Den största tillgången vi har under vår tid på jorden är just livet självt.
Det är inget mindre än ett under att ingen av oss som idag befolkar jorden är den andra lik.
Vi består alla av samma beståndsdelar och har samma grundläggande behov.
Hur tar vi tillvara det som är vi och lever livet på bästa sätt?
Antingen kan man ägna tid och energi åt allt det man inte har eller så kan man ta till vara allt man har. Vara tacksam, nöjd och uppmuntrande mot sig själv.
Höstskådespelet med frisk luft, gulnande löv och magiska morgnar tillhör oss alla. Njuter i fulla drag i sällskap med min fina fyrfota älskling.
I en välfylld bokhylla samsas livsöden, visdom, idéer, skratt, gråt, förskräckelse, förundran, råhet, inspiration, lärande och en hel del annat
Just nu håller jag på att avsluta en av de bästa fackböcker som jag har läst på riktigt länge, ”Shoe Dog” av Phil Knight. Genom hela boken får jag följa en löpares besatthet med att skapa ett eget skoföretag. Resultatet? Nike.
Läser en mycket intressant bok av James Clear, ”Atomic habits” och har kommit drygt 100 sidor in i den. På något märkligt vis styr tankarna in på livet i stort och hur det levs här och nu. För en dryg månad sen skrev jag om att ”vinna i livet”. Perspektivet i den betraktelsen är då jag inte längre finns. Ikväll funderar jag lite kring ”den sista dagen” som jag kommer att finnas till. Tar mig den kreativa friheten att veta att just den specifika dagen är min sista. När jag ändå är igång så får dagen också ett namn: ”Mutatio”*
Av alla de tusen och åter tusen saker som är så viktiga. Allt som jag har strävat efter under alla mina levnads dagar. På den sista dagen ser jag bara ett: En måltid med mina nära och kära. Ansikten, röster, kramar, dofter, smaker; alla sinnens fest.
Det är inte mer märkvärdigt än så.
Vad krävs det av mig och min gärning för att jag ska få uppleva en sådan sista dag? Att vara vänlig, intresserad, empatisk, närvarande, generös och att alltid vara pålitlig. I en upptagen och hektisk tillvaro är det som är mest utmanande det att vara närvarande. Konststycket är att medvetet avveckla saker som ständigt fyller tillvaron och skapa mer tid för närvaro. Den där fåniga klyschan att ”less is more” kanske måste få upprättelse?
Ha en fantastisk midsommar och njut av ditt sällskap, samtalen, lekarna, maten och närheten till de du gillar.
Foto av Benjamin Suter pu00e5 Pexels.com* Mutatio är latin och betyder bland annat ”omvandling”
The Cranberries sjunger om drömmar i mina välljudande lurar.
”I want more. Impossible to ignore…”
Delar med mig av vackert poem av William Woodsworth: ”My heart leaps up”
My heart leaps up when I behold A Rainbow in the sky: So was it when my life began; So is it now I am a man; So be it when I shall grow old, Or let me die! The Child is father of the man; And I wish my days to be Bound each to each by natural piety.
Flytande solsken på andra sidan skrivarstudions generösa fönster.
2023 års första tredjedel i backspegeln.
Björn Dixgårds fantastiska stämma i högtalarna.
Kommer snart att öppna Scrivener och förflytta mig in i andra världar.
Men, först tar jag några minuter i anspråk för reflektioner här på Write4Joy.
Reflektionerna är hämtade ur april månad 2023 och avslutas med en bildkavalkad över månaden som precis har gått.
April 2023 var ljusets månad på så många olika sätt: En vändpunkt efter en lång period fylld av tärande oro och som en budbärare om ljusare tider – bildligt och bokstavligt. Där oron tidigare huserade har lusten tagit över. Lusten att utforska, umgås, träna, tänka, sjunga, skriva, älska…. Lusten att fånga nuet i en björnkram. Väl medveten om att det pågår krig, kända såväl som medialt ouppmärksammade. Inflation, skjutningar, räntor, sprängningar, matpriser, geopolitiska utmaningar och annat som borde dämpa entusiasmen. Men, jag är egoistisk och tillåter mig att äga lusten med allt som den för med sig. Hur omvärlden än artar sig äger jag mina egna tankar, drömmar och ord. I det ägarskapet väljer jag pastellfärgerna ur paletten och målar dagen tindrande varm.
