Livet går långsamt, tiden går fort

Rubriken är lånad från Lars Winnerbäck och är titeln på en av låtarna från hans senaste album, ”Längtan till våren”. Den passar så väl in i mitt liv där jag har avslutat en epok och klivit in nästa. För snart tre veckor sen sålde vi vårt hus och avslutade i och med det en epok om 30 år. Vi började husresan hösten 1996 med en standardvilla på en standardtomt i Stuvsta. Detta tillsammans med våra tre barn, varav den yngsta fortfarande låg i magen.1999 köpte vi en stor och drömlik tomt i Stuvsta Gård och planeringen för nästa hus pågick under en längre period. Midsommarhelgen 2000 flyttade vi in i drömtillvaron där barnen hade stort utrymme både inom- och utomhus. Våren 2008 blev vi kontaktade med meddelandet att vårt riktiga drömhus var till salu. En enplans villa högst upp med en jättetomt och med sjö och skog som granne. Flytten gick åter igen och där blev vi kvar i 18 år.

Nu sitter jag och skriver det här inlägget i en nybyggd lägenhet i ”The Brick” på gränslinjen mellan Midsommarkransen och Telefonplan. Det blir en tre månaders tillfällig landning i väntan på att vi får tillträde till den lägenhet som blir vårt hem framöver. Vi har till och med döpt lägenheten till ”Tussetrollet”. En ny era väntar. En era med barnbarn, skrivande, resande, musicerande, svettiga träningspass, city- & skogspromenader, dopp, fikastunder, bröllop, dop, begravningar, förkylningar, skratt, gråt, god mat & dryck, konsertbesök, dykning, TV-tittande, korsordslösning, läsande, pyssel, jul-/påsk-/midsommarfiranden, heminredning, tänkande, filosoferande och tusentals magiska aktiviteter/stunder.

Det är inte om boende som jag egentligen påbörjade det här inlägget, utan mer om perspektiv på tiden och livet. När 30 år med barn som växer upp och villor som fixas efter dröm och behov summeras känns det som att oändligt mycket har utspelat sig, men att det ändå är som igår. Livet har pågått i all sin tjusning och prakt samtidigt som vi har försökt att lägga livets pusselbitar efter bästa förmåga. Det är genom minnen, foton, texter och videofilmer som vi kan ta en rast och resa genom livets tidigare alléer. Att på riktigt insupa hur mycket liv som har levts och få perspektiv hur mycket som kommer att levas. Det är andra pusselbitar som läggs nu och vi väver vidare i vår färgrika livets gobeläng.

Läser just nu en mycket fin bok som fångar livet och meningen med detsamma på ett vackert sätt, ”Allt det blå på himlen”.

Började läsa boken den gångna helgen då jag och äldste sonen flög ner till Belgrad för dop- och bröllopsfestligheter. Under en middag dagen efter festerna hamnade jag i samspråk med några yngre vänner till familjen. Samtalen kom bland annat att handla om tillhörighet i ett annat land och vad ordet ”hem” innebär. Jag har levt 56 av dryga 61 levnadsår i Sverige och jag älskar vårt land. Trots alla problem och utmaningar är vårt land det enda jag kan tänka mig att leva i. Givetvis har jag kvar arvet från mitt födelseland, men hela min grund som person är svensk. Under samtalet fick jag en nyfiken fråga om jag kunde tänka mig att flytta ”hem” igen. Något som jag var tvungen att fundera över en kort stund för att kunna formulera ett respektfullt svar. Jag var tydlig med att ”hem” för mig är Stockholm och att det under nuvarande förhållanden skulle vara otänkbart att flytta till Serbien. Givetvis fick jag följdfrågan om varför. I Serbien är gesterna yviga, tonfallet ofta högt, inblandningen i andras affärer allestädes närvarande, alltid frågor om pengar och kostnader. Jag behöver ha ensamtid i tystnad, samt sköta mina affärer utan någons inblandning. Såvida jag inte frågar om råd. Det landade väl och igenkänningen om det jag beskrev var både hög och roande.

Avslutade dialogen med att konstatera hur priviligierad jag är som bär på två kulturarv. Något som ger en rikedom i mitt liv. Jag uppskattar där jag är, hur jag är, vad jag är på ett fundamentalt sätt. Kulturarvet och åren har gjort att jag ”ser mycket sämre nu, men längre än förut” som Lars Winnerbäck uttrycker det i låten ”Vad gör det om hundra år?”

Avslutar tankebanorna med två nytagna bilder. Den ena från Millesgården och den andra under inflygningen till Belgrad. Tänkte mig ingen symbolik med blick upp mot- och ner från skyn. Det bara blev så.

