Ibland kommer jag på liknelser, slogans, metaforer och annat som ger krydda i livet. Allt som oftast tappar jag bort tankar som jag inte har skrivit ner eller spelat in. Alldeles nyss svarade jag på en fråga om hur det går med författandet:
”Att skriva är som att andas – nödvändigt för att leva!”
Filosoferar lite över ofiltrerad åsiktsproduktion och propagandaspridning på sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Har alltmer börjat tillämpa ”antirökningsmetoden” även på Facebook. Jag har hela livet varit extremt störd av rökning. Har själv inte rökt och vill inte utsättas för rökattacker av andra. Därför gör jag medvetna val att undvika rök. Det jag tillämpar på Facebook är att ta bort kontakter som släpper ut åsiktsgifter som är skadliga för min hälsa.
För, jag tänker som så att för rökare som vill sluta finns olika substitut som plåster, tuggummin med mera. Värre är det för tokjönsarna. Har gjort lite research på nätet och hittar inga antiindoktrineringsplåster eller humanistiska-IQ-tuggummin som motmedel mot fundamentalistisk pest (oavsett färg/symbol på eländet).
Som avslutning i min filosofiska tråd vill jag klargöra att de kontakter som själva tänker, värderar och formulerar egna åsikter helt undantas min ”antirök-agitation”. Oavsett om deras slutprodukt går emot mina värderingar så uppskattar jag tänkande individer. De hjälper mig att förstå hur ”den andra sidan” tänker. Istället för att sätta punkt slutar jag med egen betraktelse:
”Fundamentalistiska rättesnören är extremt elastiska
Förespråkarens tolkningsmöjligheter är smått fantastiska!”
Humanismen är en särdeles god filosofi.
Om den bara från människan kunde göra sig fri!
Jag närmar mig en riktig milstolpe i livet. Inom inte alltför många (drygt sju när det här skrivs) veckor kommer jag att vakna till min 50-årsdag. Det är ingen som helst fråga om skräckblandad förtjusning. Tvärtom rör det sig om en spännande upptäckarresa fylld av insikter inför det som komma skall. Något som är ovanligt för mig. Obekant, rent av. Bland alla tankelandskap på min inre resa har jag upptäckt nya kontinenter. Klivit in i jungfrulig mark. Hör själv att det låter lite skadat. Hur kan man inte känna till sig själv och sin inre tankevärld, är den första frågan som jag skulle ställa. Tro mig. Har ställt den om och om igen, men erkänner att svaret är ett ”jag vet inte”!
Nåväl. Ska inte uppehålla mig för länge i frågor som inte har något svar. Låter tiden jobba för mig där. Istället vill jag förmedla vad som händer när en upptäcker sina riktiga ränder. Talesättet att ”ränderna aldrig går ur” har aktualiserats och i mitt fall reviderats så att talesättets fasad nu krackelerar. Jag har levt en större del av mitt hittillsvarande liv med gaspedalen i botten för det mesta. Vid sällsynta tillfällen har jag saktat in på farten, för att i nästa moment genast trycka plattan i mattan på nytt. Farten har berusat och förfört. På senare år har jag noterat att trycket mot gaspedalen gradvis minskat och nyligen har jag upptäckt omgivningar vid sidan av motorvägen.
Med alltmer vackra vyer som lockar har jag nu börjat göra rena stopp och uppehåll för att sondera omgivningarna närmare. Insikter som har legat latenta djupt där inne hittar helt plötsligt vägar ut (kallas de för utsikter då?). En tydlig insikt är om den borne introverte, tvivlande skeptikern med en glättig, utåtriktad, energisk och säljande yta. Inser att jag är tvivlande skeptisk till det mesta som rör mina egna tankar, förmågor, färdigheter, bekräftelsebehov och tolkningar av allt jag ser i världen. Tvärt emot den självsäkra, starka och obändliga person jag har levt med så många decennier. Han som helt skiter i vad andra tycker och tänker om honom.
Just i den här insikten lever jag med en stor förtjusning och förväntan, med lite skräckkänslor i bakgrunden. Att lära känna sig själv på riktigt och trivas med den nya bekantskapen. Hitta en trygg umgängeszon.
I ärlighetens namn tycker jag fortfarande att jag är rätt så bra, men det är ljusår ifrån att uppfatta sig själv som en stor gåva till mänskligheten. Kanske är det häri hemligheten med åldrandet ligger: Åren mejslar fram de mjukare formerna genom att undan för undan nöta bort kantigheter?
