Snö i Stockholm – en kylig betraktelse

Det finns två sorters människor i Stockholm på vintern: De som säger “Åh vad mysigt med snö!” och de som redan i november börjar Googla “hur flyttar jag till Kanarieöarna utan pengar”. Jag tillhör gruppen som älskar snö och riktig vinter.

När den första snön faller över staden händer något magiskt. Alla glömmer kollektivtrafikens existens, barn klär sig som färgglada michelingubbar och vuxna människor får en märklig impuls att köpa nya vinterskor trots att de redan äger sju par som alla läcker exakt lika mycket. Snön är vit, orörd och romantisk i ungefär tre timmar. Sedan förvandlas den till det som officiellt kallas “Stockholmsgrå!”

Att gå på trottoaren i Stockholm på vintern är som att delta i en OS-gren ingen bett om: halkgång. Ena sekunden går du helt normalt. Nästa sekund gör du en spontan piruett som hade gjort vilken konståkare som helst stolt, om det inte vore för faktumet att du nu ligger raklång utanför Pressbyrån och låtsas knyta skon för att rädda din värdighet.

Snöröjningen är ett annat mysterium. Man hör plogbilen klockan 04.17, blir hoppfull och tänker “yes, idag blir det framkomligt”. På morgonen inser man att plogningen främst verkar ha fokuserat på exakt den plats där bilen stod parkerad. Med en nitiskhet som gör en arg lappskrivare i tvättstugan vit av avund ser de till att packa in bilen i drivis som mest liknar permafrost. Resten av gatan? Inte lika prioriterad.

Och låt oss prata om kläder. Lager på lager är tydligen lösningen. Resultatet är att man ser ut som en stressad valross med ryggsäck. Väl inne i tunnelbanan är det tropisk värme, jackan väger sju kilo och man svettas samtidigt som nästippen fryser som vore det en naturlag.

Trots allt så finns det något charmigt med vinter i Stockholm. Ljudet av snö under skorna (innan den blir brun), ljusen i fönstren, känslan av att överleva ännu en dag utan att halka ihjäl sig. Och när våren väl kommer, då står vi där igen och säger: “Den här vintern var ändå ganska mysig!”

Minnet är kort. Slasket är evigt.

Avslutar den här betraktelsen med en ögonblicksbild från min skrivarstudio och en bild från vardagsrummet mot sjön. Det är ett vackert vinterlandskap som jag välkomnar med värme, trots den kyliga rubriken….

Fragmentariskt

Årets ljusaste veckor leder mig genom vardag och helg. Kittlar i magen och bröstet. Väcker lusten att uppfinna sätt att bevara allt underbart som händer. Portionera ut sommarens vällust under årets mörka och kalla månader. Det kanske är en åldersgrej, men jag är så medveten om hur förbenat svårt det är att fånga ett nu. Kanske är den fulländade livsnjutarkonsten att helt koppla bort hjärnan och släppa sinnena fritt?

Titeln ger en fingervisning om att det kan vara små fragment som jag uppehåller mig vid. Fragment som kan vara förenade och hänga samman, eller inte alls. I just det här fallet hänger fragmenten samman med njutning och kärlek. På något magiskt vis kan man härbärgera enorma mängder kärlek och ha rum för oändligt mycket mer. Låter Ulf Lundell ge lite näring åt kärleken.

Vinden doftar så gott i ditt hår

Det är vinden som läker alla sår

Jag är en lycklig man när jag är med dej

Jag blir en annan än den jag annars är

”Lycklig man” av Ulf Lundell

Avslutar fragmentariskt med några bilder. Ha en magisk kväll, vecka, sommar och år.

Solen färgar aprildagen

Vårvindar gör mig sällskap under promenader längs barrdoftande skogsspår. Rufsar ömt om i kalufsen. Nyper lätt i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.

Från sydost sveper dofterna av sjön. Fångar sinnen. Väcker kärlek.

Tar en kort paus vid vattenbrynet. Knäböjer. Handen smeker vattenspegeln. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro.

Ögon möter himmel, horisont och ett leende mansansikte.

<>

Våren känns – i år också

Vandrar runt i välbekanta landskap.

Dofter och ljud bär mig tryggt fram.

På tidigare vandrade stigar.

Vårvattnet porlar ystert efter en tynande tillvaro.

Liv som frodas vart jag än vänder mig.

Öppnar vener och artärer i min kropp.

Väcker ny lust och känslor.

Känner att jag vill ge hela världen en bamsekram.

<>

Stockholmsbilder

I en föränderlig värld zoomar jag med jämna mellanrum ut och förflyttar mig mentalt till eviga grundvärdens zon. Jag hittar lyckan i all skönhet som ständigt lever runt omkring, men även i allt som rumsterar inombords. För egen del är det livsnödvändigt att omfamna värderingarna som gör mig till en lyckligare och stoltare person. Att med fina penseldrag återge strävan efter ärlighet, sanningssägande, mod, empati och själslig ro.

Gryningsstunderna i Stockholm fyller mig med energi.