Del av 7 decennier… så här långt

Det är en hisnande känsla att börja se mig omkring nu när jag närmar mig de 60. Eftersom jag föddes 1965 har jag varit en del av sju decennier och känner att det är värt att reflektera lite. Mitt första decennium, 60-talet, har jag inte så tillförlitliga minnen från. Har fragmentariska minnen av sommaren 1969 och mängder av människor som trängs runt en liten svartvit TV klädd i träfanér, med två tunna metallspröt till antenner utstickande en bra bit upp. Det handlar om månlandningen och minnet är blekt, men det finns där.

70-talet minns jag desto mer. Det var en tid som präglade samhället med protester, plysch, poesi och vänsterflum i kubik. För egen del var det ett decennium som väckte mitt musik- och litteraturintresse. Status Quo, Wishbone Ash, Jethro Tull samsades alla med Donna Summer, Abba och Fleetwood Mac. Litteraturmässigt var mina tidiga bekantskaper (så som jag minns det) ”Winnetou – Apachernas hövding”, sagor av bröderna Grimm och Larousse barnuppslagsverk. Det blev även en hel del TV-serier som Baretta, Kojak, Fattiga och rika, Cannon, Dallas och Familjen Macahan. Bruce Lee blev en stor idol och ledde mig in på kampsport. Elvis Presley dominerade andra halvan av 70-talet, speciellt efter sin död 1977.

80-talet går i pastellfärger i mitt minne med några få undantag: Härdsmältan i Tjernobyl, mordet på statsministern Olof Palme och massakern av fredliga demonstranter på Himmelska Fridens Torg i Peking. På musikfronten är det en salig röra som går från heavy metal till disco. Accept, AC/DC, Black Sabbath, Judas Priest samsas med Wham, Aha, Gyllene Tider och Steve Miller Band. Stig-Helmer dyker upp och håller oss sällskap. Militärtjänstgöring under 15 månader i dåvarande Jugoslavien. Körkort och bil hör decenniet till och det blev många mil genom Europa med Ford Sierra. Så många bra stories och en av dessa handlar om tre killar och 9 tjejer i nämnda Ford Sierra, samt en polisman som kliar sig i huvudet vid kontroll i Ohrid i Makedonien. Men, det får kanske bli någon annan gång. Under decenniet blir det ett stort antal livsavgörande händelser också. Fick min första dator i form av en isärplockad prototyp av SInclair ZX Spectrum under tidigt 80-tal. Tekniknörd hade jag redan varit från unga år och nu inleddes en era av programmering med programmeringsspråket Basic. Färdigheter som ledde mig in på en ettårig betald uppdragsutbildning av programmerare för SE-banken Data och en livslång karriär inom ”det där med data”. Hösten 1988 lärde jag känna min fru då jag jobbade extra som dörrvakt och hon i sin pappas restaurang som bartender/servitris. Oktober 1991 blev vi ett. Vi kommer sitta på en uteplats på ålderns höst, hålla händer och minnas ett fantastiskt liv tillsammans.

Med den avslutningen på förra meningen är jag inne i 90-talet. Decenniet med familjebildning, husdrömmar, förverkligande av husdrömmar medelst skuldsättning för livet (nypa salt här). 90-talet är för mig mina barn som föddes 1990, 1995 och 1997. Det är decenniet då vi på riktigt bildar familj, förlovar- och gifter oss. Det är långa arbetstimmar både som anställd och egenföretagare (ibland samtidigt). Det är dot-com med stora internetdrömmar och extremt dyra internetansultningar, samt investeringar i superdyra datorer. Det är decenniet jag debuterar som författare med två facklitterära verk. Men, det är också ett extremt förvirrande och uppslitande decennium. Mitt hemland, Jugoslavien, förvandlas till en arena för blodiga inbördeskrig och massakrer. Bara månader efter att Tyskland förenas till ett. Folkmordet i Rwanda skördar enorma mängder offer. Estonia förliser på Östersjön och tar med sig 852 människor i djupet. En av dessa är en arbetskollega. Musikaliskt är 90-talet lika mångfacetterat som tidigare med artister som Mr Big, Green day, Savage Garden, Cranberries, Verve, Natalie Imbruglia och Manic Street Preachers för att nämna några.

