Ensamhetens hantverk

Börjar så sakta vänja mig vid den nya verkligheten. Själva processen att greppa- och sen hitta förhållningssätt till läget är författarguld.

Hittar nu både ro och ett nytt djup i att beskriva händelser. Något som har väckt nya vinklar i den roman jag för närvarande skriver.

Vaknar på nytt varje morgon med ivern att dela med mig av berättelser. Den livslånga skrivlusten är på nytt som en otämjd kraft. Efter månader av påtvingad disciplin är lusten nu på ungdomens nivåer:

”Jag känner en oro, rastlöshet, att livet pågår på en annan plats och jag är rädd för att missa chansen att leva!”

Kvällstoner

Inviger min nya skrivarlya. Myser.

Ted Gärdestad sjunger om en oskyldigt blå himmel. Själv njuter jag av en rodnad kvällshimmel till vilken solen hälsar god natt.

Har öppnat upp mitt favoritförfattarprogram, Scrivener, och står på tröskeln till ett bokprojekt som skissades fram under påskhelgen. Lockelsen är grymt stark att bara börja skriva, men jag drar ut på njutningen. Vill först bo in mig i skaparstudion. Få upp gardinen.

Men.

Snart släpper jag efter.

Faller för dragningskraften.

 

Nörd? Absolut!

Cicero lär vara den person som sa att: ”Ett rum utan böcker är som en kropp utan själ!” En annan bra beskrivning som jag har hört är: ”Böcker kan vara farliga. De bästa bör komma med varningstexten ´den här boken kan förändra ditt liv!´” Den tredje favoriten är: ”Varning! Ett rikt läsande kan allvarligt skada dina fördomar!”

Oavsett vad andra har sagt, säger och sannolikt kommer att fortsätta formulera i framtiden så älskar jag det skrivna ordet. Läser gärna och med stor behållning. En nördig livslång passion som även har lett mig in på egna skrivarexperiment. En utmaning utan dess like, för den största litteraturen som jag älskar håller all mening mellan de skrivna raderna. Men, livet är långt och fyllt av lärande. Så småningom kommer debutromanen finnas ute i handeln. Enda orosmolnet är att det verkar vara allt färre människor som läser. Oro är egentligen fel. Tycker mera synd om icke-läsarna eftersom deras inre trädgård inte blommar med den fulla potentialen.

 

Varför jag skriver

Det glöder när jag skriver

Solen i mig

Det börjar som ilningar i kroppen. Ett sorts sug i magtrakten som långsamt fortplantas tills hela jag fylls av lust. Skrivlust.

Jag har ingen kontroll över sensationerna och kan inte tidsstyra lusten till tider som lämpar sig väl för skrivande. Däremot anar jag mönster i hur processen stimuleras och triggas av externaliteter. Skogspromenader med min trogne fyrbente vän sätter ofelbart igång mekanismerna bakom. För att fånga tillfället när ilningarna börjar pocka på uppmärksamhet har jag alltid diktafonen till hands. I ärlighetens namn är det en iPhone med röstmemo-appen, men diktafon låter mer pretto.

Att vara på resande fot är en annan ofelbar igångsättare av skrivarlusten. Massor av människor som helt skiljer sig från mig, språk jag inte förstår, klädstilar som kittlar fantasin, fenomen som andra dofter och helt annat ljus tilltalar mitt litterära åtråcentra.

Men, låt mig återföra texten till själva skrivandet. När jag slår mig ner framför datorn börjar jag med att hitta en lämplig bakgrundsmusik. Humöret styr men variationen är inte speciellt stor. Akustiskt, klassiskt, lounge, piano och singer-songwriter är den sorts musik jag vill ha på låg volym. Startar mitt absoluta älsklingsprogram för kreativt skrivande, Scrivener.

Scrivener bild 1Skrivläget och jag

Snart löper fingrarna över tangentbordet och lever så småningom ett eget liv. Jag är inuti personerna, miljöerna, händelserna i det jag skriver om. Det hela är en meditativ upplevelse. Precis som att flyga och se ut över moln, bergformationer och en sol som gassar vid horisonten.

Jag skriver och mår helt underbart.