Livet är ändligt.

Perspektiven ändras med tiden.

Läser en mycket intressant bok av James Clear, ”Atomic habits” och har kommit drygt 100 sidor in i den. På något märkligt vis styr tankarna in på livet i stort och hur det levs här och nu. För en dryg månad sen skrev jag om att ”vinna i livet”. Perspektivet i den betraktelsen är då jag inte längre finns. Ikväll funderar jag lite kring ”den sista dagen” som jag kommer att finnas till. Tar mig den kreativa friheten att veta att just den specifika dagen är min sista. När jag ändå är igång så får dagen också ett namn: ”Mutatio”*

Av alla de tusen och åter tusen saker som är så viktiga. Allt som jag har strävat efter under alla mina levnads dagar. På den sista dagen ser jag bara ett: En måltid med mina nära och kära. Ansikten, röster, kramar, dofter, smaker; alla sinnens fest.

Det är inte mer märkvärdigt än så.

Vad krävs det av mig och min gärning för att jag ska få uppleva en sådan sista dag? Att vara vänlig, intresserad, empatisk, närvarande, generös och att alltid vara pålitlig. I en upptagen och hektisk tillvaro är det som är mest utmanande det att vara närvarande. Konststycket är att medvetet avveckla saker som ständigt fyller tillvaron och skapa mer tid för närvaro. Den där fåniga klyschan att ”less is more” kanske måste få upprättelse?

Ha en fantastisk midsommar och njut av ditt sällskap, samtalen, lekarna, maten och närheten till de du gillar.

* Mutatio är latin och betyder bland annat ”omvandling”