Ganska ofta är livet så enkelt. Det gäller att bara fånga nuet och stänga av igår, i morgon, måsten, möten. Den här dagen var det lättare än någonsin.





Rubriken är lånad från Lars Winnerbäck och är titeln på en av låtarna från hans senaste album, ”Längtan till våren”. Den passar så väl in i mitt liv där jag har avslutat en epok och klivit in nästa. För snart tre veckor sen sålde vi vårt hus och avslutade i och med det en epok om 30 år. Vi började husresan hösten 1996 med en standardvilla på en standardtomt i Stuvsta. Detta tillsammans med våra tre barn, varav den yngsta fortfarande låg i magen.1999 köpte vi en stor och drömlik tomt i Stuvsta Gård och planeringen för nästa hus pågick under en längre period. Midsommarhelgen 2000 flyttade vi in i drömtillvaron där barnen hade stort utrymme både inom- och utomhus. Våren 2008 blev vi kontaktade med meddelandet att vårt riktiga drömhus var till salu. En enplans villa högst upp med en jättetomt och med sjö och skog som granne. Flytten gick åter igen och där blev vi kvar i 18 år.
Nu sitter jag och skriver det här inlägget i en nybyggd lägenhet i ”The Brick” på gränslinjen mellan Midsommarkransen och Telefonplan. Det blir en tre månaders tillfällig landning i väntan på att vi får tillträde till den lägenhet som blir vårt hem framöver. Vi har till och med döpt lägenheten till ”Tussetrollet”. En ny era väntar. En era med barnbarn, skrivande, resande, musicerande, svettiga träningspass, city- & skogspromenader, dopp, fikastunder, bröllop, dop, begravningar, förkylningar, skratt, gråt, god mat & dryck, konsertbesök, dykning, TV-tittande, korsordslösning, läsande, pyssel, jul-/påsk-/midsommarfiranden, heminredning, tänkande, filosoferande och tusentals magiska aktiviteter/stunder.
Det är inte om boende som jag egentligen påbörjade det här inlägget, utan mer om perspektiv på tiden och livet. När 30 år med barn som växer upp och villor som fixas efter dröm och behov summeras känns det som att oändligt mycket har utspelat sig, men att det ändå är som igår. Livet har pågått i all sin tjusning och prakt samtidigt som vi har försökt att lägga livets pusselbitar efter bästa förmåga. Det är genom minnen, foton, texter och videofilmer som vi kan ta en rast och resa genom livets tidigare alléer. Att på riktigt insupa hur mycket liv som har levts och få perspektiv hur mycket som kommer att levas. Det är andra pusselbitar som läggs nu och vi väver vidare i vår färgrika livets gobeläng.
Läser just nu en mycket fin bok som fångar livet och meningen med detsamma på ett vackert sätt, ”Allt det blå på himlen”.

Började läsa boken den gångna helgen då jag och äldste sonen flög ner till Belgrad för dop- och bröllopsfestligheter. Under en middag dagen efter festerna hamnade jag i samspråk med några yngre vänner till familjen. Samtalen kom bland annat att handla om tillhörighet i ett annat land och vad ordet ”hem” innebär. Jag har levt 56 av dryga 61 levnadsår i Sverige och jag älskar vårt land. Trots alla problem och utmaningar är vårt land det enda jag kan tänka mig att leva i. Givetvis har jag kvar arvet från mitt födelseland, men hela min grund som person är svensk. Under samtalet fick jag en nyfiken fråga om jag kunde tänka mig att flytta ”hem” igen. Något som jag var tvungen att fundera över en kort stund för att kunna formulera ett respektfullt svar. Jag var tydlig med att ”hem” för mig är Stockholm och att det under nuvarande förhållanden skulle vara otänkbart att flytta till Serbien. Givetvis fick jag följdfrågan om varför. I Serbien är gesterna yviga, tonfallet ofta högt, inblandningen i andras affärer allestädes närvarande, alltid frågor om pengar och kostnader. Jag behöver ha ensamtid i tystnad, samt sköta mina affärer utan någons inblandning. Såvida jag inte frågar om råd. Det landade väl och igenkänningen om det jag beskrev var både hög och roande.
Avslutade dialogen med att konstatera hur priviligierad jag är som bär på två kulturarv. Något som ger en rikedom i mitt liv. Jag uppskattar där jag är, hur jag är, vad jag är på ett fundamentalt sätt. Kulturarvet och åren har gjort att jag ”ser mycket sämre nu, men längre än förut” som Lars Winnerbäck uttrycker det i låten ”Vad gör det om hundra år?”
Avslutar tankebanorna med två nytagna bilder. Den ena från Millesgården och den andra under inflygningen till Belgrad. Tänkte mig ingen symbolik med blick upp mot- och ner från skyn. Det bara blev så.


