Bland förståsigpåare och orakel

Det här är en fortsättning på förra inlägget där jag gjorde en resa genom rekommendationsalgoritmer på populära ”plattformar”. Nu har jag packat resväskan (och givetvis är macheten med) för en tripp genom självhjälpsdjungeln. Innan avgången vill jag dela en nyligen upptäckt observation som är så vacker och stark i sin enkelhet.

”Be softer with you

You are a breathing thing

A memory for someone

A home to a life”

– Nayyirah Waheed

Nu är det dags att kasta sig ut i oländig terräng. Jag prenumererar på en del intressanta tjänster som medium.com och Harvard Business Review, samt har ett rikt och omfattande internationell nätverk på LinkedIn. Har genom decennierna läst (för) många böcker om personlig utveckling, deltagit i internationella kurser/program som gränsar till ämnet och haft förmånen att jobba med extremt begåvade människor. Har under en stor del av min professionella karriär modellerat egna tankar eller gjort någon förädling av andras tankar. Jag har en uppsättning Moleskine Notebooks med modeller och tankar. Innan du kommenterar så erkänner jag villigt att jag inspirerades enormt av Ernest Hemingways användning av Moleskine. Så nördig är jag. Har till och med besökt hans skrivarhem, som är ett museum, i Key West, Florida. Självklart har jag suttit och druckit en Mojito på Sloppy Joe´s.

Kommer sannolikt att lyckas fylla några Moleskine till innan det är dags att sitta i parken och mata duvorna.

Det finns uppskattningsvis drygt 20 000 böcker, 500 bloggar och 5 000 kurser online inom området ”personal improvement”. Enbart på engelska! Jag har snubblat över hundratals artiklar på medium.com som handlar om att förverkliga sig i livet. Ett gemensamt tema som paketeras i olika förpackningar är föreställningen att man inte ska vara nöjd. Att bara ha sina rutiner och kunna välja att inte göra ett skit. Ett annat tema i framförallt artiklarna är att kunna skapa en förmögenhet/fuck-you-pengar för att kunna gå i pension tidigt och då göra allt man drömt om.

Kan vara ett ålderstecken. Kan vara att jag inte håller med. Oavsett så har jag börjat ge tummen ner för innehåll som saluför tidig pension/stor förmögenhetsanskaffning fort för att sen kunna ”leva livet”. Jag är 100% för att njuta av varje stund och inte hoppas på att det kommer ett ”sen”. Jag kommer inte kliva upp klockan 5 på morgonen för att meditera i solens första uppstigning i öster (och vilken jävla idiot i Kalifornien har någonsin varit i Sverige vinterhalvåret för att köra sitt jä–a flum). Sen sippa på färskpressad juice av alger, tibetansk björkbark, jaksekret och allt vad det nu kallas, innan det är dags att framgångsrikt sitta med MiT (most important thing) för att visa världen hur sagolikt fantastiskt produktiv man är.

Min morgon är en lååååång frukost i sällskap av SVT morgon. Det är inte ofta SVT ändrar sitt koncept/upplägg och det blir en trogen vän i rutinens totala välbehag. Efter morgonrutinen ser jag fram emot att ta mig an mitt jobb, som jag inte ens ser som ett jobb. Det jag har ägnat nästan 40 år av mitt liv åt är ett av mina stora intressen ända sen barnsben: Teknik och IT. 99 morgnar av 100 ser jag fram emot att ta mig an min livsuppgift och 90 dagar av 100 lämnar jag jobbet med en extremt god känsla inombords. Självklart finns det detaljer i uppgifter, möten och ansvar som inte är ett hundraprocentigt wow och det är precis som det är i livet. Oavsett om det är det privata- eller professionella livet.

Nu ska jag inte fortsätta med egotrippen ”jag” och ”min” vardag. Min poäng är att var och en hittar vad som är ens föredragna tillvaro med alla kullar och dalar. Det man gör i sin vardag är det som är livet. Inte något som ska komma ”senare”. Känner du för att gå i pension när du är 40 eller aldrig så är det helt rätt. Vill du ha 150 miljoner i tillgångar eller spendera rubbet på det som får ditt hjärta att slå extra slag så är det helt rätt.

Nu när jag har kommit så här långt funderar jag om det inte vore på sin plats att bidra med en tjugo tusen-första bok och en fem tusen-första kurs i ämnet? Jag har trots allt ett gäng Moleskine-modeller att utgå ifrån och paketera om med lite flashiga löften om 3 timmars arbetsvecka, pension som multimiljardär vid 35 och vishet djupare än Dalai Lamas. Förutsatt att man köper boken, kurserna och ägnar 10 000 timmar åt det 😜

Avslutar med några tidiga modeller.

