmmingen).

Vi lever i en värld som är mångfacetterad på riktigt. Olika kulturer, sedvänjor och bruk formar hur vi hälsar, hur vi äter, hur vi firar och hur vi sörjer. På vissa platser tar man av sig skorna när man kliver in, på andra behåller man dem på (ibland till och med i soffan), vilket fortfarande förbryllar mig djupt.

Och ändå.

Mitt i allt detta färgsprakande lapptäcke finns något förvånansvärt stabilt. Oavsett var på jordklotet vi råkar befinna oss är det så många starkare band som förenar oss: Vi vill känna trygghet. Vi vill bli älskade, eller åtminstone tycka om och bli omtyckta. Vi vill bli mötta med respekt och sedda som mer än bara en förbipasserande statist i någon annans liv. Att sätta sig in i andras situation genom den mänskliga empatin (gäller ej Trump och hans rövarpack).

Vi vill ha ett liv som känns meningsfullt. Vi vill skratta mer än vi gråter (även om båda behövs). Vi vill höra hemma någonstans, även om vi ibland låtsas som motsatsen.

Och kanske viktigast av allt: Vi vill utvecklas. Växa. Lära oss något nytt. Ibland långsamt och försiktigt, ibland genom att snubbla rakt in i förändring med skrapade knän och stukat självförtroende som konsekvens. Men, inte stannar vi upp för det. Varje skrapsår och stukning lär oss något om oss själva och vår omvärld.

Det är lätt att fokusera på skillnaderna. Maktkåta ”ledare” skriker ofta högst för att splittra. De är alla narcissistiska, egocentrerade avarter till människor som inga kramar kan råda bot på. De är själva definitionen på motsatsen till mångfald: Ger ansikte åt enfald! Klassiska kännetecken för avarterna är att de med högt tonläge och svansföring retoriskt försöker definiera världens alla problem som ”antingen/eller”. Alla normalbegåvade och tänkande människor vet att det sällan (om någonsin) går att beskriva något som svart eller vitt.

Så! Kanske är världen inte bara stor och komplex. Stundtals förvirrande. Kanske är den också ett pågående samtal mellan kulturer, generationer och individer där vi alla försöker säga ungefär samma sak, fast med olika ord och gester.

Och om vi ibland missförstår varandra längs vägen? Tja, det hör väl också till det där knytkalaset!

Avslutar troget med bilder. Den första är tagen av mig under en lunchpromenad tidigare i veckan. Den andra lät jag ChatGPT skapa och bad den skapa en bild på ett staffli som visar på mångfalden i världen.