80-talsnostalgi

80-talet var mitt ungdomsdecennium och jag antar att nostalgin kommer över en som ett brev på posten; det vill säga jäkligt sent. I mitt fall har det kommit till mig efter sommaren 2026. Jag vet dessutom orsaken till nostalgitrippen: Det är SVTs produktion ”Vår älskade låtskatt” som är boven i dramat. Givetvis har det bubblat ett bra tag under ytan. Jag har ägnat mycket professionell (och även privat) tid åt AI och hur den stöper om ”min” sektor: Cybersäkerhet. Mitt i allt det upphaussade och hypade kring AI har jag hållt huvudet kallt och låtit min skolade källkritiker vara närvarande. AI är inget magiskt: Det är statistiska sannolikhetsmotorer som med stor snabb- och skicklighet löser det vi vill ha löst. Mer om AI och hypen någon annan gång eftersom jag redan är off-topic.

Jo, 80-talet har funnits som en fond i mitt innersta väsen. Under min generations ungdomstid på 80-talet var det ett antal saker som formade den person som jag (vi) är:

  • Telefonen satt fast i väggen, men vi var så otroligt fria i att ta helt eget ansvar för varje uppkommen situation
  • GPS var väl något som stormakterna sysslade med under hyperhemlighet. Vi vanliga fick förlita oss på intuition, självsäkerhet och en jäkla massa irrande
  • Skulle du lyssna på en LP fanns det inget shuffle, enbart skickligt navigerande med pickupen. Men oftast lyssnade man på hela alltet i tur och ordning
  • 80-talets skärmtid var framför tjock-TVn och videobandspelaren
  • Våra sociala medier var fritidsgården
  • Selfies rymdes på 24 rutor utan filter och med en veckas väntetid
  • Tinderappen var en lapp med titeln ”Vill du bli ihop med mig” och swipning genom att kryssa på ja eller nej. Dessutom fanns något som dagens datingappar har missat ”kanske”
  • Vi fick vänta åratal på nästa Star Wars och ingen pratade om lagging och dålig användarupplevelse
  • Syntarna var stora, frisyrerna ännu större och framtiden låg runt hörnet
  • När 512 kilobyte var allt som någonsin behövdes och lika många frisyrer samsades på discogolvet

Jag kan fortsätta den här listan in i oändligheten, men det som är summan av allt är att 80-talet var ett analogt decennium färgat i neonfärger och klätt med axelpuffar. Nu blir det snart besök på en vintageaffär för att testa lite retrokläder…. Eller?

I bilden är ansiktet med håret, skägget, armen och handen det som är äkta. Kläder, bakgrund och attiraljer är AI-genererade.

Bland förståsigpåare och orakel

Det här är en fortsättning på förra inlägget där jag gjorde en resa genom rekommendationsalgoritmer på populära ”plattformar”. Nu har jag packat resväskan (och givetvis är macheten med) för en tripp genom självhjälpsdjungeln. Innan avgången vill jag dela en nyligen upptäckt observation som är så vacker och stark i sin enkelhet.

”Be softer with you

You are a breathing thing

A memory for someone

A home to a life”

– Nayyirah Waheed

Nu är det dags att kasta sig ut i oländig terräng. Jag prenumererar på en del intressanta tjänster som medium.com och Harvard Business Review, samt har ett rikt och omfattande internationell nätverk på LinkedIn. Har genom decennierna läst (för) många böcker om personlig utveckling, deltagit i internationella kurser/program som gränsar till ämnet och haft förmånen att jobba med extremt begåvade människor. Har under en stor del av min professionella karriär modellerat egna tankar eller gjort någon förädling av andras tankar. Jag har en uppsättning Moleskine Notebooks med modeller och tankar. Innan du kommenterar så erkänner jag villigt att jag inspirerades enormt av Ernest Hemingways användning av Moleskine. Så nördig är jag. Har till och med besökt hans skrivarhem, som är ett museum, i Key West, Florida. Självklart har jag suttit och druckit en Mojito på Sloppy Joe´s.

Kommer sannolikt att lyckas fylla några Moleskine till innan det är dags att sitta i parken och mata duvorna.

Det finns uppskattningsvis drygt 20 000 böcker, 500 bloggar och 5 000 kurser online inom området ”personal improvement”. Enbart på engelska! Jag har snubblat över hundratals artiklar på medium.com som handlar om att förverkliga sig i livet. Ett gemensamt tema som paketeras i olika förpackningar är föreställningen att man inte ska vara nöjd. Att bara ha sina rutiner och kunna välja att inte göra ett skit. Ett annat tema i framförallt artiklarna är att kunna skapa en förmögenhet/fuck-you-pengar för att kunna gå i pension tidigt och då göra allt man drömt om.

Kan vara ett ålderstecken. Kan vara att jag inte håller med. Oavsett så har jag börjat ge tummen ner för innehåll som saluför tidig pension/stor förmögenhetsanskaffning fort för att sen kunna ”leva livet”. Jag är 100% för att njuta av varje stund och inte hoppas på att det kommer ett ”sen”. Jag kommer inte kliva upp klockan 5 på morgonen för att meditera i solens första uppstigning i öster (och vilken jävla idiot i Kalifornien har någonsin varit i Sverige vinterhalvåret för att köra sitt jä–a flum). Sen sippa på färskpressad juice av alger, tibetansk björkbark, jaksekret och allt vad det nu kallas, innan det är dags att framgångsrikt sitta med MiT (most important thing) för att visa världen hur sagolikt fantastiskt produktiv man är.

Min morgon är en lååååång frukost i sällskap av SVT morgon. Det är inte ofta SVT ändrar sitt koncept/upplägg och det blir en trogen vän i rutinens totala välbehag. Efter morgonrutinen ser jag fram emot att ta mig an mitt jobb, som jag inte ens ser som ett jobb. Det jag har ägnat nästan 40 år av mitt liv åt är ett av mina stora intressen ända sen barnsben: Teknik och IT. 99 morgnar av 100 ser jag fram emot att ta mig an min livsuppgift och 90 dagar av 100 lämnar jag jobbet med en extremt god känsla inombords. Självklart finns det detaljer i uppgifter, möten och ansvar som inte är ett hundraprocentigt wow och det är precis som det är i livet. Oavsett om det är det privata- eller professionella livet.

Nu ska jag inte fortsätta med egotrippen ”jag” och ”min” vardag. Min poäng är att var och en hittar vad som är ens föredragna tillvaro med alla kullar och dalar. Det man gör i sin vardag är det som är livet. Inte något som ska komma ”senare”. Känner du för att gå i pension när du är 40 eller aldrig så är det helt rätt. Vill du ha 150 miljoner i tillgångar eller spendera rubbet på det som får ditt hjärta att slå extra slag så är det helt rätt.

Nu när jag har kommit så här långt funderar jag om det inte vore på sin plats att bidra med en tjugo tusen-första bok och en fem tusen-första kurs i ämnet? Jag har trots allt ett gäng Moleskine-modeller att utgå ifrån och paketera om med lite flashiga löften om 3 timmars arbetsvecka, pension som multimiljardär vid 35 och vishet djupare än Dalai Lamas. Förutsatt att man köper boken, kurserna och ägnar 10 000 timmar åt det 😜

Avslutar med några tidiga modeller.