Gör nog en liten paus här och sparar nutida decennier till ett annat inlägg. Avslutar i vanlig ordning med lite bilder. I det här fallet är det Microsoft Copilot (DallE) som står för collagen. De symboliserar månlandningen, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

Söndagstanke

Lagade lite härlig söndagsmiddag. Givetvis i sällskap med musik. Blev en känslosam matlagning. Spellistan som jag valde utan eftertanke var en extra betydelsefull.

För drygt fyra år sedan under andra halvan av januari tillbringade jag en vecka hos min pappa. Det blev min sista vecka med honom på en isolerad avdelning på ett sjukhus i Serbien. Han hade genomgått en framgångsrik operation för lårbensbrott, men drabbats av någon bakterie som inte lät sig behandlas. Han gled ifrån mig mer och mer. In i en medvetslöshet som jag i efterhand betraktade som en välsignelse. Bakterien i fråga gjorde hans andning extremt ansträngd och mängden syrgas fick ständigt justeras uppåt. Därav min senare insikt om medvetslösheten som en välsignelse, istället för att långsamt kvävas och vara medveten om det.

De tre sista nätterna var extra påfrestande för min pappas kropp. Då spelade jag musik från tidigare nämnda spellista och sjöng till musiken i hans öra. Även om slutet närmade sig och andningen blev sämre så gjorde musiken och sången något: Hans läppar rörde sig, som om han någonstans ur medvetslöshetens dimmor försökte hitta fram. Andningen blev då och då lite mer regelbunden och inte så ansträngd. Jag upplevde också att hans hand som vilade i min regelbundet tryckte till. Lätt. Men ändå tydligt. Jag sjöng i hans öra till hans sista andetag och fortsatte nynna en stund efter att han inte längre var med mig. Klockan var strax efter 4.30 på morgonen och där fanns bara ett melodiskt nynnande och bottenlös sorg som jag inte riktigt ville släppa in. Musiken skulle först få gå klart.

Den här eftermiddagen sjöng jag på nytt, men mycket högre. Tårarna och gråten manifesterades inte ur sorgen. Den här dagen kom saknaden med full kraft. Den kommer utan någon förvarning och numera välkomnar jag den. Saknaden finns i alla små vardagliga stunder, ansiktsuttryck, samtal, skratt, middagar, resor och tusentals andra små fragment ur ett liv. För mig är det en visshet om att kärlek aldrig dör. Även om den är lika omöjlig att hålla kvar som att fånga månskenet så är det ändå tydligt att den lever inuti mig. Har ett varmt bo som är för alltid. Det är mänsklighetens essens: Människor som berör oss kommer att leva kvar långt efter att de själva är borta.

Varma tårar.

Härliga minnen.

Kärlek.

För alltid.

Vilka sitter runt bordet?

Det finns ett återkommande tema inombords som handlar om vad det innebär att vara en lyckad människa. Vid vissa tillfällen stannar jag upp (precis som nu) och målar upp en bild över ett större bord och alla de som jag hoppas sitter i mitt sällskap när jag vet att min livsresa närmar sig slutet.

Vilka kommer att vara vid bordet när det är dags att säga tack och farväl?

– Write4Joy

Tror att deltagandet beror på hur man själv har varit i livet och om man har tagit sig tiden att stanna upp för att finnas där när nära behöver en. Att man har visat respekt och verkligen helhjärtat lyssnat på sina nära. Att man inte har hållit tillbaka kärleksbetygelserna och låtit omgivningen veta hur mycket de betyder för en. Vänlighet, nyfikenhet och empati är enligt min mening den heliga treenigheten som jorden borde snurra runt.

