Landskapsmotiv

Jag strövar utforskande längs välformad kontur

Söker medvetet bli vilsen i din kropps natur

Annonser

Visdom i augusti

Vet inte om fenomenet är universellt, eller om det bara är jag. Men, det händer rätt så ofta att jag slås av någon tanke från förr. Oftast kommer det till mig efter en period av djup koncentration på en uppgift. Allra vanligast är att det dyker upp känslor, tankar eller sinnesstämningar från mina tonår. Just i det här fallet är jag tämligen säker att mina tonår skilde sig stort från de flesta andras tonår. Lämnar värderingar och förklaringar därhän. Konstaterar bara att våldet var lika vanligt som att andas. Om inte vanligare.

Som alla tonåringar sökte jag en identitet bortom den andra trodde att jag var. I mitt fall blev det mycket träning, läsande, filosoferande och tänkande. De senaste tiden har jag jobbat med att återuppfinna mig själv. Har tagit mig tiden att tänka på djupet när det gäller vem jag är, vad jag har åstadkommit och hur jag vill fortsätta min livsresa. Tankar från Buddha har återkommit om och om igen: ”Att hålla fast vid vrede och ilska mot någon annan är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.” När jag har rannsakat mig själv på djupet har jag behövt erkänna inför mig själv att det har funnits oförrätter mot min person från långt tillbaka i tiden som har varit det giftet som Buddha nämner.

Har även tagit Buddhas visdom och förädlat det ett snäpp: ”Att inte förlåta sig själv över misstag man har gjort är som att gradvis sluta andas.” Tankarna har fötts ur resonemang ur min egen okränkbarhet. Ingen annan individ har rätten att sätta sig på min integritet, våldföra sig på min person. Självklart? Nej, inte alls. Det finns mobbare, översittare, pennalister och psykopater överallt där vi vistas. Med stigande ålder har även min tolerans mot den formen av avarter minskat avsevärt. Närmar sig nollpunkten med rasande fart. Ska jag då tolerera att leva med en sådan person inuti mitt huvud? Mitt svar är numera självklart nej.

Jag står fast på en grund, en övertygelse, om att jag vill vara en god och ansvarsfull vuxen person. Som människa är jag full av känslor, värderingar och karaktärsdrag: Kärlek, skepticism, passion, rädsla, nyfikenhet, saknad, styrka, drömmar, fåfänga, omtanke, icke-tro på övernaturliga väsen, tro på andras godhet, avsky, nybyggaranda, fördomar, coaching, tvivel, hopp och ett helt spektrum annat. Den här helt omöjliga cocktailblandningen är faktiskt den helt unika personen jag. Han som vill vara god och ansvarsfull. På min fortsatta livsresa och strävan mot att le igenkännande varje gång jag ser mig själv i spegeln är det två principer som gäller: 1 – Förstärk mina egna styrkor än mer, 2 – Låt det mindre smickrande i min person möta dagsljuset och låt den vuxne jag värdera ur varje vinkel. Kanske är det trots allt på det viset att det för varje styrka finns en motvikt för att säkerställa balansen?

förlåtelse

L

Vad döljer sig bakom dina ögon så vackra?

Vilka bilder byggs upp inom dig,

när dina glimrande ögon ser så på mig?

 

Vad är det som försiggår inuti mitt bröst?

Vad är det för stormar som rasar inombord,

som inte går att beskriva med ord?

 

Lägger alla funderingar åt sidan

Låter längtan bygga bo inuti

Livnär mig för alltid av din magi

Varför jag skriver

Det glöder när jag skriver

Solen i mig

Det börjar som ilningar i kroppen. Ett sorts sug i magtrakten som långsamt fortplantas tills hela jag fylls av lust. Skrivlust.

Jag har ingen kontroll över sensationerna och kan inte tidsstyra lusten till tider som lämpar sig väl för skrivande. Däremot anar jag mönster i hur processen stimuleras och triggas av externaliteter. Skogspromenader med min trogne fyrbente vän sätter ofelbart igång mekanismerna bakom. För att fånga tillfället när ilningarna börjar pocka på uppmärksamhet har jag alltid diktafonen till hands. I ärlighetens namn är det en iPhone med röstmemo-appen, men diktafon låter mer pretto.

Att vara på resande fot är en annan ofelbar igångsättare av skrivarlusten. Massor av människor som helt skiljer sig från mig, språk jag inte förstår, klädstilar som kittlar fantasin, fenomen som andra dofter och helt annat ljus tilltalar mitt litterära åtråcentra.

Men, låt mig återföra texten till själva skrivandet. När jag slår mig ner framför datorn börjar jag med att hitta en lämplig bakgrundsmusik. Humöret styr men variationen är inte speciellt stor. Akustiskt, klassiskt, lounge, piano och singer-songwriter är den sorts musik jag vill ha på låg volym. Startar mitt absoluta älsklingsprogram för kreativt skrivande, Scrivener.

Scrivener bild 1Skrivläget och jag

Snart löper fingrarna över tangentbordet och lever så småningom ett eget liv. Jag är inuti personerna, miljöerna, händelserna i det jag skriver om. Det hela är en meditativ upplevelse. Precis som att flyga och se ut över moln, bergformationer och en sol som gassar vid horisonten.

Jag skriver och mår helt underbart.

Hårlock

Jag vill berätta om en hårlock så ljus

Som permanent bosatt sig i mitt hus

.

Du kanske tycker det låter en smula skumt

”En hårlock i ditt hus. Det låter bara dumt”

.

Låt mig då förklara

Den dagen när en hårlock bygger bo inuti dig

.

Uppstår fenomen dittills okända:

I en mening tappar du alla koncept

Vänner tycker du börjar bete dig knäppt

.

Texten du läser bildar speciell figur

I omgivningarna ser du blott en kontur

.

På tåget kommer du på dig med att fånle

Tar spontana promenader till romantisk allé

.

Aptiten har farit all världens kos

Musiklistorna, melankolisk blues

.

Och jag vill för allt i världen inte ändra det

För i allt detta kan jag säga att jag vet:

.

Utan hårlocken som bosatt sig i mitt hus

Skulle världen vara en plats helt utan ljus