Idag skickade jag ett mejl till Institutet för språk och folkminnen där jag erbjöd ett nyord (eller begrepp snarare). Många känner väl till begreppet MeMiL (Medelålders Man i Lykra) som har funnits ett tag nu. Själv har jag noterat en trend de senaste åren där företrädesvis unga kvinnor går med träningstights. Mitt förslag till nyord är ”UnKiS” (Ung Kvinna i Spandex). Vi får se om språket berikas med detta nyord.
I en välfylld bokhylla samsas livsöden, visdom, idéer, skratt, gråt, förskräckelse, förundran, råhet, inspiration, lärande och en hel del annat
Just nu håller jag på att avsluta en av de bästa fackböcker som jag har läst på riktigt länge, ”Shoe Dog” av Phil Knight. Genom hela boken får jag följa en löpares besatthet med att skapa ett eget skoföretag. Resultatet? Nike.
Nyfikenhet och lusten att ständigt utforska/lära nytt. Ödmjukhet att erkänna att vi alltid är en kunskapens ö omgivet av gigantiska vatten och kontinenter som representerar allt vi inte vet.
Det här borgar för vänlighet och en broms för att döma andra. I en sådan kultur kan man verka och utvecklas på riktigt
Jag antar att alla bär på drömmar och önskningar om att utveckla sig inom något område. När man är ung känns det som att tiden räcker till för att göra allt man önskar och drömmer om senare. När jag så sakta närmar mig 60 år inser jag att vissa drömmar och önskningar måste börja realiseras nu. ”Senare” kanske inträffar för fort för att hinna med.
Givetvis kommer jag att fortsätta med mitt skrivarhantverk och försöka besanna drömmen om skönlitterärt författande. Den drömmen har jag jobbat med rätt länge nu och kommer fortsätta med skrivandet så länge jag lever.
Musiken har haft en viktigt plats i livet. Från ungdomens gitarrspelande i rockband till körsång på senare år. Har under många decennier haft en dröm om att kunna traktera två instrument: Saxofon och piano. Nu har jag tagit steget mot att utveckla drömmen om att spela piano. Har idag beställt ett hemmapiano från Roland, ett par studiolurar och en reglerbar pall.
Minns så väl när jag var 13 år och gick i Fittjaskolan. Fick en helt fantastisk musiklärare som hette Leif Karlsson och som väckte lusten att spela gitarr. Skaffade mig en egen gitarr. Satt hemma och lyssnade på radio, samt lärde mig att plocka ner melodier och ackord på gehör. Så småningom lärde jag mig grundläggande förståelse av noter baserat på det lärandet. Uppträdde i Fittjaskolans aula på skolavslutningen med en egenskriven blueslåt: ”Rolle Blues”. Därefter anslöt jag till en rockgrupp, ”Ming”, som andre-gitarrist. Var med och skrev några avlåtarna. Vi var en del av Fittja Förenade Musikgrupper (FFMG) och hade replokal med PA-anläggning. Spelade på olika festivaler och evenemang i Botkyrka.
Efter att ha blivit uttagen i landslaget för Tae Kwon Do fanns inte tiden för gruppen och gitarren fick samla damm. Har återupptagit spelandet vid flertalet tillfällen och även skrivit lite låtar, men det blev aldrig något hållbart. Nu hägrar pianot och att utvecklas med något helt nytt instrument. Med hoppet att även damma av gitarrerna så småningom och börja skriva musik på nytt. Har skaffat mig bra studiohörlurar för att inte plåga omgivningen med alla repetitioner som ingen förstår, förutom jag själv.
Skillnaden idag, mot 1978, är att det finns färdiga anslag och fingersättningar för enorma mängder av låtar. Fritt tillgängligt på YouTube. Dessutom finns det oändligt med online-källor, samt appar, för att utveckla sitt spelande. När grundövningarna blir tråkiga kan man alltid ta en paus och faktiskt spela riktiga stycken. Något som sannolikt kommer behövas när tiden inte är oändlig.
Semestern kommer snart att avslutas för den här sommaren och en intressant jobbhöst väntar. Ledigheten har varit avkopplande med skärgårdsturer, hemmafix, sol, bad, promenader, umgänge, läsande och en hel del annat själagott. Rundade av semestern med en vecka på Karpathos i Pigadia.