Färgrikt liv

”Att skratta ofta och mycket; att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet; att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett friskt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat. Detta är att ha haft framgång.”

– Ralph Waldo Emerson

Fantastisk betraktelse om livets nyanser i citatet ovan. Själv skrev jag en betraktelse för nästan två år sen som heter ”Vem vinner?” som fångar essensen i citatet. Tror att det är viktigt att vara mer närvarande i vardagen, varje dag. Oavsett om det är på en semesterresa, på pendeln till jobbet, på ett gympass, en skogspromenad eller en familjemiddag. Livets essens finns där i de ögonblicken och är man någon annanstans förflyktigas en liten vital del av livet.

Tror dessutom att det krävs extra mycket idag med alla kanaler som bombarderar oss med hur man borde se ut, hur tjock plånbok man borde ha, hur framgångsrik man alltid ska vara, hur genialt briljant man borde vara, hur mycket man borde sova, att man ska vara uppe klockan 5 varje morgon för att meditera/träna/läsa/valfri floskel… Givetvis går det att hämta inspiration i något av alla triljarders ”råd”, men det finns ett fundamentalt fel i influencertsunamis: De utgår ifrån att alla vill vara miljardärer och ultimata ideal! Vi är alla helt unika varelser med egna drömmar, önskningar och strävanden. Det är den egna rösten och närvaron som betyder något. Om man vill sova till 10 en morgon och sen tillbringa ett par timmar i sängen utan att göra ett skit är det för att man mår bra av det beslutet.

Den egna rösten och närvaron är det enda vi styr över. Vi är med oss själva oavsett tillfälle, sällskap eller destination i världen. I mitt fall låter jag min röst ge mig credd för den jag är och var jag är i livet. Rösten uttrycker också tacksamhet över det jag har och att allt är förgängligt. Ögonblicken existerar just här och nu. ”Sen” kanske inte finns och det vore trist att ångra sig när det inte finns tid kvar för att ändra på något.

Avslutar med en liten bildkavalkad över alla underbara färger och nyanser i mitt liv.

21 december 2024, mamma och mina barn; julbord på Balingsholms Gård

Vilka sitter runt bordet?

Det finns ett återkommande tema inombords som handlar om vad det innebär att vara en lyckad människa. Vid vissa tillfällen stannar jag upp (precis som nu) och målar upp en bild över ett större bord och alla de som jag hoppas sitter i mitt sällskap när jag vet att min livsresa närmar sig slutet.

Vilka kommer att vara vid bordet när det är dags att säga tack och farväl?

– Write4Joy

Tror att deltagandet beror på hur man själv har varit i livet och om man har tagit sig tiden att stanna upp för att finnas där när nära behöver en. Att man har visat respekt och verkligen helhjärtat lyssnat på sina nära. Att man inte har hållit tillbaka kärleksbetygelserna och låtit omgivningen veta hur mycket de betyder för en. Vänlighet, nyfikenhet och empati är enligt min mening den heliga treenigheten som jorden borde snurra runt.

Avslutar i (nästan) vanlig ordning med en AI-framställd bild som illustrerar det jag skriver.

Den sista dagen

Livet är ändligt.

Perspektiven ändras med tiden.

Läser en mycket intressant bok av James Clear, ”Atomic habits” och har kommit drygt 100 sidor in i den. På något märkligt vis styr tankarna in på livet i stort och hur det levs här och nu. För en dryg månad sen skrev jag om att ”vinna i livet”. Perspektivet i den betraktelsen är då jag inte längre finns. Ikväll funderar jag lite kring ”den sista dagen” som jag kommer att finnas till. Tar mig den kreativa friheten att veta att just den specifika dagen är min sista. När jag ändå är igång så får dagen också ett namn: ”Mutatio”*

Av alla de tusen och åter tusen saker som är så viktiga. Allt som jag har strävat efter under alla mina levnads dagar. På den sista dagen ser jag bara ett: En måltid med mina nära och kära. Ansikten, röster, kramar, dofter, smaker; alla sinnens fest.

Det är inte mer märkvärdigt än så.

Vad krävs det av mig och min gärning för att jag ska få uppleva en sådan sista dag? Att vara vänlig, intresserad, empatisk, närvarande, generös och att alltid vara pålitlig. I en upptagen och hektisk tillvaro är det som är mest utmanande det att vara närvarande. Konststycket är att medvetet avveckla saker som ständigt fyller tillvaron och skapa mer tid för närvaro. Den där fåniga klyschan att ”less is more” kanske måste få upprättelse?

Ha en fantastisk midsommar och njut av ditt sällskap, samtalen, lekarna, maten och närheten till de du gillar.

Foto av Benjamin Suter pu00e5 Pexels.com
* Mutatio är latin och betyder bland annat ”omvandling”

50-årstalet

Det har gått ett drygt halvår efter min 50-årsfest i goda vänners lag. Av en ren slump hittade jag mitt 50-årstal som jag höll på festen och tänkte lägga upp den. Minns kvällen med stor värme.