Lite nördfilosoferande på vår nationaldag. Gör det både på svenska och engelska.
”Livet är ett underbart potpurri av stunder du antingen velat trycka ⌘+z eller ⌘ + y (för Windowsanvändare också: Ctrl + z eller Ctrl + y och för Linuxanvändaren Ctrl + / eller Ctrl + _). Men livet är inte en dator.”
”Life is a wonderful potpurri of moments where you either want to push the ⌘ + y or ⌘ + z button (Ctrl + z or Ctrl + y for the Windows user or Ctrl + / or Ctrl + _ for the Linux user). But life isn´t a computer.”
Ha en unerbar nationaldag och svenska flaggans dag.

Balans i livet kommer av mental stabilitet som utgår från självkännedom. Det är inget mål man bör sätta. Den fällan kan bara leda till konstanta känslor av otillräcklighet. Tak över huvudet, mat, vatten, kärlek och en meningsfull sysselsättning är grunden för balansen.
I den balansen är närvaro nyckeln. Jobb? Jepp, närvarande. Mys med älskade? Jepp, närvarande. Sidobygge av företag? Jepp, närvarande. Närvaro i tillvaron är balansen. Resten är bara tjurskit utan värde.

Hemkommen efter ett riktigt hårt träningspass. Har ätit lite lätt, övat på pianot och satt mig ner för att skriva. Men, innan jag helhjärtat upp Scrivener och ”Composition Mode” för att författa mina uppslag så är det ett filosoferande som pockar på uppmärksamhet: Vilka saker i livet har ett slutdatum?
Tankemässigt utesluter jag allt som har med livsmedel att göra där ”bäst-före-datum” är legio. Fokuserar tankebanorna på livet och allt som hör till. Jobbet tar aldrig slut. Skaparkraften tar aldrig slut. Föräldraskapet tar aldrig slut. Likadant är det med kärleken, nyfikenheten, aptiten och investering i hälsan. Det som ger mening i livet tar aldrig slut. Meningslösheten är lika oändlig genom att försöka projektleda sitt liv med uppställda milstolpar och slutmål.
Det enda slutdatumet jag ser är dagen när livet obönhörligt är slut. Ser det som ett extremt stark case för att hitta maximal njutning i vardagen.
Avslutar med en färsk skärmbild från min Scrivener. Det är en ovärderlig programvara för att ägna sig åt skrivandet (jag har inga intressen i företaget).

Näst sista dagen i oktober 2024. Höstregn på andra sidan fönstren, värme och skrivande på motsatt sida. Idag är det exakt tre veckor sedan jag bytte ut min högra höft och tre veckor som jag är sjukskriven. Första veckan känns avlägsen pga morfindimma och en kropp som påbörjade reparationsarbetet efter ett större kirurgiskt ingrepp. De följande veckorna har jag valt att läsa, promenera (mycket korta sträckor), skriva, lyssna på musik, träna (gymträning utöver de enklare rehabövningarna) och tänka. Har medvetet valt bort att se på TV för att inte bli stillasittande och bara låta tiden passera.
Det är några tankar som har återkommit lite oftare än andra och jag väljer i god ordning att dela med mig här på Write4Joy. Innan jag går vidare bjuder jag först på en ögonblicksbild då den här texten kommer till.
*

