Rubriken är lånad från Lars Winnerbäck och är titeln på en av låtarna från hans senaste album, ”Längtan till våren”. Den passar så väl in i mitt liv där jag har avslutat en epok och klivit in nästa. För snart tre veckor sen sålde vi vårt hus och avslutade i och med det en epok om 30 år. Vi började husresan hösten 1996 med en standardvilla på en standardtomt i Stuvsta. Detta tillsammans med våra tre barn, varav den yngsta fortfarande låg i magen.1999 köpte vi en stor och drömlik tomt i Stuvsta Gård och planeringen för nästa hus pågick under en längre period. Midsommarhelgen 2000 flyttade vi in i drömtillvaron där barnen hade stort utrymme både inom- och utomhus. Våren 2008 blev vi kontaktade med meddelandet att vårt riktiga drömhus var till salu. En enplans villa högst upp med en jättetomt och med sjö och skog som granne. Flytten gick åter igen och där blev vi kvar i 18 år.
Nu sitter jag och skriver det här inlägget i en nybyggd lägenhet i ”The Brick” på gränslinjen mellan Midsommarkransen och Telefonplan. Det blir en tre månaders tillfällig landning i väntan på att vi får tillträde till den lägenhet som blir vårt hem framöver. Vi har till och med döpt lägenheten till ”Tussetrollet”. En ny era väntar. En era med barnbarn, skrivande, resande, musicerande, svettiga träningspass, city- & skogspromenader, dopp, fikastunder, bröllop, dop, begravningar, förkylningar, skratt, gråt, god mat & dryck, konsertbesök, dykning, TV-tittande, korsordslösning, läsande, pyssel, jul-/påsk-/midsommarfiranden, heminredning, tänkande, filosoferande och tusentals magiska aktiviteter/stunder.
Det är inte om boende som jag egentligen påbörjade det här inlägget, utan mer om perspektiv på tiden och livet. När 30 år med barn som växer upp och villor som fixas efter dröm och behov summeras känns det som att oändligt mycket har utspelat sig, men att det ändå är som igår. Livet har pågått i all sin tjusning och prakt samtidigt som vi har försökt att lägga livets pusselbitar efter bästa förmåga. Det är genom minnen, foton, texter och videofilmer som vi kan ta en rast och resa genom livets tidigare alléer. Att på riktigt insupa hur mycket liv som har levts och få perspektiv hur mycket som kommer att levas. Det är andra pusselbitar som läggs nu och vi väver vidare i vår färgrika livets gobeläng.
Läser just nu en mycket fin bok som fångar livet och meningen med detsamma på ett vackert sätt, ”Allt det blå på himlen”.
Började läsa boken den gångna helgen då jag och äldste sonen flög ner till Belgrad för dop- och bröllopsfestligheter. Under en middag dagen efter festerna hamnade jag i samspråk med några yngre vänner till familjen. Samtalen kom bland annat att handla om tillhörighet i ett annat land och vad ordet ”hem” innebär. Jag har levt 56 av dryga 61 levnadsår i Sverige och jag älskar vårt land. Trots alla problem och utmaningar är vårt land det enda jag kan tänka mig att leva i. Givetvis har jag kvar arvet från mitt födelseland, men hela min grund som person är svensk. Under samtalet fick jag en nyfiken fråga om jag kunde tänka mig att flytta ”hem” igen. Något som jag var tvungen att fundera över en kort stund för att kunna formulera ett respektfullt svar. Jag var tydlig med att ”hem” för mig är Stockholm och att det under nuvarande förhållanden skulle vara otänkbart att flytta till Serbien. Givetvis fick jag följdfrågan om varför. I Serbien är gesterna yviga, tonfallet ofta högt, inblandningen i andras affärer allestädes närvarande, alltid frågor om pengar och kostnader. Jag behöver ha ensamtid i tystnad, samt sköta mina affärer utan någons inblandning. Såvida jag inte frågar om råd. Det landade väl och igenkänningen om det jag beskrev var både hög och roande.
Avslutade dialogen med att konstatera hur priviligierad jag är som bär på två kulturarv. Något som ger en rikedom i mitt liv. Jag uppskattar där jag är, hur jag är, vad jag är på ett fundamentalt sätt. Kulturarvet och åren har gjort att jag ”ser mycket sämre nu, men längre än förut” som Lars Winnerbäck uttrycker det i låten ”Vad gör det om hundra år?”
Avslutar tankebanorna med två nytagna bilder. Den ena från Millesgården och den andra under inflygningen till Belgrad. Tänkte mig ingen symbolik med blick upp mot- och ner från skyn. Det bara blev så.
