Livet går långsamt, tiden går fort

Rubriken är lånad från Lars Winnerbäck och är titeln på en av låtarna från hans senaste album, ”Längtan till våren”. Den passar så väl in i mitt liv där jag har avslutat en epok och klivit in nästa. För snart tre veckor sen sålde vi vårt hus och avslutade i och med det en epok om 30 år. Vi började husresan hösten 1996 med en standardvilla på en standardtomt i Stuvsta. Detta tillsammans med våra tre barn, varav den yngsta fortfarande låg i magen.1999 köpte vi en stor och drömlik tomt i Stuvsta Gård och planeringen för nästa hus pågick under en längre period. Midsommarhelgen 2000 flyttade vi in i drömtillvaron där barnen hade stort utrymme både inom- och utomhus. Våren 2008 blev vi kontaktade med meddelandet att vårt riktiga drömhus var till salu. En enplans villa högst upp med en jättetomt och med sjö och skog som granne. Flytten gick åter igen och där blev vi kvar i 18 år.

Nu sitter jag och skriver det här inlägget i en nybyggd lägenhet i ”The Brick” på gränslinjen mellan Midsommarkransen och Telefonplan. Det blir en tre månaders tillfällig landning i väntan på att vi får tillträde till den lägenhet som blir vårt hem framöver. Vi har till och med döpt lägenheten till ”Tussetrollet”. En ny era väntar. En era med barnbarn, skrivande, resande, musicerande, svettiga träningspass, city- & skogspromenader, dopp, fikastunder, bröllop, dop, begravningar, förkylningar, skratt, gråt, god mat & dryck, konsertbesök, dykning, TV-tittande, korsordslösning, läsande, pyssel, jul-/påsk-/midsommarfiranden, heminredning, tänkande, filosoferande och tusentals magiska aktiviteter/stunder.

Det är inte om boende som jag egentligen påbörjade det här inlägget, utan mer om perspektiv på tiden och livet. När 30 år med barn som växer upp och villor som fixas efter dröm och behov summeras känns det som att oändligt mycket har utspelat sig, men att det ändå är som igår. Livet har pågått i all sin tjusning och prakt samtidigt som vi har försökt att lägga livets pusselbitar efter bästa förmåga. Det är genom minnen, foton, texter och videofilmer som vi kan ta en rast och resa genom livets tidigare alléer. Att på riktigt insupa hur mycket liv som har levts och få perspektiv hur mycket som kommer att levas. Det är andra pusselbitar som läggs nu och vi väver vidare i vår färgrika livets gobeläng.

Läser just nu en mycket fin bok som fångar livet och meningen med detsamma på ett vackert sätt, ”Allt det blå på himlen”.

Började läsa boken den gångna helgen då jag och äldste sonen flög ner till Belgrad för dop- och bröllopsfestligheter. Under en middag dagen efter festerna hamnade jag i samspråk med några yngre vänner till familjen. Samtalen kom bland annat att handla om tillhörighet i ett annat land och vad ordet ”hem” innebär. Jag har levt 56 av dryga 61 levnadsår i Sverige och jag älskar vårt land. Trots alla problem och utmaningar är vårt land det enda jag kan tänka mig att leva i. Givetvis har jag kvar arvet från mitt födelseland, men hela min grund som person är svensk. Under samtalet fick jag en nyfiken fråga om jag kunde tänka mig att flytta ”hem” igen. Något som jag var tvungen att fundera över en kort stund för att kunna formulera ett respektfullt svar. Jag var tydlig med att ”hem” för mig är Stockholm och att det under nuvarande förhållanden skulle vara otänkbart att flytta till Serbien. Givetvis fick jag följdfrågan om varför. I Serbien är gesterna yviga, tonfallet ofta högt, inblandningen i andras affärer allestädes närvarande, alltid frågor om pengar och kostnader. Jag behöver ha ensamtid i tystnad, samt sköta mina affärer utan någons inblandning. Såvida jag inte frågar om råd. Det landade väl och igenkänningen om det jag beskrev var både hög och roande.

Avslutade dialogen med att konstatera hur priviligierad jag är som bär på två kulturarv. Något som ger en rikedom i mitt liv. Jag uppskattar där jag är, hur jag är, vad jag är på ett fundamentalt sätt. Kulturarvet och åren har gjort att jag ”ser mycket sämre nu, men längre än förut” som Lars Winnerbäck uttrycker det i låten ”Vad gör det om hundra år?”

Avslutar tankebanorna med två nytagna bilder. Den ena från Millesgården och den andra under inflygningen till Belgrad. Tänkte mig ingen symbolik med blick upp mot- och ner från skyn. Det bara blev så.

