Visst existerar oändligheten. Hur kan man annars förklara en redan oändlig kärlek som ändå fortsätter att växa inuti en människas bröst? Nu springer jag händelserna lite i förväg, så jag tar det från början. Flög här om dagen upp till Luleå för att umgås med mitt älskade barnbarn, Olivia. Hon går på 6-års och är stora tjejen redan. Jag anländer till skolan strax efter 14-tiden en fredag eftermiddag och ser min älskling på långt håll. Hon åker stjärtlapp med sin bästa kompis på en liten snöhög. Vi har inte träffats på 6 veckor och längtan har varit stor. Olivia har till och med gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer.
Att få träffa henne ute med sina kompisar och sin allra bästa kompis är perfekt. Den första blygseln efter så lång tid uteblir, utan jag blir istället inbjuden till deras lek. Vi busspringer till boden där stjärtlapparna ska vara och tjejerna försöker stoppa mig från att komma in eftersom jag är för tung och golvet kan då rasa. Efter leken säger kompisarna hej då till varandra och vi tar oss hemåt för att packa Olivias saker. Hon vill sova med farfar på hotellet. Det blir en tidig middag på Pinchos i Luleå och sen hem till hotellet för lite fredagsmys. Vi lägger upp alla kuddarna mot sänggaveln och farfar får klia Olivia över rygg, axlar och magen medan vi ser på lite barnprogram. Tomteskum och Ahlgrens bilar mumsas det på. Det är trots allt lite fredagsmys.
Vi är båda trötta och fnittriga. Livet känns bara så självklart. Mitt i allt fredagsmys söker sig en liten mjuk hand in i min och en trött änglaröst säger varmt ”Farfar!”
Tiden stannar och jag blundar med en önskan om att universum gärna får pausa sin gång. Men, i nästa andetag öppnar jag mina sinnen och bereder plats åt alla känslor som stormar runt i bröstet. Slås tydligt av hur oändligheten ser ut: En snart 6-årig flickas mjölkvita mjuka hand!
