Minns mycket väl mig själv som yngre: En ambitiös, uppåtsträvande person med ett självförtroende som kunde flytta berg

Har även i minnet hur jag bara tog saker och ting för givna; hade inte tid att stanna upp och reflektera över livets essens. Jag var på väg någonstans!

Med åren mognar människor och förändras i synen på vad som betyder något. Enligt min åsikt handlar det om nödvändighet att hushålla med sin energi, men låt oss kalla det för visdom med åren 😊

För egen del har mognadsprocessen pågått ett antal år – det började något år innan jag skulle bli 50. Idag är jag visserligen lika nyfiken och vetgirig som i ungdomen, samt med ett solitt självförtroende. Men, jag strävar inte längre uppåt i någon imaginär framgångshierarki.

Vad har alla mina personliga betraktelser och mognad med något att göra?

Något essentiellt!

Att visa tacksamhet för allt som man har, istället för att ständigt jaga något man inte har. Att leva i nuet och känna tacksamhet över hälsa, väder, förhållanden, vyer och ett tusentals andra små vardagliga ting.

Vardagen bär så mycket magiskt som kan gå en förbi om man bara strävar uppåt/framåt.