Näst sista dagen i oktober 2024. Höstregn på andra sidan fönstren, värme och skrivande på motsatt sida. Idag är det exakt tre veckor sedan jag bytte ut min högra höft och tre veckor som jag är sjukskriven. Första veckan känns avlägsen pga morfindimma och en kropp som påbörjade reparationsarbetet efter ett större kirurgiskt ingrepp. De följande veckorna har jag valt att läsa, promenera (mycket korta sträckor), skriva, lyssna på musik, träna (gymträning utöver de enklare rehabövningarna) och tänka. Har medvetet valt bort att se på TV för att inte bli stillasittande och bara låta tiden passera.
Det är några tankar som har återkommit lite oftare än andra och jag väljer i god ordning att dela med mig här på Write4Joy. Innan jag går vidare bjuder jag först på en ögonblicksbild då den här texten kommer till.
*
*
Första tankemönstret som jag har umgåtts med handlar om det som betyder något i livet. Var finns de sanna glädjeämnena? Gjorde ett litet experiment där jag får beskedet att jag har tre månader kvar att leva. Vad gör jag? Jag tänker i tre dimensioner; vad slutar jag med, vad gör jag mer av och vad börjar jag med:
Sluta:
Vara soffpotatis.
Ägna onödig tid åt nyhets- och sociala medier.
Ägna tid åt meningslöst småprat.
Gör mer av:
Pussa, krama och överös mina nära med kärlek.
Gå ner till sjön och hälsa gryningen välkommen varje dag.
Skriv ännu en livsbok till barnen.
Skriv en bok som en framtidshälsning till barnbarnen.
Skriv en kärleksbok till min fru.
Spendera än mer tid i skogen ihop med Enzo.
Sjung – alltid!
Börja:
Att dagligen skriva ner tacksamhet för att ha fått leva.
Meditera.
Skriva och komponera sånger.
Det här är min lista. Naken. Ärlig.
När jag läser min lista lyser önskan om rikedom, makt och överdådighet med sin frånvaro. Inte en enda aktivitet av det jag anser viktigt kostar något.
Hur skulle din lista se ut?
*
När jag väl sätter igång att väva livets trådar upptäcker jag ett nytt mönster att följa. Delarna i mosaiken som söker bilda mönstret är frågan om pension. Vill jag gå i pension? Vad ska jag då göra? Ledtrådarna finns i listan. Umgås, skriva, sjunga, komponera och hålla igång är essensen av meningen i mitt liv. Arbetslivet kommer så småningom att få mindre tid, trots att jag älskar det jag gör. Det andra kommer att få ta mer plats och tid.
Dags för ett kort mellanspel med nytagna bilder.
*
*
Avslutar den här blandade kompotten med mina nära och kära som ger färg, syre och mening i tillvaron. Snart blir jag också morfar och hjärtats enorma salar expanderar för fullt så att underverket får allt utrymme som behövs.
Det har gått drygt 5,5 år sedan pappa gick bort. Först nu kan jag gå tillbaka till den sista hälsningen som jag gjorde till honom inför urnsättningen. Det var en video med stillbilder, texter, rörliga bilder och musik. Jag har precis tittat på det hela efter all den här tiden utan att enbart bryta ihop i sorg. Istället har gråt, skratt och fina minnen fått komma fram. Jag väljer nu att publicera hela innehållet som jag hade som manus. Det är en kärleksförklaring till pappa.
Öppningen av ceremonin:
En bild på pappa som ung i sin kostym vid vattnet och rubriken ”Tomislav Mitrovic 27 juli 1936 – 30 januari 2020”
Intro-hälsning:
Vi har samlats för att hedra min pappa Tomislavs minne. Om han hade varit med oss idag hade han helst av allt velat slippa all uppmärksamhet. Han var inte den som ville vara i rampljuset.
