Lagade lite härlig söndagsmiddag. Givetvis i sällskap med musik. Blev en känslosam matlagning. Spellistan som jag valde utan eftertanke var en extra betydelsefull.

För drygt fyra år sedan under andra halvan av januari tillbringade jag en vecka hos min pappa. Det blev min sista vecka med honom på en isolerad avdelning på ett sjukhus i Serbien. Han hade genomgått en framgångsrik operation för lårbensbrott, men drabbats av någon bakterie som inte lät sig behandlas. Han gled ifrån mig mer och mer. In i en medvetslöshet som jag i efterhand betraktade som en välsignelse. Bakterien i fråga gjorde hans andning extremt ansträngd och mängden syrgas fick ständigt justeras uppåt. Därav min senare insikt om medvetslösheten som en välsignelse, istället för att långsamt kvävas och vara medveten om det.

De tre sista nätterna var extra påfrestande för min pappas kropp. Då spelade jag musik från tidigare nämnda spellista och sjöng till musiken i hans öra. Även om slutet närmade sig och andningen blev sämre så gjorde musiken och sången något: Hans läppar rörde sig, som om han någonstans ur medvetslöshetens dimmor försökte hitta fram. Andningen blev då och då lite mer regelbunden och inte så ansträngd. Jag upplevde också att hans hand som vilade i min regelbundet tryckte till. Lätt. Men ändå tydligt. Jag sjöng i hans öra till hans sista andetag och fortsatte nynna en stund efter att han inte längre var med mig. Klockan var strax efter 4.30 på morgonen och där fanns bara ett melodiskt nynnande och bottenlös sorg som jag inte riktigt ville släppa in. Musiken skulle först få gå klart.

Den här eftermiddagen sjöng jag på nytt, men mycket högre. Tårarna och gråten manifesterades inte ur sorgen. Den här dagen kom saknaden med full kraft. Den kommer utan någon förvarning och numera välkomnar jag den. Saknaden finns i alla små vardagliga stunder, ansiktsuttryck, samtal, skratt, middagar, resor och tusentals andra små fragment ur ett liv. För mig är det en visshet om att kärlek aldrig dör. Även om den är lika omöjlig att hålla kvar som att fånga månskenet så är det ändå tydligt att den lever inuti mig. Har ett varmt bo som är för alltid. Det är mänsklighetens essens: Människor som berör oss kommer att leva kvar långt efter att de själva är borta.

Varma tårar.

Härliga minnen.

Kärlek.

För alltid.