Stockholmsvy – vinterdag

Det finns ganska många dagar då Stockholm känns som ett vykort man har klivit in i. Igår var det en sådan dag. Vintersol som självklart och säkert värmde frostnupna kinder. Nejderna mera skarpa och husfasader som liksom lyste ikapp med solens strålar. Sjön Trehörningen i Huddinge var nästan helt frusen, med undantag för en liten del. Där hitta änderna sin plats att samlas och vänta in nästa barnfamilj med havregryn och annat gott i påsarna.

Tog en långsam lunchpromenad utan hast eller fastställd destination. Följde solens täcke, lät tankarna hitta egna banor. Livet inuti ett vykort var helt enkelt magiskt. Passar på att bjuda alla fina vänner på en av bilderna från vandringen.

Snö i Stockholm – en kylig betraktelse

Det finns två sorters människor i Stockholm på vintern: De som säger “Åh vad mysigt med snö!” och de som redan i november börjar Googla “hur flyttar jag till Kanarieöarna utan pengar”. Jag tillhör gruppen som älskar snö och riktig vinter.

När den första snön faller över staden händer något magiskt. Alla glömmer kollektivtrafikens existens, barn klär sig som färgglada michelingubbar och vuxna människor får en märklig impuls att köpa nya vinterskor trots att de redan äger sju par som alla läcker exakt lika mycket. Snön är vit, orörd och romantisk i ungefär tre timmar. Sedan förvandlas den till det som officiellt kallas “Stockholmsgrå!”

Att gå på trottoaren i Stockholm på vintern är som att delta i en OS-gren ingen bett om: halkgång. Ena sekunden går du helt normalt. Nästa sekund gör du en spontan piruett som hade gjort vilken konståkare som helst stolt, om det inte vore för faktumet att du nu ligger raklång utanför Pressbyrån och låtsas knyta skon för att rädda din värdighet.

Snöröjningen är ett annat mysterium. Man hör plogbilen klockan 04.17, blir hoppfull och tänker “yes, idag blir det framkomligt”. På morgonen inser man att plogningen främst verkar ha fokuserat på exakt den plats där bilen stod parkerad. Med en nitiskhet som gör en arg lappskrivare i tvättstugan vit av avund ser de till att packa in bilen i drivis som mest liknar permafrost. Resten av gatan? Inte lika prioriterad.

Och låt oss prata om kläder. Lager på lager är tydligen lösningen. Resultatet är att man ser ut som en stressad valross med ryggsäck. Väl inne i tunnelbanan är det tropisk värme, jackan väger sju kilo och man svettas samtidigt som nästippen fryser som vore det en naturlag.

Trots allt så finns det något charmigt med vinter i Stockholm. Ljudet av snö under skorna (innan den blir brun), ljusen i fönstren, känslan av att överleva ännu en dag utan att halka ihjäl sig. Och när våren väl kommer, då står vi där igen och säger: “Den här vintern var ändå ganska mysig!”

Minnet är kort. Slasket är evigt.

Avslutar den här betraktelsen med en ögonblicksbild från min skrivarstudio och en bild från vardagsrummet mot sjön. Det är ett vackert vinterlandskap som jag välkomnar med värme, trots den kyliga rubriken….

Strålande känslor

Sommaren har alltid varit en speciell årstid. Sommaren 2025 har bjudit på en plusmeny. Jag fyllde 60 år, fick välkomna mitt nya barnbarn, min älskade son fyllde 30 och så hade vi vårt äldsta barnbarn hos oss. Utöver det hanns det med fantastiska dagar på hotell Havsbaden i Grisslehamn, samt många dagar i Skåne (Malmö, Lund och Österlen).

Bjuder på lite bilder som innehåller stunder av ren lycka.

Sköna vår

Öppnar dörren på vid gavel

Våren en efterlängtad besökare

Kliver in med fågelsång

Doft av jord

Löftet om pånyttfödelse


Kort betraktelse under den här fantastiska vårdagen den första april. När jag ändå är igång fortsätter jag med en betraktelse om visdom och mod.

”Visdom bor inte i svaren, utan i frågorna som vågar ställas”

Avslutar den här korta sejouren med lite nytagna bilder de senaste dagarna/kvällarna.

Mixed thrill

I labyrinten mellan vinter och vår. En slingrande stig med många skarpa vändningar. Sol och liv, blandat med vinter och slumrande naturkrafter under täcket. Illusionen om behovet av väder för välmående eller sol i sinnet, stål i blicken? Tror starkt på kombon. Inte fan blir det sämre av sol, värme och spirande liv i naturen!

Hoppas att allt inom dig spirar och gror så här mellan två helgdagsveckor.