*
Första tankemönstret som jag har umgåtts med handlar om det som betyder något i livet. Var finns de sanna glädjeämnena? Gjorde ett litet experiment där jag får beskedet att jag har tre månader kvar att leva. Vad gör jag? Jag tänker i tre dimensioner; vad slutar jag med, vad gör jag mer av och vad börjar jag med:
Det här är min lista. Naken. Ärlig.
När jag läser min lista lyser önskan om rikedom, makt och överdådighet med sin frånvaro. Inte en enda aktivitet av det jag anser viktigt kostar något.
Hur skulle din lista se ut?
*
När jag väl sätter igång att väva livets trådar upptäcker jag ett nytt mönster att följa. Delarna i mosaiken som söker bilda mönstret är frågan om pension. Vill jag gå i pension? Vad ska jag då göra? Ledtrådarna finns i listan. Umgås, skriva, sjunga, komponera och hålla igång är essensen av meningen i mitt liv. Arbetslivet kommer så småningom att få mindre tid, trots att jag älskar det jag gör. Det andra kommer att få ta mer plats och tid.
Dags för ett kort mellanspel med nytagna bilder.
*




*
Avslutar den här blandade kompotten med mina nära och kära som ger färg, syre och mening i tillvaron. Snart blir jag också morfar och hjärtats enorma salar expanderar för fullt så att underverket får allt utrymme som behövs.
*





Tiden tycks gå fortare, men dagarna är långsammare. En motsägelse? Inte för min del. En förändring har pågått ett bra tag nu och insikterna kommer lika regelbundet som posten. Det vill säga då och då. Ägnade en hel del tanketid åt en av insikterna i somras. En känsla som har funnits inombords rätt länge utkristalliserades när jag fyllde 60 år. Insikten som kom fram handlade om att jag gått in i mitt sista arbetsdecennium och den realiseringen krävde en del attention. Många skogspromenader senare ritade jag upp en värdegrund i min anteckningsbok enligt bilden sist i inlägget. Eftersom jag är en naiv skeptiker i själen kändes det helt rätt med en ”karta” över mina aspirationer.
Vad har då den kartan med inledningsmeningen att göra? Den har hjälpt mig att vara än mer medveten om mina dagar än tidigare. Jag låter mig inte skyndas på eller luras att ärva andras problem/dåliga planering. Istället tar jag en kort paus och sätter det som ”trycker på” i kontext mot min egen karta. Passar det inte in så hittar jag sätt att inte öppna dörren på glänt. Bara den här delen att på nya och smarta sätt säga nej har gett en del intressanta observationer. Som jag nämnde ser jag mig själv som en naiv skeptiker som även strävar efter att vara snäll. Öppet mål för mindre empatiska och överambitiösa människor kan man tycka. Men kombinationen av naturlig skeptiker, strävan att skapa tydlighet (clarity) och vara mig själv (authenticity) är kraftfulla ”vapen” som både skyddar och stärker. Resultatet som visar sig är att dagarna inte fylls till brädden med allehanda möten. Istället fyller jag på med tid för reflektion, uppföljning och fokus på det som betyder mest.
Den allra viktigaste delen lever helt utanför mig själv. Min lilla guldklimp, Milan, som föddes den 22 juli är ihop med min fina skatt Olivia (snart hela 10 år) farfars hela universum. Tiden och hela den galna, underbara världen jag är i stannar upp när jag förlorar mig i deras ögon. Dåtid, nutid och framtid samsas i en härlig väv när jag ser på mina barnbarn. Dagen får mera mening. Sen tar jag en ordentlig titt på mina egna barn och ser hur de har formats till vuxna underbara individer. I deras utveckling ser jag att tiden går fort. Life is good!


Hittade en underhållande artikel på Medium där en 62-årig man ger sin syn på saker i livet. Självklart med 62 punkter. För roligt för att inte dela.
Avslutar med en bild på Enzo från helgens trädgårdsarbete.
