Vet inte om fenomenet är universellt, eller om det bara är jag. Men, det händer rätt så ofta att jag slås av någon tanke från förr. Oftast kommer det till mig efter en period av djup koncentration på en uppgift. Allra vanligast är att det dyker upp känslor, tankar eller sinnesstämningar från mina tonår. Just i det här fallet är jag tämligen säker att mina tonår skilde sig stort från de flesta andras tonår. Lämnar värderingar och förklaringar därhän. Konstaterar bara att våldet var lika vanligt som att andas. Om inte vanligare.

Som alla tonåringar sökte jag en identitet bortom den andra trodde att jag var. I mitt fall blev det mycket träning, läsande, filosoferande och tänkande. De senaste tiden har jag jobbat med att återuppfinna mig själv. Har tagit mig tiden att tänka på djupet när det gäller vem jag är, vad jag har åstadkommit och hur jag vill fortsätta min livsresa. Tankar från Buddha har återkommit om och om igen: ”Att hålla fast vid vrede och ilska mot någon annan är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.” När jag har rannsakat mig själv på djupet har jag behövt erkänna inför mig själv att det har funnits oförrätter mot min person från långt tillbaka i tiden som har varit det giftet som Buddha nämner.

Har även tagit Buddhas visdom och förädlat det ett snäpp: ”Att inte förlåta sig själv över misstag man har gjort är som att gradvis sluta andas.” Tankarna har fötts ur resonemang ur min egen okränkbarhet. Ingen annan individ har rätten att sätta sig på min integritet, våldföra sig på min person. Självklart? Nej, inte alls. Det finns mobbare, översittare, pennalister och psykopater överallt där vi vistas. Med stigande ålder har även min tolerans mot den formen av avarter minskat avsevärt. Närmar sig nollpunkten med rasande fart. Ska jag då tolerera att leva med en sådan person inuti mitt huvud? Mitt svar är numera självklart nej.

Jag står fast på en grund, en övertygelse, om att jag vill vara en god och ansvarsfull vuxen person. Som människa är jag full av känslor, värderingar och karaktärsdrag: Kärlek, skepticism, passion, rädsla, nyfikenhet, saknad, styrka, drömmar, fåfänga, omtanke, icke-tro på övernaturliga väsen, tro på andras godhet, avsky, nybyggaranda, fördomar, coaching, tvivel, hopp och ett helt spektrum annat. Den här helt omöjliga cocktailblandningen är faktiskt den helt unika personen jag. Han som vill vara god och ansvarsfull. På min fortsatta livsresa och strävan mot att le igenkännande varje gång jag ser mig själv i spegeln är det två principer som gäller: 1 – Förstärk mina egna styrkor än mer, 2 – Låt det mindre smickrande i min person möta dagsljuset och låt den vuxne jag värdera ur varje vinkel. Kanske är det trots allt på det viset att det för varje styrka finns en motvikt för att säkerställa balansen?