”Livet pågår när vi är upptagna med annat…” Gammalt talesätt som kanske kan pensioneras?
”Livet pågår här och nu med det vi har för handen.” Känns mycket mer modernt och inte så skuldbeläggande.
Tänker att livet blir lite rikare om vi utgår ifrån allt det fantastiska med var och en av oss, istället för att matas med nonsens om hur man borde vara/se ut/göra/tänka/leva.
Liknande bakgrund, uppväxt och andra förhållanden.
Den ena ser hur allt i samhället är åt helvete och söker ständigt bekräftelse för sin tes att så är fallet. Utvecklingen går från riktigt dåligt till domedag.
Den andre växer dagligen i givande samtal med kollegor, vänner och andra bekantskaper. Framtiden ser ljus ut och livet är målat i pastellfärger.
Innan jag fortsätter med att sätta mina tanker på digitalt pränt vill jag först vara tydlig med att det inte finns någon som helst värdering om vad som är rätt eller fel.
Istället är det ett högst personligt tankeexperiment som här får form genom ord och meningar.
Grunden för olikheterna kommer givetvis från grundinställningen till livet, uppfattningen om det egna jaget och jagets plats i kosmos. I just det här tankeexemplet symboliserar jag själv person två, optimisten. Jag tar hänsyn till fakta och försöker se objektivt på saker, men färgas givetvis av ett positivt sinnelag. Ser jag ett skeende låter jag den positiva tolkningen få företräde och är relativt ofta medveten om det som kallas för confimation bias. Eftersom jag känner person ett är hen också vaken för sin pessimistiska livssyn och ser objektivt på saker, men tolkningsföreträdet är negativt.
Har ägnat många år åt reflektion och försök att sätta mig in i den andres världsåskådning. Utan vidare goda resultat. Väljer att konstatera att vi gör helt olika val och fortsätter in på min inslagna väg: Jag väljer kraften i ett positivt mindset!
Avslutar med lite höstbilder från den magiska hösten 2022.
Idag fyller äldste sonen 32. Givetvis är barnens födelsedagar extra känsliga och väcker mängder av minnen till liv. Minnessafarin tar en tillbaka till olika händelser i våra gemensamma liv, utan någon speciell ordning. Ett missöde med blöjor som tog slut på Teneriffa. En naken pojke som kissar en sköterska i ansiktet vid instruktioner om blöjbyte. Allvarlig magsjuka och övernattning på sjukhus. Första egna simtagen utan dyna. Minnena skiftar och rör om inombords. Det är nära till tårar av all kärlek som har vuxit genom åren.
Det sägs att ålder bara är en siffra. Jag håller definitivt inte med om det. Åldern är en mognadsprocess som till stor del pågår i bakgrunden, utanför vårt direkta medvetande. Men, då och då väcks saker till liv och man överväldigas av allt underbart som har rymts på ens livsresa. I det perspektivet är det löjeväckande att skämta om åldern som en siffra. Varje hårstrå som inte längre finns eller kvarvarande som har grånat. Varje rynka i ansiktet och stelare leder. Allt är en konsekvens av ett liv med så många dimensioner. Känner själv att jag är usel på att plocka fram minnena oftare och förundras.
Avslutningsvis önskar jag en härlig Valborgsmässoafton, samt bjuder på lite bilder från en stolt far.
Den senaste tiden har allt kretsat kring vår nya älskade fyrfota familjemedlem, Enzo.
För att behålla ursprungssyftet med Write4Joy har jag valt att dokumentera Enzos liv och äventyr på en egen blogg: Enzo4Ever. Här på Write4Joy kommer jag fortsätta betrakta allt mellan penna och stratosfär oavsett stilistiskt uttryck.
Kan hända att det blir glesare än vanligt en period, då vår lilla bebis kräver en hel del tid och omsorg. Passar därför på att önska en fantastisk sommar redan nu ifall vi inte hörs innan.