Det finns ganska många dagar då Stockholm känns som ett vykort man har klivit in i. Igår var det en sådan dag. Vintersol som självklart och säkert värmde frostnupna kinder. Nejderna mera skarpa och husfasader som liksom lyste ikapp med solens strålar. Sjön Trehörningen i Huddinge var nästan helt frusen, med undantag för en liten del. Där hitta änderna sin plats att samlas och vänta in nästa barnfamilj med havregryn och annat gott i påsarna.
Tog en långsam lunchpromenad utan hast eller fastställd destination. Följde solens täcke, lät tankarna hitta egna banor. Livet inuti ett vykort var helt enkelt magiskt. Passar på att bjuda alla fina vänner på en av bilderna från vandringen.
Det finns två sorters människor i Stockholm på vintern: De som säger “Åh vad mysigt med snö!” och de som redan i november börjar Googla “hur flyttar jag till Kanarieöarna utan pengar”. Jag tillhör gruppen som älskar snö och riktig vinter.
När den första snön faller över staden händer något magiskt. Alla glömmer kollektivtrafikens existens, barn klär sig som färgglada michelingubbar och vuxna människor får en märklig impuls att köpa nya vinterskor trots att de redan äger sju par som alla läcker exakt lika mycket. Snön är vit, orörd och romantisk i ungefär tre timmar. Sedan förvandlas den till det som officiellt kallas “Stockholmsgrå!”
Att gå på trottoaren i Stockholm på vintern är som att delta i en OS-gren ingen bett om: halkgång. Ena sekunden går du helt normalt. Nästa sekund gör du en spontan piruett som hade gjort vilken konståkare som helst stolt, om det inte vore för faktumet att du nu ligger raklång utanför Pressbyrån och låtsas knyta skon för att rädda din värdighet.
Snöröjningen är ett annat mysterium. Man hör plogbilen klockan 04.17, blir hoppfull och tänker “yes, idag blir det framkomligt”. På morgonen inser man att plogningen främst verkar ha fokuserat på exakt den plats där bilen stod parkerad. Med en nitiskhet som gör en arg lappskrivare i tvättstugan vit av avund ser de till att packa in bilen i drivis som mest liknar permafrost. Resten av gatan? Inte lika prioriterad.
Och låt oss prata om kläder. Lager på lager är tydligen lösningen. Resultatet är att man ser ut som en stressad valross med ryggsäck. Väl inne i tunnelbanan är det tropisk värme, jackan väger sju kilo och man svettas samtidigt som nästippen fryser som vore det en naturlag.
Trots allt så finns det något charmigt med vinter i Stockholm. Ljudet av snö under skorna (innan den blir brun), ljusen i fönstren, känslan av att överleva ännu en dag utan att halka ihjäl sig. Och när våren väl kommer, då står vi där igen och säger: “Den här vintern var ändå ganska mysig!”
Minnet är kort. Slasket är evigt.
Avslutar den här betraktelsen med en ögonblicksbild från min skrivarstudio och en bild från vardagsrummet mot sjön. Det är ett vackert vinterlandskap som jag välkomnar med värme, trots den kyliga rubriken….
I labyrinten mellan vinter och vår. En slingrande stig med många skarpa vändningar. Sol och liv, blandat med vinter och slumrande naturkrafter under täcket. Illusionen om behovet av väder för välmående eller sol i sinnet, stål i blicken? Tror starkt på kombon. Inte fan blir det sämre av sol, värme och spirande liv i naturen!
Hoppas att allt inom dig spirar och gror så här mellan två helgdagsveckor.
Fredagar är en speciell dag. En arbetsvecka är i begrepp att lämna över stafettpinnen till helgen för min del. Kan tänka mig att den här fredagens överlämning blir så lyckad. Den här morgonen inleddes på absolut bästa sätt. Gos, kel och promenad med Enzo följt av rejäl frukost med utsikt.
Utsiktsbilden är från i morse. Bilden på Enzo är från förra helgen. Lite skillnad i temperatur och snömängd.
”Livet pågår när vi är upptagna med annat…” Gammalt talesätt som kanske kan pensioneras?
”Livet pågår här och nu med det vi har för handen.” Känns mycket mer modernt och inte så skuldbeläggande.
Tänker att livet blir lite rikare om vi utgår ifrån allt det fantastiska med var och en av oss, istället för att matas med nonsens om hur man borde vara/se ut/göra/tänka/leva.
2023 är drygt 12 timmar gammalt och står vidöppet för våra fötter. Hoppas att du har fått ett gott avslut på det gångna året, samt en sagolikt bra start på det nya.
Nyårslöften är inget jag ägnar mig åt sedan åtskilliga år. Summan av mina laster är variabel och min fantasi är så välutvecklad att jag ständigt hittar nya laster att berika livet med. Bara att acceptera och gilla läget. För en som har livsdevisen att ”lagom är alltid för lite” är nyårslöften en onödig dimension.
Senast jag skrev ett inlägg berättade jag om ett romanprojekt. Det fortskrider väl och känns gott i hjärteroten. Karaktärer, dialoger och skeenden är följeslagare som utvecklas under långa skogspromenader med min fyrfota vän. Dom gestaltas först som röstmemon i min Samsung innan de hittar vägen till fingrarna som plottrar för fullt i Scrivener. Ibland blir det slagsmål om hjärnkapacitet under promenaderna. Någon ny melodi eller låttext vill forcera in sig i den grå massan och irritera som en nykläckt fluga.
Har förutom skrivandet även läst en del god litteratur. Den bok som fångat mig mest är ”Himmel över Alaska” av Kristin Hannah. Läser för stunden en facklitterär bok med titeln ”The cyber effect” av Mary Aiken. En fängslande bok av en cyberpsykolog (hur cool titel) om mänskligt beteende och avarter i de digitala landskapen.
Ett nytt år är också tiden för genomgång av livet i stort och smått. Ställer mig återkommande några grundläggande frågor för att få en självbesiktning: När mår jag som bäst? När är jag som bäst? Är jag i den miljön där jag vill vara mitt bästa jag? En god övning i att hjälpa till i min utveckling som person. Har under tidigare år haft fokus på den professionella utvecklingen i min roll, men med åren handlar allting om den hela personen. Kommit till insikten att gamla sanningar om balans i arbets- och privatliv inte är hälsosamma. Gäller att tänka holistiskt.
Med det avslutar jag 2023 års första inlägg på Write4Joy och ser fram emot en berikande resa. Avslutar givetvis med lite ögonblicksbilder.
Är på en veckas jobb och teknikkonferens i nordvästra USA, Seattle. Utöver en mängd bra möten och lärande så har jag förmånen att uppleva snömängder som inte har förekommit sedan flera decennier.
write4joy 