Världen

Jag ser vår värld lite som ett gigantiskt knytkalas. Alla tar med sig något eget – kryddor, berättelser, traditioner, dialekter och märkliga vanor som känns helt självklara hemma men väcker viss förvåning någon annanstans (ta bara surströmmingen).

Vi lever i en värld som är mångfacetterad på riktigt. Olika kulturer, sedvänjor och bruk formar hur vi hälsar, hur vi äter, hur vi firar och hur vi sörjer. På vissa platser tar man av sig skorna när man kliver in, på andra behåller man dem på (ibland till och med i soffan), vilket fortfarande förbryllar mig djupt.

Och ändå.

Mitt i allt detta färgsprakande lapptäcke finns något förvånansvärt stabilt. Oavsett var på jordklotet vi råkar befinna oss är det så många starkare band som förenar oss: Vi vill känna trygghet. Vi vill bli älskade, eller åtminstone tycka om och bli omtyckta. Vi vill bli mötta med respekt och sedda som mer än bara en förbipasserande statist i någon annans liv. Att sätta sig in i andras situation genom den mänskliga empatin (gäller ej Trump och hans rövarpack).

Vi vill ha ett liv som känns meningsfullt. Vi vill skratta mer än vi gråter (även om båda behövs). Vi vill höra hemma någonstans, även om vi ibland låtsas som motsatsen.

Och kanske viktigast av allt: Vi vill utvecklas. Växa. Lära oss något nytt. Ibland långsamt och försiktigt, ibland genom att snubbla rakt in i förändring med skrapade knän och stukat självförtroende som konsekvens. Men, inte stannar vi upp för det. Varje skrapsår och stukning lär oss något om oss själva och vår omvärld.

Det är lätt att fokusera på skillnaderna. Maktkåta ”ledare” skriker ofta högst för att splittra. De är alla narcissistiska, egocentrerade avarter till människor som inga kramar kan råda bot på. De är själva definitionen på motsatsen till mångfald: Ger ansikte åt enfald! Klassiska kännetecken för avarterna är att de med högt tonläge och svansföring retoriskt försöker definiera världens alla problem som ”antingen/eller”. Alla normalbegåvade och tänkande människor vet att det sällan (om någonsin) går att beskriva något som svart eller vitt.

Så! Kanske är världen inte bara stor och komplex. Stundtals förvirrande. Kanske är den också ett pågående samtal mellan kulturer, generationer och individer där vi alla försöker säga ungefär samma sak, fast med olika ord och gester.

Och om vi ibland missförstår varandra längs vägen? Tja, det hör väl också till det där knytkalaset!

Avslutar troget med bilder. Den första är tagen av mig under en lunchpromenad tidigare i veckan. Den andra lät jag ChatGPT skapa och bad den skapa en bild på ett staffli som visar på mångfalden i världen.

Det är en hisnande känsla att börja se mig omkring nu när jag närmar mig de 60. Eftersom jag föddes 1965 har jag varit en del av sju decennier och känner att det är värt att reflektera lite. Mitt första decennium, 60-talet, har jag inte så tillförlitliga minnen från. Har fragmentariska minnen av sommaren 1969 och mängder av människor som trängs runt en liten svartvit TV klädd i träfanér, med två tunna metallspröt till antenner utstickande en bra bit upp. Det handlar om månlandningen och minnet är blekt, men det finns där.

70-talet minns jag desto mer. Det var en tid som präglade samhället med protester, plysch, poesi och vänsterflum i kubik. För egen del var det ett decennium som väckte mitt musik- och litteraturintresse. Status Quo, Wishbone Ash, Jethro Tull samsades alla med Donna Summer, Abba och Fleetwood Mac. Litteraturmässigt var mina tidiga bekantskaper (så som jag minns det) ”Winnetou – Apachernas hövding”, sagor av bröderna Grimm och Larousse barnuppslagsverk. Det blev även en hel del TV-serier som Baretta, Kojak, Fattiga och rika, Cannon, Dallas och Familjen Macahan. Bruce Lee blev en stor idol och ledde mig in på kampsport. Elvis Presley dominerade andra halvan av 70-talet, speciellt efter sin död 1977.

80-talet går i pastellfärger i mitt minne med några få undantag: Härdsmältan i Tjernobyl, mordet på statsministern Olof Palme och massakern av fredliga demonstranter på Himmelska Fridens Torg i Peking. På musikfronten är det en salig röra som går från heavy metal till disco. Accept, AC/DC, Black Sabbath, Judas Priest samsas med Wham, Aha, Gyllene Tider och Steve Miller Band. Stig-Helmer dyker upp och håller oss sällskap. Militärtjänstgöring under 15 månader i dåvarande Jugoslavien. Körkort och bil hör decenniet till och det blev många mil genom Europa med Ford Sierra. Så många bra stories och en av dessa handlar om tre killar och 9 tjejer i nämnda Ford Sierra, samt en polisman som kliar sig i huvudet vid kontroll i Ohrid i Makedonien. Men, det får kanske bli någon annan gång. Under decenniet blir det ett stort antal livsavgörande händelser också. Fick min första dator i form av en isärplockad prototyp av SInclair ZX Spectrum under tidigt 80-tal. Tekniknörd hade jag redan varit från unga år och nu inleddes en era av programmering med programmeringsspråket Basic. Färdigheter som ledde mig in på en ettårig betald uppdragsutbildning av programmerare för SE-banken Data och en livslång karriär inom ”det där med data”. Hösten 1988 lärde jag känna min fru då jag jobbade extra som dörrvakt och hon i sin pappas restaurang som bartender/servitris. Oktober 1991 blev vi ett. Vi kommer sitta på en uteplats på ålderns höst, hålla händer och minnas ett fantastiskt liv tillsammans.

Med den avslutningen på förra meningen är jag inne i 90-talet. Decenniet med familjebildning, husdrömmar, förverkligande av husdrömmar medelst skuldsättning för livet (nypa salt här). 90-talet är för mig mina barn som föddes 1990, 1995 och 1997. Det är decenniet då vi på riktigt bildar familj, förlovar- och gifter oss. Det är långa arbetstimmar både som anställd och egenföretagare (ibland samtidigt). Det är dot-com med stora internetdrömmar och extremt dyra internetansultningar, samt investeringar i superdyra datorer. Det är decenniet jag debuterar som författare med två facklitterära verk. Men, det är också ett extremt förvirrande och uppslitande decennium. Mitt hemland, Jugoslavien, förvandlas till en arena för blodiga inbördeskrig och massakrer. Bara månader efter att Tyskland förenas till ett. Folkmordet i Rwanda skördar enorma mängder offer. Estonia förliser på Östersjön och tar med sig 852 människor i djupet. En av dessa är en arbetskollega. Musikaliskt är 90-talet lika mångfacetterat som tidigare med artister som Mr Big, Green day, Savage Garden, Cranberries, Verve, Natalie Imbruglia och Manic Street Preachers för att nämna några.

Gör nog en liten paus här och sparar nutida decennier till ett annat inlägg. Avslutar i vanlig ordning med lite bilder. I det här fallet är det Microsoft Copilot (DallE) som står för collagen. De symboliserar månlandningen, 60-, 70-, 80- och 90-talet.