A walk down memory lane

För två veckor sedan somnade vår fina fyrfota vän, Elvis, in för gott

I morse gick jag i tidigare gemensamma tass- och fotspår

Konstaterar att minnen av honom värmer

Men, tillvaron är inte densamma

Tomheten är närvarande och rumsterar om i bröstet

Ekande tomrum

Familjens trogna Elvis springer nu i evighetens oändliga fält

Igår eftermiddag, 16.00 den 21 januari 2021, somnade han stilla in omgiven av sin flock

I nästan 14 år har han förgyllt vår tillvaro och skänkt oss en oändlig kärlek

Ett hål ekar tomt i tillvaron

Ett hål som kommer att fyllas till brädden med alla fantastiska minnen av vår fina hund

Men, det kommer att ta lång tid eftersom saknaden är så djup

Det är så många frågor som tynger inombords:

Hur ska jag kunna vandra längs våra skogsstigar, bada i våra sjöar och soltorka på våra bryggor?

Hur ska jag vakna på morgonen utan din blöta nos mot benen och din viftande svans?

Hur ska jag kunna jobba och skriva nu när du inte längre kommer ligga i soffan bredvid mig?

På något vis kommer det att gå vägen, men det kommer att vara så mycket fattigare än då du var med

Tack för all din villkorslösa kärlek under nästan 14 år

Någon gång framöver kommer vi att utforska oändliga marker tillsammans du och jag min älskade vän!

Konst på riktigt

Igår var det fars dag. Den första utan min pappa i livet. Umgicks med så många fina minnen av honom. På kvällen dukade jag fram en varm kanelbulle och kaffe vid minneslunden. Tände ett ljus och la en fin blombukett i vatten. Tänkte på innebörden i Bo Setterlinds betraktelse. Tänkte på hur naturligt döden kommer. Kan inte planeras, förberedas, motarbetas. Inser mer och mer att konsten handlar om att leva.

Himlens hav

har ingen strand

bara ljus

Bo Setterlind

Idag är pappa lika närvarande som vore han tillbaka efter en längre resa. Känns fortsatt overkligt att en så fantastisk person inte längre är med mig. Sorgen, saknaden, minnena och kärleken samsas om utrymmet i ett trångt bröst. När det blir för mycket flödar tårarna.

Nu när pappa känns närvarande och nära vill jag dela en liten del av min avskedshälsning på hans ceremoni.

Ett liv är långt och kan inte sammanfattas med ord. Men jag och du lyckades ändå sätta orden på allt det fina vi kände för varandra. Allt lyckades vi med medan du levde käre far. Du fick ditt erkännande av mig. Jag fick ditt erkännande av dig.

Du älskade familjen och musiken. Dina sista dagar i livet var vi hos dig, mamma och jag. Mamma tog hand om dig precis lika omtänksamt som hon alltid har gjort. Gav dig kärlek, kyssar, ord av kärlek. Gav dig sitt hjärta.

Jag spelade upp musik du gillar och sjöng för dig varje kväll. Jag sjöng för dig på nätterna när din andning var svår. Musiken och min sång gav dig tröst. Trygghet. Lugn.

Du somnade stilla in i gryningen den 30 januari. Våra händer sammanflätade. Musiken och sången hängde fortfarande i rummet. Du somnade in. Musiken och sången lever. Liksom minnena, saknaden och kärleken.

Hjältar kommer i många former. De främsta av hjältar har vänlighet och kärlek som superkrafter. Du var en superhjälte pappa.

Klarblåa skyar

Söndag i slutet av september.

Upplagt för poetisk touch.

Bjuder på min senaste dikt ”Klarblåa skyar”

Klarblåa skyar

.

Färgrik vardag

Doftrika möten

Silhuetter överallt

.

I varje leende bilderna av dig

.

I varje ögonkast löften om dig

.

Alltför länge har jag vandrat

i dimhöljda gångar

Mörkret som inbillad enda följeslagare

.

Efter regnen

.

Klarblåa skyar

Solkyssta landskap

.

Hemma

img_1006

Gruk#25 – Tomhet

En exceptionell person har lämnat livet på tok för tidigt. I tomrummet som breder ut sig vill jag göra en allvarlig markering. Den här gruken innehåller ingen satir eller ironi. Istället är den en kort påminnelse till oss själva att den tid vi upplever finns i överflöd är en lögnaktig illusion. Tid för umgänge och att visa sin uppskattning finns inte ”sen”. Vårt innersta kan inte deponeras för att tas fram när vi inte är upptagna och när det passar vår kalender. I minnesprogrammet idag stod följande ord:

”Den friske önskar sig en massa saker, den sjuke bara en!”

Min 25:e gruk är en påminnelse till mig själv om att ”sen” kan bli en evighet där det outtalade för alltid förblir intet.

Tomhet

Intighetens minneslund
Fristaden för sinne och själ

Ger respit för det oundvikliga evighetens farväl

Tomhet