Det finns ganska många dagar då Stockholm känns som ett vykort man har klivit in i. Igår var det en sådan dag. Vintersol som självklart och säkert värmde frostnupna kinder. Nejderna mera skarpa och husfasader som liksom lyste ikapp med solens strålar. Sjön Trehörningen i Huddinge var nästan helt frusen, med undantag för en liten del. Där hitta änderna sin plats att samlas och vänta in nästa barnfamilj med havregryn och annat gott i påsarna.

Tog en långsam lunchpromenad utan hast eller fastställd destination. Följde solens täcke, lät tankarna hitta egna banor. Livet inuti ett vykort var helt enkelt magiskt. Passar på att bjuda alla fina vänner på en av bilderna från vandringen.