”Det är häftigt att stå här i min Bobo-Africa och nästan se så många fina

människor som har samlats för att sörja med mig. Fira menar jag förstås. Om

ni undrar vad det är för klänning jag har på mig så är det den som är en

Bobo-Africa. Jag köpte den av min senegalesiske vän i Nerja, Mao Bling-

Bling som är 39 år gammal och åker hem till Senegal varje vinter och gör

bang-bang-bang med sin yngre fru.

 

50 år. Det har fått mig att reflektera över livet, tillvaron och den lilla eventuella

framtid som kanske väntar. Det blir oundvikligt att fundera över om jag

verkligen har blivit gammal och här är några funderingar som ett litet

lackmustest. Jag vet att jag är gammal:

  • När den lilla gråhåriga damen som jag hjälper över gatan visar sig vara min fru
  • Min hjärna skriver kontrakt som min kropp omöjligt kan hålla
  • När mina barn ser ut som medelålders gummor och gubbar
  • Mitt stora sinne och smala midja helt försåtligt bytt plats
  • När jag upptäcker att jag har för många rum i huset, men inget rum alls i medicinskåpet

Än så länge klarar jag mig bra, förutom kanske under punkt två: Det där med kontrakt.

Sen finns det lite mera roliga betraktelser. Som allt det där vår generation

gladeligen tog sig för och ändå lever:

  • Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm
  • Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i och om vi hade hört begrepp som LCHF och GI skulle vi ha trott att det var medicinska åkommor
  • Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det
  • Vi hade varken Playstation, Nintendo eller X-boxar – i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Istället hade vi riktiga vänner – vi gick ut och fann dem!
  • Vi åt jordnötter och hade inte en aning om att det var riktiga mördare vi proppade i oss
  • Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år. En förälder som kom till lärarmöten var bara pinsam
  • Vi åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen

Självklart är det gyllene decenniet, 80-talet, en outsinlig källa till reflektion.

Decenniet då:

  • En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr – både på tjejer och killar
  • Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett
  • Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella boxar
  • Seglarskon betraktades som ”klassisk” och ”tidlös”
  • En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii
  • Den lyxigaste förrätten var räkcocktail
  • Tights och storskjorta var en naturlig kombination

Nu är det så att jag faktiskt försöker leva i nuet och se tjusningen i det tidevarv som är nu. För, visst är det fantastiskt att jag:

  • Har 20 telefonnummer och 16 e-postadresser till en familj på sex personer
  • Äter en lunch som består av rå fisk – som jag äter med träpinnar
  • Ringer familjen för att höra om de är hemma medan jag parkerar bilen på uppfarten
  • Skickar Facebookstatusar, SMS och andra meddelanden till vännerna som sitter runt samma bord
  • Hatar TV-reklam, men ibland måste erkänna att den är intelligentare än de faktiska programmen på TV

Så, för att avrunda det här redan långrandiga talet vill jag avsluta med några

betraktelser om kvinnor och män. Det är just våra olikheter som är det som

gör livet värt att leva:

  • När Lisa, Maria, Gunilla och Elisabeth går ut på krog så kallar de varandra Lisa, Maria, Gunilla och Elisabeth. När jag, Jugge, Anton och Lars går ut på krog så kallar vi varandra Mittran, Snutt-Julle, Fetto, och Bill Gates
  • När notan kommer så slänger vi killar varsin femhundring på bordet trots att räkningen bara uppgår till 1 400 spänn sammanlagt. Ingen har mindre valörer och ingen vill erkänna att de vill ha växel tillbaka. När tjejerna får sin nota så åker miniräknaren fram blixtsnabbt
  • En man kan betala tjugo spänn för en sak som är värd tio spänn om han behöver den. En kvinna kan betala tio spänn för en sak som är värd tjugo spänn trots att hon inte behöver den, utan bara för att den är på rea
  • Mannen har fem saker i sitt badrumsskåp: tandborste, raklödder, rakhyvel, en bit tvål och en reklamhandduk. Medeltal på antal saker i kvinnors badrumsskåp är 337. Mannen kan med största sannolikhet inte identifiera majoriteten av dem.
  • En kvinna gör sig i ordning när hon ska till affären, vattna blommorna, gå ut med soporna, svara i telefonen, läsa en bok och hämta posten. En man gör sig i ordning för bröllop och begravningar
  • Åh barn… kvinnan vet allt om sina barn, hon vet när de ska till tandläkaren, om deras romanser, bästa kompisar, favoritmat, hemliga rädslor, drömmar och önskemål. Mannen är i stort sett medveten om att det bor små människor i hans hus.

Med detta är resonemanget slut för den här gången. Återkommer när jag firar 100!

Skål!!!”