Har under hela livet ägnat mig åt att hitta utrymme för saker som gör att jag växer som människa. Något jag sannolikt kommer fortsätta med till den dag jag inte längre andas. I mina ambitioner har jag ständigt förlitat mig på medvetna val, baserade på en vision om var jag vill vara. Tur har sällan haft något med det hela att göra. Däremot kan jag genom tillbakablickar se kedjor av lyckliga omständigheter som omgärdat mina steg mot målen.

Jag fyller min vardag med det stora och väljer konsekvent bort allt smågrus som annars finns där för att stoppa maskineriet. Smågrus är alla de där distraktionerna/irritationsmomenten som alltför lätt tar sig förbi en sänkt gard och skapar dålig energi. Jag accepterar också faktum att samtliga stora stenar inte ryms samtidigt och att något får stå i kö till förmån för något annat. Ett tydligt exempel är mina reflektioner och bilder på Write4Joy, som nu har fått vänta ett tag.

Årstiderna går däremot inte att pausa och de kan bara upplevas i den takt som naturens livscykel bestämmer. Idag, den första oktober, anas hösten med all sin klarhet. Luften är frisk, aromatisk och bär med sig löften om nalkande färgfyrverkeri. Delar med mig av ett exempel från morgonens promenad.