Oftast lever mina tankar helt fritt och osorterat. Ibland slår några lösa tankar rot och vill ha min uppmärksamhet. Idag under lunchpromenaden var ett sådant tillfälle.
När jag väl stannade upp och reflekterade över vad det handlade om, kom då den här livstanken till mig:
Drömliv
”Drömlivet är ett liv där man aldrig slutar drömma.” – Write4Joy
När jag ändå höll på och bökade valde jag att göra en engelsk variant också:
Dreamlife
”A dreamlife is a life where you never quit dreaming.” – Write4Joy
Nästa tanke som fanns där och krävde attention handlar om ett nytt ord. Ordet i fråga är ”Nufikenhet”. Lusten att förstå nuvarande tillstånd och stanna upp för att reflektera över tillståndet i fråga. Lite som härvarande, men ändå med lite mer forskningslust.
Sådär. Nu kan jag återgå till att låta tankarna leva sitt eget liv. Utan filter eller sortering.
Jobbar ett par veckor till innan det är dags för lite ledighet. Ägnar mycket tid åt fördjupning i cybersäkerhetsområden och effektivt lärande. Har formulerat lite tankar för min egen hjärnas skull om mönster för tillväxt i sinnet (growth mindset).
Läsande är den bästa formen av lärande och njutning för mig. Jag har investerat massor med pengar i att ständigt köpa god litteratur och ibland mindre god sådan. Just nu köper jag in det som ska bli sommarens läsning.
Investeringarna i litteratur har skapat en förmögenhet i livet, privat såväl som professionellt. Förutom en kittlande glädje som god litteratur ger har jag lärt mig mängder av olika kompetenser. Ett lärande som kittlar nyfikenheten att vilja veta mer om vitt skilda saker.
Med åldern märker jag att den naturliga nyfikenheten tappat sin glöd. Läsandet stimulerar en intellektuell nyfikenhet som håller utforskarlusten vid liv. Jag har till och med gått så långt att jag periodvis läser kurser om hur man kan lära sig att lära. Den senaste var visserligen för fem år sedan, men jag läser om lärande ett par gånger per år. Senast läste jag Harvard Business Reviews guider om ”Professional Growth”.
<>
<>
Givetvis investerar jag tid i att hitta bra material på nätet och då framförallt för att lära något. Har en favoritplats på nätet som heter Success. Har hittat en artikel som handlar om metoder till ett oförtröttligt livslångt lärande.
Grunderna är barnsligt enkla: Var obotligt nyfiken, ställ frågor och läs extremt mycket! Dessutom är regelbunden motion och tid för återhämtning de bästa kompanjonerna på lärandets väg.
”Rutiner”. Ett ord som är så utskällt i vår moderna tid. Framgångspredikare bannlyser med emfas varje stabilt tillstånd och menar på att ständig förändring är det som gäller. Nyfikenhet, utforskarlust, utmaning av vanor är tre nyckelbegrepp.
Förvånas inte över att så många i min professionella omgivning lever i konstans stress. Dessutom är depression och utmattning bara en extra uppgift bort.
Personligen har jag varit i ”hamsterhjulet” och även genomgått en utmattningsdepression som följd av hundratimmars-veckor, ohämmat resande över tidszoner och inga semestrar under flera år. Jag var viktig, framgångsrik och oumbärlig… Inte! En tidigare kollega uttryckte det så bra för mig när det begav sig:
”Åk ut till en kyrkogård och spana ut över alla oumbärliga människor. Fundera över om världen gick under när de checkade ut!”
Idag har jag omfamnat mina morgonrutiner och släpper inte taget. Dessutom omfamnar jag mitt professionella uppdrag med samma kärlek. Det innebär att jag låter mitt privata- och professionella jag frodas i symbios.
Jag vaknar till en ny dag med vissheten att jag avslutade dagen innan på helt rätt sätt. Jobbdagen avslutades med en lista på den enda viktiga saken jag behöver ta itu med under den här nya dagens förmiddag. Med det i bakhuvudet gör jag mitt kaffe och en rik frukost. Tar med mig Elvis ut på tomten för morgontoalett (hunden, inte jag). Bänkar mig framför SVT Nyhetsmorgon och avnjuter kaffe/frukost.