Avslutar i (nästan) vanlig ordning med en AI-framställd bild som illustrerar det jag skriver.

Få saker gjorda

Jag skriver ordet ”procrastination” i Googles sökmotor och får upp drygt 60 miljoner träffar. Ordet står för att ”skjuta upp” saker till senare trots vetskapen om att det kommer få negativa konsekvenser. Genom åren har jag återkommit till att söka mer kunskap om fenomenet. Det har varit läsande av vetenskapliga artiklar, deltagande på kurser, läsande av böcker och försök till egna iakttagelser. Först på senare tid har jag slutat ägna tid åt den här (o)vanan. Den tid jag lagt ner på eftersökningar har egentligen varit en form av prokrastinering i sig.

Har genom egen erfarenhet ”lärt” mig att det bästa sättet att få något som ska bli gjort är att bara sätta igång. Momentum kommer från rörelse. Genom att starta, oavsett hur knackig starten är, kommer jag i ett läge där framfarten sker mot rätt mål. En form av oavsiktlig kreativ process som leder mot produktion av saker. Starten kan vara helt orelaterad till aktuell uppgift. Det kan vara att ”spotta ur sig” allt som är i huvudet. Något som leder till nedtecknade betraktelser av något specifikt. Kanske lösning av ett tidigare problem. Uppslag till en ny bok/artikel/sång. Så småningom är man klar med uppgiften som skulle göras ”av bara farten”.

Det gläder mig enormt att sökning på ordet ”momentum” svarar med 582 miljoner träffar!

Avslutar som så ofta med lite bilder. Två egna och en skapad av AI.

Insidan möter världen

Fascinationen över att vara människa avtar inte. Känns som att den snarare tilltar med åren och erfarenheterna. Vi har ärvt mängder av saker från alla generationer som har varit före oss. Det finns i vårt DNA och i olika center i vår hjärna. Under vår egen resa här på jorden får vi ynnesten att förädla allt vi ”vet och kan” med egna intryck, samt göra ett litet avtryck när vi har checkat ut.

Inser också allt tydligare värdet med att dela med sig av lärdomar, strategier och metoder i både stort och smått. Hittade en rolig minneslapp som jag skrev till mig själv under den period i livet då jag jagade status i karriären. Det roliga med minneslappen, som nu är +20 år gammal, är hur aktuell den känns:

”Framgång via min egen disciplin –> jag mäter mig bara mot mig själv och ser till att dagens jag är en aning bättre än gårdagens!”

När jag bläddrar vidare (ja, älskade då- och älskar lika mycket nu att skriva på papper) hittar jag lite visdomsråd från mig till mig:

  • Tänk på att allt kommer inifrån: Synsätt, känslolägen, disciplin och val. Det är jag som väljer ångest/oro eller tilltro/kärlek
  • Glöm heller aldrig: Om du inte har något gott att säga så var tyst. Döm aldrig. Klaga aldrig.
  • Är något värt att göras? Börja! På en gång! Välj den väg som känns som den rätta och inte den som är bekvämast.

Som en liten lätt avslutning på den här förmiddagens retrofilosoferande delar jag även med mig av mina egna råd för att välja att läsa en bok eller kurs:

  1. Vad vill jag lära eller förbättra?
  2. Är det viktigt här och nu, eller något för framtida bruk?
  3. Varför är den här boken/kursen värt tiden och finns det bättre alternativ?

Givetvis kommer även några bilder. Både ”äkta” och maskingenererade.

Framtid, AI och maskiner

Har ägnat massor av tid åt tankar kring det område som lovar omvälvande förändringar och som faktiskt redan stuvar om verkligheten för miljontals människor. Jag pratar om artificiell intelligens (AI). Skaffar mig flera olika perspektiv vartefter mina tankar tänder upp nya vägar. Försöker mig på att skapa en grundplattform för framtiden redan idag. Hur pretentiöst är inte det?

