Igår var det fars dag. Den första utan min pappa i livet. Umgicks med så många fina minnen av honom. På kvällen dukade jag fram en varm kanelbulle och kaffe vid minneslunden. Tände ett ljus och la en fin blombukett i vatten. Tänkte på innebörden i Bo Setterlinds betraktelse. Tänkte på hur naturligt döden kommer. Kan inte planeras, förberedas, motarbetas. Inser mer och mer att konsten handlar om att leva.

Idag är pappa lika närvarande som vore han tillbaka efter en längre resa. Känns fortsatt overkligt att en så fantastisk person inte längre är med mig. Sorgen, saknaden, minnena och kärleken samsas om utrymmet i ett trångt bröst. När det blir för mycket flödar tårarna.

Nu när pappa känns närvarande och nära vill jag dela en liten del av min avskedshälsning på hans ceremoni.

Ett liv är långt och kan inte sammanfattas med ord. Men jag och du lyckades ändå sätta orden på allt det fina vi kände för varandra. Allt lyckades vi med medan du levde käre far. Du fick ditt erkännande av mig. Jag fick ditt erkännande av dig.

Du älskade familjen och musiken. Dina sista dagar i livet var vi hos dig, mamma och jag. Mamma tog hand om dig precis lika omtänksamt som hon alltid har gjort. Gav dig kärlek, kyssar, ord av kärlek. Gav dig sitt hjärta.

Jag spelade upp musik du gillar och sjöng för dig varje kväll. Jag sjöng för dig på nätterna när din andning var svår. Musiken och min sång gav dig tröst. Trygghet. Lugn.

Du somnade stilla in i gryningen den 30 januari. Våra händer sammanflätade. Musiken och sången hängde fortfarande i rummet. Du somnade in. Musiken och sången lever. Liksom minnena, saknaden och kärleken.

Hjältar kommer i många former. De främsta av hjältar har vänlighet och kärlek som superkrafter. Du var en superhjälte pappa.