Han hade helst av allt velat skippa allt det jobbiga och ledsamma för att hänga med sina barnbarn. Leka, dansa, äta gott och kanske avnjuta en match i Premier League. Helst en match med Arsenal.
Men, han är inte med oss idag. Utan vi får var och en minnas honom på vårt eget sätt nu när han ska till sista vilan. Hans aska kommer att strös i minneslunden i Huddinge kyrka.
Jag vill inleda med en vacker dikt av poeten Miroslav Antic som heter ”Sve boje sveta”. Översatt betyder det ”Alla världens färger”.
”ČUDAN JE OVAJ SVET U MENI
KAD SE OD LIŠĆA ZAZELENI
ILI POPLAVI KAO SVILA
OD DEČJE KOSE I PTIČJIH KRILA
ČUDAN JE OVAJ SVET U MENI
KAD SVE POŽUTI I PORUMENI
VAN MENE DOSTA BOJA ŽIVI
VAN MENE KATKAD SVET I POSIVI
ILI SE SMRAČI
I NAOBLAČI
DOBRO JE ZATO ŠTO POSTOJE
I OVE MOJE LEPŠE BOJE
I NEKI OSMEH SUNČAN I PLAH
I VETAR NEČUJAN KAO DAH
PA SVE KAD TRNE
I SVE KAD VENE
KAD TMURNO IZGLEDA SVET OKO MENE
U MENI BUKTI STO VATROMETA
NEKAKVO LEPŠEG SAMO MOG SVETA”
Nu vill jag spela en låt av Predrag Gojkovic Cune som heter ”Kafu mi draga ispeci”. Fritt översatt på svenska betyder det ”Älskling, kan du rosta mitt kaffe”. Det här var en av sångerna jag sjöng för pappa hans sista dagar i livet.
<Sången>
Om min pappa:
Ett liv kan aldrig återges eller göras rättvisa i ord. Trots det vill jag ägna en liten stund åt att dela med mig av minnesbilder av pappa.
Om vänlighet och godhet hade haft ett ansikte så hade det varit pappas ansikte. Han var otroligt barnkär och hängav sig alltid helhjärtat åt att leka med sina barnbarn. Vid de tillfällena var det som om han drevs av en atomreaktor. Hans energi tog aldrig slut. Enda nackdelen med det, så som jag minns det, var att det inte gick att få kontakt med pappa. All hans outtömliga energi var reserverad för barnbarnen och vi andra fick helt enkelt roa oss själva.
<Video på pappa och barnen>
Pappa hade ett otroligt minne. Han kom till Sverige en lördag i november 1970 och på tisdagen jobbade han på Luma i Hammarby. Pappa och mamma bodde inneboende i omgångar innan de skaffade sig en egen lägenhet i Axelsberg. Då passade pappa på att gå i trafikskola för att ta körkortet och skaffa sig en bil. Det var Örnsbergs trafikskola och pappa övningskörde med BMW 1602 och 2002. Vet inte om det är en falsk minnesbild, men jag minns att han alltid kom hem med ett leende på läpparna efter att ha kört.
Teorin är ett bevis på pappas näst intill fotografiska minne. Skolan erbjöd pappa, som inte pratade många ord svenska, att få teoriboken på serbo-kroatiska. Pappa tog hem boken, bläddrade igenom, och gick sen tillbaka för att ta en bok på svenska. Tydligen hade den som översatt boken inte heller lärt sig något av språken innan översättningen. Pappa tittade på alla bilderna och kopplade textmönstren till bilderna. På så sätt kunde han sätta teoriprovet på första försöket, utan att ens kunna svenska.
Första bilen blev en Volvo 142 av 1969 års modell och registreringsnumret CKG 550.
