Snö i Stockholm – en kylig betraktelse

Det finns två sorters människor i Stockholm på vintern: De som säger “Åh vad mysigt med snö!” och de som redan i november börjar Googla “hur flyttar jag till Kanarieöarna utan pengar”. Jag tillhör gruppen som älskar snö och riktig vinter.

När den första snön faller över staden händer något magiskt. Alla glömmer kollektivtrafikens existens, barn klär sig som färgglada michelingubbar och vuxna människor får en märklig impuls att köpa nya vinterskor trots att de redan äger sju par som alla läcker exakt lika mycket. Snön är vit, orörd och romantisk i ungefär tre timmar. Sedan förvandlas den till det som officiellt kallas “Stockholmsgrå!”

Att gå på trottoaren i Stockholm på vintern är som att delta i en OS-gren ingen bett om: halkgång. Ena sekunden går du helt normalt. Nästa sekund gör du en spontan piruett som hade gjort vilken konståkare som helst stolt, om det inte vore för faktumet att du nu ligger raklång utanför Pressbyrån och låtsas knyta skon för att rädda din värdighet.

Snöröjningen är ett annat mysterium. Man hör plogbilen klockan 04.17, blir hoppfull och tänker “yes, idag blir det framkomligt”. På morgonen inser man att plogningen främst verkar ha fokuserat på exakt den plats där bilen stod parkerad. Med en nitiskhet som gör en arg lappskrivare i tvättstugan vit av avund ser de till att packa in bilen i drivis som mest liknar permafrost. Resten av gatan? Inte lika prioriterad.

Och låt oss prata om kläder. Lager på lager är tydligen lösningen. Resultatet är att man ser ut som en stressad valross med ryggsäck. Väl inne i tunnelbanan är det tropisk värme, jackan väger sju kilo och man svettas samtidigt som nästippen fryser som vore det en naturlag.

Trots allt så finns det något charmigt med vinter i Stockholm. Ljudet av snö under skorna (innan den blir brun), ljusen i fönstren, känslan av att överleva ännu en dag utan att halka ihjäl sig. Och när våren väl kommer, då står vi där igen och säger: “Den här vintern var ändå ganska mysig!”

Minnet är kort. Slasket är evigt.

Avslutar den här betraktelsen med en ögonblicksbild från min skrivarstudio och en bild från vardagsrummet mot sjön. Det är ett vackert vinterlandskap som jag välkomnar med värme, trots den kyliga rubriken….

Om världen – en vy på omvärlden

Jag ser vår värld lite som ett gigantiskt knytkalas. Alla tar med sig något eget – kryddor, berättelser, traditioner, dialekter och märkliga vanor som känns helt självklara hemma men väcker viss förvåning någon annanstans (ta bara surströmmingen).

Vi lever i en värld som är mångfacetterad på riktigt. Olika kulturer, sedvänjor och bruk formar hur vi hälsar, hur vi äter, hur vi firar och hur vi sörjer. På vissa platser tar man av sig skorna när man kliver in, på andra behåller man dem på (ibland till och med i soffan), vilket fortfarande förbryllar mig djupt.

Och ändå.

Mitt i allt detta färgsprakande lapptäcke finns något förvånansvärt stabilt. Oavsett var på jordklotet vi råkar befinna oss är det så många starkare band som förenar oss: Vi vill känna trygghet. Vi vill bli älskade, eller åtminstone tycka om och bli omtyckta. Vi vill bli mötta med respekt och sedda som mer än bara en förbipasserande statist i någon annans liv. Att sätta sig in i andras situation genom den mänskliga empatin (gäller ej Trump och hans rövarpack).

Vi vill ha ett liv som känns meningsfullt. Vi vill skratta mer än vi gråter (även om båda behövs). Vi vill höra hemma någonstans, även om vi ibland låtsas som motsatsen.

Och kanske viktigast av allt: Vi vill utvecklas. Växa. Lära oss något nytt. Ibland långsamt och försiktigt, ibland genom att snubbla rakt in i förändring med skrapade knän och stukat självförtroende som konsekvens. Men, inte stannar vi upp för det. Varje skrapsår och stukning lär oss något om oss själva och vår omvärld.

Det är lätt att fokusera på skillnaderna. Maktkåta ”ledare” skriker ofta högst för att splittra. De är alla narcissistiska, egocentrerade avarter till människor som inga kramar kan råda bot på. De är själva definitionen på motsatsen till mångfald: Ger ansikte åt enfald! Klassiska kännetecken för avarterna är att de med högt tonläge och svansföring retoriskt försöker definiera världens alla problem som ”antingen/eller”. Alla normalbegåvade och tänkande människor vet att det sällan (om någonsin) går att beskriva något som svart eller vitt.

Så! Kanske är världen inte bara stor och komplex. Stundtals förvirrande. Kanske är den också ett pågående samtal mellan kulturer, generationer och individer där vi alla försöker säga ungefär samma sak, fast med olika ord och gester.

Och om vi ibland missförstår varandra längs vägen? Tja, det hör väl också till det där knytkalaset!

Avslutar troget med bilder. Den första är tagen av mig under en lunchpromenad tidigare i veckan. Den andra lät jag ChatGPT skapa och bad den skapa en bild på ett staffli som visar på mångfalden i världen.

Vecka i Seattle

Är på en veckas jobb och teknikkonferens i nordvästra USA, Seattle. Utöver en mängd bra möten och lärande så har jag förmånen att uppleva snömängder som inte har förekommit sedan flera decennier.