80-talet

80-talet var mitt ungdomsdecennium och jag antar att nostalgin kommer över en som ett brev på posten; det vill säga jäkligt sent. I mitt fall har det kommit till mig efter sommaren 2026. Jag vet dessutom orsaken till nostalgitrippen: Det är SVTs produktion ”Vår älskade låtskatt” som är boven i dramat. Givetvis har det bubblat ett bra tag under ytan. Jag har ägnat mycket professionell (och även privat) tid åt AI och hur den stöper om ”min” sektor: Cybersäkerhet. Mitt i allt det upphaussade och hypade kring AI har jag hållt huvudet kallt och låtit min skolade källkritiker vara närvarande. AI är inget magiskt: Det är statistiska sannolikhetsmotorer som med stor snabb- och skicklighet löser det vi vill ha löst. Mer om AI och hypen någon annan gång eftersom jag redan är off-topic.

Jo, 80-talet har funnits som en fond i mitt innersta väsen. Under min generations ungdomstid på 80-talet var det ett antal saker som formade den person som jag (vi) är:

Telefonen satt fast i väggen, men vi var så otroligt fria i att ta helt eget ansvar för varje uppkommen situation
GPS var väl något som stormakterna sysslade med under hyperhemlighet. Vi vanliga fick förlita oss på intuition, självsäkerhet och en jäkla massa irrande
Skulle du lyssna på en LP fanns det inget shuffle, enbart skickligt navigerande med pickupen. Men oftast lyssnade man på hela alltet i tur och ordning
80-talets skärmtid var framför tjock-TVn och videobandspelaren
Våra sociala medier var fritidsgården
Selfies rymdes på 24 rutor utan filter och med en veckas väntetid
Tinderappen var en lapp med titeln ”Vill du bli ihop med mig” och swipning genom att kryssa på ja eller nej. Dessutom fanns något som dagens datingappar har missat ”kanske”
Vi fick vänta åratal på nästa Star Wars och ingen pratade om lagging och dålig användarupplevelse
Syntarna var stora, frisyrerna ännu större och framtiden låg runt hörnet
När 512 kilobyte var allt som någonsin behövdes och lika många frisyrer samsades på discogolvet

Jag kan fortsätta den här listan in i oändligheten, men det som är summan av allt är att 80-talet var ett analogt decennium färgat i neonfärger och klätt med axelpuffar. Nu blir det snart besök på en vintageaffär för att testa lite retrokläder…. Eller?

I bilden är ansiktet med håret, skägget, armen och handen det som är äkta. Kläder, bakgrund och attiraljer är AI-genererade.

Det är en hisnande känsla att börja se mig omkring nu när jag närmar mig de 60. Eftersom jag föddes 1965 har jag varit en del av sju decennier och känner att det är värt att reflektera lite. Mitt första decennium, 60-talet, har jag inte så tillförlitliga minnen från. Har fragmentariska minnen av sommaren 1969 och mängder av människor som trängs runt en liten svartvit TV klädd i träfanér, med två tunna metallspröt till antenner utstickande en bra bit upp. Det handlar om månlandningen och minnet är blekt, men det finns där.

70-talet minns jag desto mer. Det var en tid som präglade samhället med protester, plysch, poesi och vänsterflum i kubik. För egen del var det ett decennium som väckte mitt musik- och litteraturintresse. Status Quo, Wishbone Ash, Jethro Tull samsades alla med Donna Summer, Abba och Fleetwood Mac. Litteraturmässigt var mina tidiga bekantskaper (så som jag minns det) ”Winnetou – Apachernas hövding”, sagor av bröderna Grimm och Larousse barnuppslagsverk. Det blev även en hel del TV-serier som Baretta, Kojak, Fattiga och rika, Cannon, Dallas och Familjen Macahan. Bruce Lee blev en stor idol och ledde mig in på kampsport. Elvis Presley dominerade andra halvan av 70-talet, speciellt efter sin död 1977.

80-talet går i pastellfärger i mitt minne med några få undantag: Härdsmältan i Tjernobyl, mordet på statsministern Olof Palme och massakern av fredliga demonstranter på Himmelska Fridens Torg i Peking. På musikfronten är det en salig röra som går från heavy metal till disco. Accept, AC/DC, Black Sabbath, Judas Priest samsas med Wham, Aha, Gyllene Tider och Steve Miller Band. Stig-Helmer dyker upp och håller oss sällskap. Militärtjänstgöring under 15 månader i dåvarande Jugoslavien. Körkort och bil hör decenniet till och det blev många mil genom Europa med Ford Sierra. Så många bra stories och en av dessa handlar om tre killar och 9 tjejer i nämnda Ford Sierra, samt en polisman som kliar sig i huvudet vid kontroll i Ohrid i Makedonien. Men, det får kanske bli någon annan gång. Under decenniet blir det ett stort antal livsavgörande händelser också. Fick min första dator i form av en isärplockad prototyp av SInclair ZX Spectrum under tidigt 80-tal. Tekniknörd hade jag redan varit från unga år och nu inleddes en era av programmering med programmeringsspråket Basic. Färdigheter som ledde mig in på en ettårig betald uppdragsutbildning av programmerare för SE-banken Data och en livslång karriär inom ”det där med data”. Hösten 1988 lärde jag känna min fru då jag jobbade extra som dörrvakt och hon i sin pappas restaurang som bartender/servitris. Oktober 1991 blev vi ett. Vi kommer sitta på en uteplats på ålderns höst, hålla händer och minnas ett fantastiskt liv tillsammans.

Med den avslutningen på förra meningen är jag inne i 90-talet. Decenniet med familjebildning, husdrömmar, förverkligande av husdrömmar medelst skuldsättning för livet (nypa salt här). 90-talet är för mig mina barn som föddes 1990, 1995 och 1997. Det är decenniet då vi på riktigt bildar familj, förlovar- och gifter oss. Det är långa arbetstimmar både som anställd och egenföretagare (ibland samtidigt). Det är dot-com med stora internetdrömmar och extremt dyra internetansultningar, samt investeringar i superdyra datorer. Det är decenniet jag debuterar som författare med två facklitterära verk. Men, det är också ett extremt förvirrande och uppslitande decennium. Mitt hemland, Jugoslavien, förvandlas till en arena för blodiga inbördeskrig och massakrer. Bara månader efter att Tyskland förenas till ett. Folkmordet i Rwanda skördar enorma mängder offer. Estonia förliser på Östersjön och tar med sig 852 människor i djupet. En av dessa är en arbetskollega. Musikaliskt är 90-talet lika mångfacetterat som tidigare med artister som Mr Big, Green day, Savage Garden, Cranberries, Verve, Natalie Imbruglia och Manic Street Preachers för att nämna några.

Gör nog en liten paus här och sparar nutida decennier till ett annat inlägg. Avslutar i vanlig ordning med lite bilder. I det här fallet är det Microsoft Copilot (DallE) som står för collagen. De symboliserar månlandningen, 60-, 70-, 80- och 90-talet.