Pappa var också en ytterst känslig och känslosam person. Musiken hade en stor betydelse i hans liv och ofta rördes han till tårar av musiken han älskade. Här är ett exempel. Artisten är Halid Beslic och låten heter översatt till svenska ”Jag kan inte leva utan dig”
För snart 6 år sen, 2015 alltså, firade mamma och pappa 50-årig bröllopsdag. De hade hyrt festlokal vid stadion i Despotovac. Hemvist för laget Sloga där pappa en gång i tiden spelade. Det var dukat för fest med familj och vänner. Jag höll ett tal till er båda som var en kärleksförklaring. Pappa blev berörd och rörd. Själv hade jag lyckats döva nervositeten med ansenliga mängder vodka.
Ett liv är långt och kan inte sammanfattas med ord. Men jag och du lyckades ändå sätta orden på allt det fina vi kände för varandra. Allt lyckades vi med medan du levde käre far. Du fick ditt erkännande av mig. Jag fick ditt erkännande av mig.
Du älskade familjen och musiken. Dina sista dagar i livet var vi hos dig, mamma och jag. Mamma tog hand om dig precis lika omtänksamt som hon alltid har gjort. Gav dig kärlek, kyssar, ord av kärlek. Gav dig sitt hjärta. Jag spelade upp musik du gillar och sjöng för dig varje kväll. Jag sjöng för dig på nätterna när din andning var svår. Musiken och min sång gav dig tröst. Trygghet. Lugn.
Du somnade stilla in i gryningen den 30 januari. Våra händer sammanflätade. Musiken och sången hängde fortfarande i rummet. Du somnade in. Musiken och sången lever. Liksom minnena, saknaden och kärleken.
Hjältar kommer i många former. De främsta av hjältar har vänlighet och kärlek som superkrafter. Du var en superhjälte pappa.
En sång om frihet av Bo Setterlind
”Det finns ett hav,
som ingen ser,
det finns en grav,
där ingen dör,
det finns en sol,
som ej går ner,
det finns en strand
i varje själ.”
Avslutningen:
Pappa brukade skämtsamt fråga barnen ”Vad ska vi göra nu?” Barnen svarade alltid med att nypa tag i sina öronsnibbar, huka sig ner och hoppa grodhopp. Det var så pappa brukade skämta när barnen var små, hade tråkigt och frågade vad de skulle göra.
”Vad ska vi göra nu?”
Vi ska ta oss hem till oss och äta en bit mat, berätta lite historier om dig och umgås. Hade helst av allt haft dig med i egen hög person. Men, du är högst närvarande i anden. Jag älskar dig pappa!
Det är snart 5 år sen som mina tre finingar fick varsin bok av mig. Jag skrev om livet i stort, men allra mest om vår inre röst. Världen har förändrats på så många sätt sen de fick sina böcker: Pandemi, krig, megalomaniska narcissister som förorenar planeten och en hel del annat hemskt. Men, allt är inte bara nattsvart. Så länge tänkande, empatiska, smarta människor lever kommer det att finnas en röst som motvikt. Det här är mina övergripande tankar som jag skulle ha utvecklat vidare i en uppdaterad bok i skenet av allt som sker.
Människor skadar inte dig – Dina förväntningar gör
Försök att inte ägna energi och besvikelser över att människor inte beter sig så som du tycker/vill/tror/förväntar dig att de ska bete sig. Se på människorna (och deras handlingar) så som de är, inte som du vill att de ska vara. Du har nu släppt dina föreställningar/förväntningar och ser med nyktra ögon på tillvaron.
Bli en kurator över din hjärna
Din hjärna är det mäktigaste som finns. Den är som en svamp som suger åt sig av allt. Filtrerar du inte alla miljarders falska/manipulativa/meningslösa budskap som sköljer över dig fyller du hjärnan med skräp. Det du konsumerar formar dina tankar. Gör plats för det som för dig framåt och låter dig ha nyktra ögon på tillvaron.
Skapa ett tanketempel
Ha en plats där hemma som är ditt heliga tanketempel. Ingen mobil, dator, distraktioner. Bara du i sällskap med dig själv.