Men, nu faller jag i egen fälla. Jag ska, som jag tidigare sagt, inte ägna tid åt att försöka hitta svar på frågor jag inte förstår. Nöjer mig med att konstatera vilken fantastisk resa det har varit så här långt. Vilka helt underbara människor som jag har fått fömånen att ha nära. Tacksam och med stora förväntningar ta mig an den fortsatta färden. Priviligierad över faktumet att jag har så mycket mer att titta på nu när farten inte går i överljudsfart. Rik av kärleken till- och från, mina finingar.
Varför har jag inte fyllt 50 tidigare?
Ibland tänker jag att självcensur skulle passa bra, men min sinnesförvirring håller aldrig i sig någon längre stund. Igår var jag med min lurvige lille vän (som jag är omåttligt fäst vid) ute i skogarna. Då släpptes en tanke loss som har legat latent en lång tid. Får mig att fundera på själens djup vs ytligheten.
”Gud skapade människan. Clinique och Photoshop gör den presentabel”
Och här är min lurvige lille vän
Ibland när jag skriver i min skrivarstudio kommer någon tanke in från vänster. Ger ingen ro. Bygger ett eget litet bo. Här kommer en förädling av en sån tanke i form av tänkvärda ord för mig själv.
*
”Jag har en hjärna inuti mitt huvud. Händer och fötter har jag också begåvats med. Det är upp till mig att stega upp min väg, ta tag i det som är livet och njuta av min egen resa. Öde, högre makter och omgivningen är dåliga ursäkter att inte leva här och nu.”
Jag antar att det är åldern som spökar
Eller kanske är det känslan att ligga i bakvattnet, ”inte haja”
Oavsett anledning har jag länge haft ett malande fragment till tanke i bakhuvudet
Det började som en känsla att något är annorlunda med dagens medielandskap
Kanske allra tydligast i den delen av landskapet som har epitetet Sociala Medier
Antar att det var när jag första gången hörde begreppet ”viral”
Helt plötsligt delas något tusen-, tio tusen-, ja rent av miljontals gånger
*
Nästa frö sås inom min tankevärld när jag vaknar upp en morgon på T-banans gröna linje
Över en natt har böcker och tidningar bytts ut mot tegelstensstora mobiler och surfplattor
Huvuden pryds med de mest fantasifulla hörlurarna kopplade till tegelstenarna, med- eller utan kabel
Ett salivglänsande pekfinger för bläddring i papperstidningen är nu ersatt av frenetiskt tummande på en glasskärm
*
Vi är numera alltid uppkopplade
Oavsett var vi är
Konsumtionen fulländad
*
Men, nu har fröet kultiverats och är redo att skördas
Och med skördetid kommer visshet:
Det som har legat och malt inombords är frågan om relationen mellan konsument – producent
När allt fler konsumerar och i allt större utsträckning delar innehåll skapas oanade möjligheter för den som vill skapa, producera
Det har aldrig i historien varit så enkelt att som nu att börja producera innehåll, oavsett vad det gäller
*
Med nyvunna insikter tar jag mig an en tänkare av rang; Nassim Nicholas Taleb
Dags att läsa boken The Black Swan och hitta lite näring
*
*
Vad pratar vi om när
vi vandrar gatan fram?
Eller, är det så att vi vandrar tyst
och kastar en blick så blygsam?
*
Frågar oss stillsamt sådant
som vi har svårt att förstå
Att livet känns så komplett
sen stunden då det blev vi två
*
Vi vandrar tills skyarna mörknar
och gatlyktorna ger varmt sken
Stannar. Gör en kort paus
kysser varandra i allén
*
Accepterar det vi har anat,
orden har gjort sitt
Vi fortsätter stilla framåt, ackompanjerade
av hjärtat ditt och mitt
<->
Det är något visst när det blir vår
Det som legat i träda återuppstår
Naturen sjuder av väntande liv
Vart du än går färgrika motiv
*
Blåser liv i ett avlägset minne
Inger hopp i återuppväckt sinne
*
en lätt beröring. Knappt urkiljningsbar
läppar möter kind irrande koncentrerat
allt som jag dittills ansett underbart
är sen den stunden hjälplöst passerat
*
fingrar som ivrigt söker hud
en bekräftelse för känslan uppflammad het
bland havsörnarnas fjärran ljud
hand i hand, två själar som nu vet
write4joy 