Därefter blir det en morgonpromenad med Elvis och ofta dikterar jag in mängder med tankar och idéer som har med både jobb och skrivande att göra. Under morgonpromenaden visualiserar jag också ”MiT” (Most important Thing) och arbetsdagen i stort. När jag väl sätter igång med jobbet har jag redan färdiga bilder över vad resultatet ska bli.
Under resten av min arbetsdag har jag en stenhård disciplin om att hålla e-posten avstängd och inte tillåta några som helst notifieringar som stör. Istället tillbringar jag 15 minuter innan lunch och innan arbetsdagens slut för att hantera inkorgen. Även här tillämpar jag en extrem disciplin. Lägger tid på att svara enbart på e-post som överhuvudtaget har någon relevans med mitt uppdrag.
Så ser mina morgonrutiner ut och är en vital del av att jag trivs så oerhört bra med livet. Det finns ett tillägg till mina morgonrutiner som jag önskar skulle bli ett naturligt inslag. Det handlar om Steve Jobs och hans dagliga morgonfråga till sig själv:
”Om idag vore min sista dag; skulle jag då göra det som jag håller på med?”
Jag närmar mig en riktig milstolpe i livet. Inom inte alltför många (drygt sju när det här skrivs) veckor kommer jag att vakna till min 50-årsdag. Det är ingen som helst fråga om skräckblandad förtjusning. Tvärtom rör det sig om en spännande upptäckarresa fylld av insikter inför det som komma skall. Något som är ovanligt för mig. Obekant, rent av. Bland alla tankelandskap på min inre resa har jag upptäckt nya kontinenter. Klivit in i jungfrulig mark. Hör själv att det låter lite skadat. Hur kan man inte känna till sig själv och sin inre tankevärld, är den första frågan som jag skulle ställa. Tro mig. Har ställt den om och om igen, men erkänner att svaret är ett ”jag vet inte”!
Nåväl. Ska inte uppehålla mig för länge i frågor som inte har något svar. Låter tiden jobba för mig där. Istället vill jag förmedla vad som händer när en upptäcker sina riktiga ränder. Talesättet att ”ränderna aldrig går ur” har aktualiserats och i mitt fall reviderats så att talesättets fasad nu krackelerar. Jag har levt en större del av mitt hittillsvarande liv med gaspedalen i botten för det mesta. Vid sällsynta tillfällen har jag saktat in på farten, för att i nästa moment genast trycka plattan i mattan på nytt. Farten har berusat och förfört. På senare år har jag noterat att trycket mot gaspedalen gradvis minskat och nyligen har jag upptäckt omgivningar vid sidan av motorvägen.
Med alltmer vackra vyer som lockar har jag nu börjat göra rena stopp och uppehåll för att sondera omgivningarna närmare. Insikter som har legat latenta djupt där inne hittar helt plötsligt vägar ut (kallas de för utsikter då?). En tydlig insikt är om den borne introverte, tvivlande skeptikern med en glättig, utåtriktad, energisk och säljande yta. Inser att jag är tvivlande skeptisk till det mesta som rör mina egna tankar, förmågor, färdigheter, bekräftelsebehov och tolkningar av allt jag ser i världen. Tvärt emot den självsäkra, starka och obändliga person jag har levt med så många decennier. Han som helt skiter i vad andra tycker och tänker om honom.
Just i den här insikten lever jag med en stor förtjusning och förväntan, med lite skräckkänslor i bakgrunden. Att lära känna sig själv på riktigt och trivas med den nya bekantskapen. Hitta en trygg umgängeszon.
I ärlighetens namn tycker jag fortfarande att jag är rätt så bra, men det är ljusår ifrån att uppfatta sig själv som en stor gåva till mänskligheten. Kanske är det häri hemligheten med åldrandet ligger: Åren mejslar fram de mjukare formerna genom att undan för undan nöta bort kantigheter?
Men, nu faller jag i egen fälla. Jag ska, som jag tidigare sagt, inte ägna tid åt att försöka hitta svar på frågor jag inte förstår. Nöjer mig med att konstatera vilken fantastisk resa det har varit så här långt. Vilka helt underbara människor som jag har fått fömånen att ha nära. Tacksam och med stora förväntningar ta mig an den fortsatta färden. Priviligierad över faktumet att jag har så mycket mer att titta på nu när farten inte går i överljudsfart. Rik av kärleken till- och från, mina finingar.
write4joy 