Framgång är tystnad – Fridfull vardag bombastisk
Vad du än strävar efter, lägg manken till. Oförtröttligt. Gör det som krävs, justera längs med vägen och fortsätt sträva på. Du behöver ingens bekräftelse. Du strävar i din riktning. Tyst. Målmedveten. Med tiden kommer ditt varande att vara som bombastisk musik i ditt bröst. Du bara är och älskar att vara den/där du är.
Tänka är bra – Handling är det bästa
Rörelse är liv. Rörelse skapar tydlighet. Rörelse är uppbyggande. Stillasittande och ältande skapar ångest.
Uppmärksamhet är att vara i nuet
Det är lätt att bli fartblind. Att allt går så bra i karriären, sporten, musiken, dansen eller vad det än är. Njut. Det är du värd. Men, glöm inte att uppmärksamma alla små detaljer i vardagen. Hand i hand på stan. En vän som vill fika. En solnedgång som inte väntar. Alla de små fragmenten, det ”obetydliga”, är det som utgör ett rikt och fulländat liv. Uppmärksamhet och varandet i nuet är den mest äkta kärleken. Till dig och dina nära.
Nu känns det som att tiden är mogen för att runda av för den här gången. Lite mera hjärta, omtanke, empati och vänlighet är det som världen behöver.
”Att skratta ofta och mycket; att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet; att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett friskt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat. Detta är att ha haft framgång.”
– Ralph Waldo Emerson
Fantastisk betraktelse om livets nyanser i citatet ovan. Själv skrev jag en betraktelse för nästan två år sen som heter ”Vem vinner?” som fångar essensen i citatet. Tror att det är viktigt att vara mer närvarande i vardagen, varje dag. Oavsett om det är på en semesterresa, på pendeln till jobbet, på ett gympass, en skogspromenad eller en familjemiddag. Livets essens finns där i de ögonblicken och är man någon annanstans förflyktigas en liten vital del av livet.
Tror dessutom att det krävs extra mycket idag med alla kanaler som bombarderar oss med hur man borde se ut, hur tjock plånbok man borde ha, hur framgångsrik man alltid ska vara, hur genialt briljant man borde vara, hur mycket man borde sova, att man ska vara uppe klockan 5 varje morgon för att meditera/träna/läsa/valfri floskel… Givetvis går det att hämta inspiration i något av alla triljarders ”råd”, men det finns ett fundamentalt fel i influencertsunamis: De utgår ifrån att alla vill vara miljardärer och ultimata ideal! Vi är alla helt unika varelser med egna drömmar, önskningar och strävanden. Det är den egna rösten och närvaron som betyder något. Om man vill sova till 10 en morgon och sen tillbringa ett par timmar i sängen utan att göra ett skit är det för att man mår bra av det beslutet.
Den egna rösten och närvaron är det enda vi styr över. Vi är med oss själva oavsett tillfälle, sällskap eller destination i världen. I mitt fall låter jag min röst ge mig credd för den jag är och var jag är i livet. Rösten uttrycker också tacksamhet över det jag har och att allt är förgängligt. Ögonblicken existerar just här och nu. ”Sen” kanske inte finns och det vore trist att ångra sig när det inte finns tid kvar för att ändra på något.
Avslutar med en liten bildkavalkad över alla underbara färger och nyanser i mitt liv.
21 december 2024, mamma och mina barn; julbord på Balingsholms Gård
Lagade lite härlig söndagsmiddag. Givetvis i sällskap med musik. Blev en känslosam matlagning. Spellistan som jag valde utan eftertanke var en extra betydelsefull.
För drygt fyra år sedan under andra halvan av januari tillbringade jag en vecka hos min pappa. Det blev min sista vecka med honom på en isolerad avdelning på ett sjukhus i Serbien. Han hade genomgått en framgångsrik operation för lårbensbrott, men drabbats av någon bakterie som inte lät sig behandlas. Han gled ifrån mig mer och mer. In i en medvetslöshet som jag i efterhand betraktade som en välsignelse. Bakterien i fråga gjorde hans andning extremt ansträngd och mängden syrgas fick ständigt justeras uppåt. Därav min senare insikt om medvetslösheten som en välsignelse, istället för att långsamt kvävas och vara medveten om det.