Börjar med att försöka reda ut det universella med oss människor och börjar med uppfattningar om tid/närvaro:

  • Majoriteten av människor i välutvecklade länder lever sällan i nuet
  • Nostalgikerna lever i det förgångna (det var bättre förr)
  • De hoppfulla lever i framtiden (det blir bättre snart)
  • En minoritet är här och nu

Utifrån det resonemanget tänker jag att även i framtiden kommer den här indelningen att vara aktuell. Det innebär att:

  • Man bygger affärsmodeller som saluför nostalgiska trippar för en kategori (min satsning)
  • Man bygger affärsmodeller för att sälja in framtida lycka för en annan (luftslott)

För den minoritet som sannolikt kommer vara en än mindre minoritet kan det vara värt att tänka på följande:

  • Västvärldens befolkning blir äldre och äldre = har mer och mer liv bakom sig (alltså en växande målgrupp för nostalgiska trippar)
  • Om framtiden inte finns är det meningslöst att investera i den = utveckla framtida nostalgitrippar för den målgrupp som snart ändå blir gammal med livet bakom sig (framtida nostalgiska trippar på steroider)

Sen funderar jag över ett ”faktum” som snart är vedertaget:

”Förr skapade vi allt från grunden. För varje ny dag kommer nya maskiner/teknik som gör jobbet!”

Sluter mig till att några värden kommer vara odödliga även i framtiden:

  • Vänlighet och empati: Kommer väl till pass som grund för nostalgitrippar i en värld av robotar som precist och empatilöst löser våra uppgifter
  • Nyfikenhet: Tidlöst och kommer alltid att lysa upp nya vägar
  • Aktivism: Vem är det som egentligen bestämmer hur framtiden ska vara? Låter var och en av oss ”andra” eller ”någon” göra det får vi den framtid vi förtjänar. Tror att ”alla” så småningom kommer vakna till liv och utföra aktivism för att ta tillbaka framtiden!

Där finns nu en grundplattform för att ta sig an framtiden. Kom ihåg var du läste det först!

Givetvis kan jag inte avsluta en tankebana om framtiden utan att ha bett ”framtiden” att måla en bild över framtiden. Bad Bing Image Creator att ”skapa en graffitilik avbild av framtiden där robotar och AI är vardagsmat.”

När bröstet fylls till brädden

Fars dag idag. Det är snart fyra år sen mig egen pappa somnade in och det är ännu svårt att titta på filmer eller bilder på honom. Sjävklart blir det lite extra mycket känslor en dag som fars dag. Idag blev jag ordentligt uppvaktad av mina fina barn. Lunch på Palmyra med efterföljande bowling i Årsta. Bröstet är fyllt till brädden av de mest varma känslor som finns att föreställa sig.

Jag avgudar mina barn. Dom är helt underbara människor och varje umgänge är magiskt bra.

Skrev igår om min mening i livet. Den här dagen är ett så bra exempel på livets sanna mening.

Bjuder på en ”nästan-actionbild” när jag laddar för nästa strike.

Min mening i livet

”Vad är meningen med livet?”

En fråga som har ställt till det ända sen vi som människor fick lyxen i tillvaron att kunna ställa frågan.

För egen del är frågan helt fel fokuserad.

Istället ser jag min mening i livet som alla de handlingar jag väljer att utföra under tiden som livets värdefulla gåva brinner i bröstet. Min mening är inte någon position i framtiden. Den uttrycks här och nu i kärlek jag ger och får. Hur jag tar mig an något. Vad jag väljer att låta mig påverkas av. Just i detta nu ägnar jag avsiktlig tid att forma ord och meningar på Write4Joy.

Stunden innan jag började skriva de här meningarna var jag inne på en AI-genereringstjänst för bilder. Ville ha en enkel målning som visar hur jag myser på Write4Joy om 10 år.

Ingen utmärkelse, seger, löneförhöjning eller bonus har någonsin känts så varm inombords som den värme som lever i kroppen här och nu.