Jag tror inte på uttrycket att någon är ”lyckligt lottad!” Istället fäster jag mycket större tilltro till uttrycket ”som man bäddar får man ligga!” (eller var det ”om man bäddar får man ligga?”). Skämt åsido. Min fasta övertygelse är att var och en av oss är sitt livs gud och våra val (bäddningen) leder till olika utfall (liggandet). Går tillbaka till jaget och utgår ifrån mig själv. Tror inte för en sekund på att jag är universums mittpunkt och att jag är lyckligt lottad eller att världen konspirerar mot mig. Det är min egen inre energi som jag kan omvandla till gott, eller till negativt. Genom att ha en strävan mot något och ägna energin åt resan mot den strävan kommer så småningom utfallen (liggen).

På samma sätt som ingen (eller i vilket fall få) av oss sätter sig i bilen och gasar på för fullt utan att ens veta åt vilket håll man ska, är det med livets strävan. Skillnaden är att livets resa är själva målet. Att njuta av resans olika väglag, oavsett väder, är själva livet. Det är resan mellan att vi föddes och lämnar det jordiska som är den som ska avnjutas. Ibland reser vi på flerfiliga motorvägar, ibland på mindre byvägar. I vissa lägen är vi i näst intill ogenomtränglig terräng och vi får sakta krypa igenom. Andra gånger är det branta upp- och nerförsbackar. Vissa dagar skiner solen. Andra dagar är det storm och iskalla skyfall. Men, resan fortsätter och så småningom har vi klarat av en delsträcka som tett sig omöjlig.

Nu till lite reflektioner från min egen resa/strävan och när jag startade min strävan för drygt 40 år sedan såg jag framför mig en framgångsrik IT-karriär (ADB hette det på den tiden). Längs med resan där åren har lagts på varandra har jag insett att jag inte kan skilja på vad som är ”jobb” och vad som är ”resten”. Jag är jag, oavsett i vilket sammanhang som jag befinner mig. Vissheten har växt fram genom otaliga kurser, workshops, projekt, teamövningar, problemlösningar, misslyckanden och framgångar. Ett genomgående tema på min resa har varit begreppet ”förändring!” Återkommande har jag matats med hur förändring måste till, att stanna där man är betyder förfall/undergång. Personligen synar jag påståendet som en gigantisk bluff! Jag påstår att förändringsivern är ett stort stressmoment som förkortar livet och bidrar till mindre nöjdhet under tiden man är på sin resa. Hur många gånger har man inte hört att ”du borde avskaffa dina gamla vanor”, ”hitta nya intressen (vanor)” och liknande? Bullshit! Det är inte förändring du söker. Det är att ha din hälsa så länge det är möjligt, för utan den är resten oväsentligt.

Att vara nöjd med sin resa och njuta av olika rastplatser på densamma är f-n så mycket trevligare och hälsosammare. Att stanna upp, ge sig själv en bamsekram och konstatera: ”Jag är så nöjd med mig själv och mitt liv!” Givetvis kommer resan från den rastplatsen att gå vidare, men det är du som riktar kompassen åt vilket håll du vill. Inte förändringskonsulter eller välmenande vänner/familj. På den fortsatta resan kommer flera rastplatser med helt fantastiska vyer där man får chansen att berömma sig själv ytterligare. Att vara än nöjdare. Om det sen råkar bli någon förändring som en konsekvens av nöjdhetsresan, så är det helt ok. Men förändringen är inte målet. Resan är målet. Att vänta med att vara nöjd först på slutet känns som ett dåligt skämt för min del.

Ha en fantastisk tisdag var du än är på din resa. Avslutar med AI-genererade bilder som beskriver en fin resa.