De tre sista nätterna var extra påfrestande för min pappas kropp. Då spelade jag musik från tidigare nämnda spellista och sjöng till musiken i hans öra. Även om slutet närmade sig och andningen blev sämre så gjorde musiken och sången något: Hans läppar rörde sig, som om han någonstans ur medvetslöshetens dimmor försökte hitta fram. Andningen blev då och då lite mer regelbunden och inte så ansträngd. Jag upplevde också att hans hand som vilade i min regelbundet tryckte till. Lätt. Men ändå tydligt. Jag sjöng i hans öra till hans sista andetag och fortsatte nynna en stund efter att han inte längre var med mig. Klockan var strax efter 4.30 på morgonen och där fanns bara ett melodiskt nynnande och bottenlös sorg som jag inte riktigt ville släppa in. Musiken skulle först få gå klart.
Den här eftermiddagen sjöng jag på nytt, men mycket högre. Tårarna och gråten manifesterades inte ur sorgen. Den här dagen kom saknaden med full kraft. Den kommer utan någon förvarning och numera välkomnar jag den. Saknaden finns i alla små vardagliga stunder, ansiktsuttryck, samtal, skratt, middagar, resor och tusentals andra små fragment ur ett liv. För mig är det en visshet om att kärlek aldrig dör. Även om den är lika omöjlig att hålla kvar som att fånga månskenet så är det ändå tydligt att den lever inuti mig. Har ett varmt bo som är för alltid. Det är mänsklighetens essens: Människor som berör oss kommer att leva kvar långt efter att de själva är borta.
Det finns ett återkommande tema inombords som handlar om vad det innebär att vara en lyckad människa. Vid vissa tillfällen stannar jag upp (precis som nu) och målar upp en bild över ett större bord och alla de som jag hoppas sitter i mitt sällskap när jag vet att min livsresa närmar sig slutet.
Vilka kommer att vara vid bordet när det är dags att säga tack och farväl?
– Write4Joy
Tror att deltagandet beror på hur man själv har varit i livet och om man har tagit sig tiden att stanna upp för att finnas där när nära behöver en. Att man har visat respekt och verkligen helhjärtat lyssnat på sina nära. Att man inte har hållit tillbaka kärleksbetygelserna och låtit omgivningen veta hur mycket de betyder för en. Vänlighet, nyfikenhet och empati är enligt min mening den heliga treenigheten som jorden borde snurra runt.
Avslutar i (nästan) vanlig ordning med en AI-framställd bild som illustrerar det jag skriver.
Fars dag idag. Det är snart fyra år sen mig egen pappa somnade in och det är ännu svårt att titta på filmer eller bilder på honom. Sjävklart blir det lite extra mycket känslor en dag som fars dag. Idag blev jag ordentligt uppvaktad av mina fina barn. Lunch på Palmyra med efterföljande bowling i Årsta. Bröstet är fyllt till brädden av de mest varma känslor som finns att föreställa sig.
Jag avgudar mina barn. Dom är helt underbara människor och varje umgänge är magiskt bra.
Skrev igår om min mening i livet. Den här dagen är ett så bra exempel på livets sanna mening.
Bjuder på en ”nästan-actionbild” när jag laddar för nästa strike.
Årets ljusaste veckor leder mig genom vardag och helg. Kittlar i magen och bröstet. Väcker lusten att uppfinna sätt att bevara allt underbart som händer. Portionera ut sommarens vällust under årets mörka och kalla månader. Det kanske är en åldersgrej, men jag är så medveten om hur förbenat svårt det är att fånga ett nu. Kanske är den fulländade livsnjutarkonsten att helt koppla bort hjärnan och släppa sinnena fritt?