Intryck efter dagar i Belgrad

24 till 27 november 2014 var jar inbjuden av inrikesministeriet i Serbien till en konferens om e-tjänster som talare. Dessutom var jag inbjuden att delta under en dag på IT-enhetens avdelning för att diskutera om framtida polisiära system och tjänster. Här delar jag med mig av mina direkta intryck från dagarna i Belgrad.

Intrycken är många, inte särskilt samlade och är helt osorterade. Ändå finns behovet att skriva om de intryck som ännu samlas. I ett land som har genomgått så otroligt mycket, mest negativt. I en stad som 700 gånger har krigat för att klara sin existens. Här hittar jag en hjärtlighet som helt tar mig off-guard. Mina värdar anstränger sig. Nej, anstränger är helt fel ord. Mina värdar öppnar upp sin breda, varma, famn helt utan reservationer eller förbehåll. Finns inget som är konstlat eller onaturligt. Med inlevelse visar de upp sin värld. Utmaningar och svårigheter får en given plats, men det är mest möjligheterna på vägen mot en ljusare framtid som är en röd tråd i vår interaktion.

När jag talar, resonerar, luftar mina tankar lyssnar de med ett intresse som jag inte har upplevt på länge. Trots att de har stora utmaningar att förstå hur vi som har så mycket pengar anser oss ha problem gör de ingen ansats till protester eller till att inte kunna relatera. Professionellt, såväl som mera privat, är jag i en atmosfär som är laddad med positiv energi om teknikens möjligheter för att bygga ett bättre samhälle i Serbien.

Ibland kommer spontana kommentarer om hur svåra levnadsförhållandena är, lönernas storlek (eller snarare deras obefintlighet) och den allmänna känslan av desperation som kommer sig av en allt mer tilltagande fattigdom. Men, efter varje utläggning om tunga missförhållanden kommer känslan av nationell stolthet och viljan att förbättra samhället fram på ett tydligt sätt. Flera av mina värdar är i min egen ålder och har varit med på resan från socialistisk federation av sex republiker, genom krigen under 90-talet och ombildningarna som har lett till nuvarande serbisk republik. Ingen frånsäger sig historien eller glömmer bort sina rötter i Balkans blodiga historia.

Det finns en medvetenhet om att nästa kapitel i landets historia skrivs just i detta nu. Bokstav för bokstav, mening för mening. Som med allt ihärdigt skrivande blir det ibland felstavat i texten, feldisponeringar, dålig meningsuppbyggnad och en hel del annat. Men, i skrivandet och i livet gäller devisen att sträva mot ett mål och göra klart det som en har föresatt sig. När målet i stort är nått behöver både författaren och samhällsomvandlaren gå tillbaka för att redigera de avsnitt där det blev fel. Den person eller institution som saknar förståelse för att människor felar saknar helt och hållet själ.

När jag ändå har snuddat vid ämnet själ är hjärtat inte långt borta. Jag sitter på flygplatsen Nikola Tesla Airport och skriver. Den känsla jag lämnar Belgrad med är mäktig respekt för själen och hjärtat som jag har mött under min vistelse. Visserligen är det många som inte har pengar så att det räcker. Trots bristen på pengar saknas inte givmildhet. Jag upplever att ju mindre ett samhälle har, desto mer vill de ge till de som har det värre. Bristen på pengar överkompenseras från tid till annan med bakslag som provokationer från närmaste grannländerna, samt bakslag på vägen mot att bli medlem i det europeiska samfundet.

Oanständigheter, småsinthet och hämndlystnad är tyvärr en del av människors natur. Speciellt de människor som helt saknar en intellektuell kapacitet att lyfta sig högt upp och värdera historien för att därigenom förstå att ingen sidan ensam sitter med alla rätt, eller för den delen alla fel. Maktgiriga individer/institutioner kan enkelt nyttja den mänskliga bristen för att bygga sig ett slott som vilar på en stadig grund, stärkt av underbyggt hat. Själv låter jag mig inte förledas och slå in på en negativ bana. Visar mitt långa finger till alla oanständiga, småsinta, elaka individer och ger mig i kast med att summera min reflektion i en varm anda.

Mina dagar i Belgrad i november månad 2014 lämnar ett starkt intryck. Jag känner mig välkommen, uppskattad och väl omhändertagen av mina värdar. Även om jag längtar hem känner jag redan en saknad efter djupa samtal, avslappnat umgänge, hjärtliga skratt och ett värdefullt utbyte av erfarenheter.