Intryck efter dagar i Belgrad

24 till 27 november 2014 var jar inbjuden av inrikesministeriet i Serbien till en konferens om e-tjänster som talare. Dessutom var jag inbjuden att delta under en dag på IT-enhetens avdelning för att diskutera om framtida polisiära system och tjänster. Här delar jag med mig av mina direkta intryck från dagarna i Belgrad.

Intrycken är många, inte särskilt samlade och är helt osorterade. Ändå finns behovet att skriva om de intryck som ännu samlas. I ett land som har genomgått så otroligt mycket, mest negativt. I en stad som 700 gånger har krigat för att klara sin existens. Här hittar jag en hjärtlighet som helt tar mig off-guard. Mina värdar anstränger sig. Nej, anstränger är helt fel ord. Mina värdar öppnar upp sin breda, varma, famn helt utan reservationer eller förbehåll. Finns inget som är konstlat eller onaturligt. Med inlevelse visar de upp sin värld. Utmaningar och svårigheter får en given plats, men det är mest möjligheterna på vägen mot en ljusare framtid som är en röd tråd i vår interaktion.

När jag talar, resonerar, luftar mina tankar lyssnar de med ett intresse som jag inte har upplevt på länge. Trots att de har stora utmaningar att förstå hur vi som har så mycket pengar anser oss ha problem gör de ingen ansats till protester eller till att inte kunna relatera. Professionellt, såväl som mera privat, är jag i en atmosfär som är laddad med positiv energi om teknikens möjligheter för att bygga ett bättre samhälle i Serbien.

Ibland kommer spontana kommentarer om hur svåra levnadsförhållandena är, lönernas storlek (eller snarare deras obefintlighet) och den allmänna känslan av desperation som kommer sig av en allt mer tilltagande fattigdom. Men, efter varje utläggning om tunga missförhållanden kommer känslan av nationell stolthet och viljan att förbättra samhället fram på ett tydligt sätt. Flera av mina värdar är i min egen ålder och har varit med på resan från socialistisk federation av sex republiker, genom krigen under 90-talet och ombildningarna som har lett till nuvarande serbisk republik. Ingen frånsäger sig historien eller glömmer bort sina rötter i Balkans blodiga historia.

Det finns en medvetenhet om att nästa kapitel i landets historia skrivs just i detta nu. Bokstav för bokstav, mening för mening. Som med allt ihärdigt skrivande blir det ibland felstavat i texten, feldisponeringar, dålig meningsuppbyggnad och en hel del annat. Men, i skrivandet och i livet gäller devisen att sträva mot ett mål och göra klart det som en har föresatt sig. När målet i stort är nått behöver både författaren och samhällsomvandlaren gå tillbaka för att redigera de avsnitt där det blev fel. Den person eller institution som saknar förståelse för att människor felar saknar helt och hållet själ.

När jag ändå har snuddat vid ämnet själ är hjärtat inte långt borta. Jag sitter på flygplatsen Nikola Tesla Airport och skriver. Den känsla jag lämnar Belgrad med är mäktig respekt för själen och hjärtat som jag har mött under min vistelse. Visserligen är det många som inte har pengar så att det räcker. Trots bristen på pengar saknas inte givmildhet. Jag upplever att ju mindre ett samhälle har, desto mer vill de ge till de som har det värre. Bristen på pengar överkompenseras från tid till annan med bakslag som provokationer från närmaste grannländerna, samt bakslag på vägen mot att bli medlem i det europeiska samfundet.

Oanständigheter, småsinthet och hämndlystnad är tyvärr en del av människors natur. Speciellt de människor som helt saknar en intellektuell kapacitet att lyfta sig högt upp och värdera historien för att därigenom förstå att ingen sidan ensam sitter med alla rätt, eller för den delen alla fel. Maktgiriga individer/institutioner kan enkelt nyttja den mänskliga bristen för att bygga sig ett slott som vilar på en stadig grund, stärkt av underbyggt hat. Själv låter jag mig inte förledas och slå in på en negativ bana. Visar mitt långa finger till alla oanständiga, småsinta, elaka individer och ger mig i kast med att summera min reflektion i en varm anda.

Mina dagar i Belgrad i november månad 2014 lämnar ett starkt intryck. Jag känner mig välkommen, uppskattad och väl omhändertagen av mina värdar. Även om jag längtar hem känner jag redan en saknad efter djupa samtal, avslappnat umgänge, hjärtliga skratt och ett värdefullt utbyte av erfarenheter.