Titeln ger en fingervisning om att det kan vara små fragment som jag uppehåller mig vid. Fragment som kan vara förenade och hänga samman, eller inte alls. I just det här fallet hänger fragmenten samman med njutning och kärlek. På något magiskt vis kan man härbärgera enorma mängder kärlek och ha rum för oändligt mycket mer. Låter Ulf Lundell ge lite näring åt kärleken.
Idag fyller äldste sonen 32. Givetvis är barnens födelsedagar extra känsliga och väcker mängder av minnen till liv. Minnessafarin tar en tillbaka till olika händelser i våra gemensamma liv, utan någon speciell ordning. Ett missöde med blöjor som tog slut på Teneriffa. En naken pojke som kissar en sköterska i ansiktet vid instruktioner om blöjbyte. Allvarlig magsjuka och övernattning på sjukhus. Första egna simtagen utan dyna. Minnena skiftar och rör om inombords. Det är nära till tårar av all kärlek som har vuxit genom åren.
Det sägs att ålder bara är en siffra. Jag håller definitivt inte med om det. Åldern är en mognadsprocess som till stor del pågår i bakgrunden, utanför vårt direkta medvetande. Men, då och då väcks saker till liv och man överväldigas av allt underbart som har rymts på ens livsresa. I det perspektivet är det löjeväckande att skämta om åldern som en siffra. Varje hårstrå som inte längre finns eller kvarvarande som har grånat. Varje rynka i ansiktet och stelare leder. Allt är en konsekvens av ett liv med så många dimensioner. Känner själv att jag är usel på att plocka fram minnena oftare och förundras.
Avslutningsvis önskar jag en härlig Valborgsmässoafton, samt bjuder på lite bilder från en stolt far.
Visst existerar oändligheten. Hur kan man annars förklara en redan oändlig kärlek som ändå fortsätter att växa inuti en människas bröst? Nu springer jag händelserna lite i förväg, så jag tar det från början. Flög här om dagen upp till Luleå för att umgås med mitt älskade barnbarn, Olivia. Hon går på 6-års och är stora tjejen redan. Jag anländer till skolan strax efter 14-tiden en fredag eftermiddag och ser min älskling på långt håll. Hon åker stjärtlapp med sin bästa kompis på en liten snöhög. Vi har inte träffats på 6 veckor och längtan har varit stor. Olivia har till och med gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer.
Att få träffa henne ute med sina kompisar och sin allra bästa kompis är perfekt. Den första blygseln efter så lång tid uteblir, utan jag blir istället inbjuden till deras lek. Vi busspringer till boden där stjärtlapparna ska vara och tjejerna försöker stoppa mig från att komma in eftersom jag är för tung och golvet kan då rasa. Efter leken säger kompisarna hej då till varandra och vi tar oss hemåt för att packa Olivias saker. Hon vill sova med farfar på hotellet. Det blir en tidig middag på Pinchos i Luleå och sen hem till hotellet för lite fredagsmys. Vi lägger upp alla kuddarna mot sänggaveln och farfar får klia Olivia över rygg, axlar och magen medan vi ser på lite barnprogram. Tomteskum och Ahlgrens bilar mumsas det på. Det är trots allt lite fredagsmys.
Vi är båda trötta och fnittriga. Livet känns bara så självklart. Mitt i allt fredagsmys söker sig en liten mjuk hand in i min och en trött änglaröst säger varmt ”Farfar!”
Tiden stannar och jag blundar med en önskan om att universum gärna får pausa sin gång. Men, i nästa andetag öppnar jag mina sinnen och bereder plats åt alla känslor som stormar runt i bröstet. Slås tydligt av hur oändligheten ser ut: En snart 6-årig flickas mjölkvita mjuka hand!
Hon har gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer ❤
write4joy 