Nils Ferlins dikt ”Kärleken kommer, kärleken går” är kvällens poetiska bidrag.
Så enkelt, men ändå vackert om kärlek.
Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla mina levnadsdagar.
Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
en lätt beröring. Knappt urkiljningsbar
läppar möter kind irrande koncentrerat
allt som jag dittills ansett underbart
är sen den stunden hjälplöst passerat
*
fingrar som ivrigt söker hud
en bekräftelse för känslan uppflammad het
bland havsörnarnas fjärran ljud
hand i hand, två själar som nu vet
Träden har klätt markerna i färgrik höstskrud
Ovan huvudet möts Atlantånga och sydlandsvind
Resulterar i regn som smattrar, skapar välljud
Friska brisar som smeker rödblommig kind
Sommarens minnen får nu vila i stilla ro
Under täcke i brunt, gult och rött
Vänta på kung Bore för att anförtro
bevarandet, så att klorofyllet kan slumra sött
Övergångarna markerar varken början eller slut
Vi är del av cyklisk överlämning i en oändlighet
Där en årstid har gjort sitt lämnas det över resolut
Så att nästa syskon kan göra sitt i en magisk helhet
Min blogg-, Facebook- och IRL-vän Rolf Granlund har sammanfattat mitt iGrukande. Jag är rörd över hans generositet.
Predde grukar som han brukar
Predde twittrar fåglar kvittrar
Om du läser vad han skriver
glad i hågen då du bliver
write4joy 