Det här är en fortsättning på min betraktelse om oändligheten.

Jag skriver. Har alltid skrivit. Mitt skrivande är om livet i stort, men allra mest om mänsklighetens inre röst. I universums upplevda oändlighet så är var och en av oss ljusår ifrån att synas. Vi är obetydliga stoftkorn. Ändå lever en oändlighet i varje enskild levande person. Oändligheten att älska, skapa och bidra till en förfining i mänsklighetens kollektiva intelligens.

Jag kommer att fortsätta skriva under hela min resa på jorden. Liknar min livsresa som att ro en roddbåt genom tidens vatten och orden jag skriver är virvlar som lämnar tillfälliga minnen att just jag existerade.

Avslutar min söndagsbetraktelse med en morgonbild och önskar en fantastisk söndag till just dig.