Vår magiska värld

God morgon skulle se ut så här i bild enligt mig. En dag som börjar så här kan bara bli suverän.

img_1034

Annonser

Kvällstoner

Inviger min nya skrivarlya. Myser.

Ted Gärdestad sjunger om en oskyldigt blå himmel. Själv njuter jag av en rodnad kvällshimmel till vilken solen hälsar god natt.

Har öppnat upp mitt favoritförfattarprogram, Scrivener, och står på tröskeln till ett bokprojekt som skissades fram under påskhelgen. Lockelsen är grymt stark att bara börja skriva, men jag drar ut på njutningen. Vill först bo in mig i skaparstudion. Få upp gardinen.

Men.

Snart släpper jag efter.

Faller för dragningskraften.

 

Vad var bättre förr?

Hemma tidigt och sitter vid matbordet för att jobba igenom lite planer, samt försöka tänka i lite nya banor. Självklart är musiken närvarande. I det här fallet med listan ”All Those Ladies”. När Ellie Gouldings stämma tränger igenom tankeverksamheten i låten ”Vincent” tar jag en kort paus.

Inser med detsamma hur otrolig hjärnan är och vilka samband som synapserna bildar. Samtidigt som jag lyssnar på Ellie och hennes fantastiska röst är tankarna tillbaka till Julio Iglesias och hans version av låten från snart tre decennier sedan. Don Mclean är nästa objekt i tankekedjan och hans originalversion från tidigt 70-tal är i fokus för en kort sekund. Sen är det på väg att följa en lång kedja av tankar om förr vs nu. Men, jag sätter medvetet stopp för den vandringen. Jag älskar det som är här och nu. Fascineras självklart över hjärnans kraft och funktion, samt hur jag kan styra tankarna för att hitta rätt känsla.

Med åldrandet intresseras jag alltmer av hjärnan. Läser just nu boken ”Att möta personer med demens” av Anna-Karin Edberg. Kan även rekommendera en TED Talk av Lisa Genova för den som vill ha enkla tips på att minimera risken för Alzheimer’s.

 

Prag med värme

Varje stad har något som etsar sig fast efter ett besök. Något utmärkande som man kan tänka tillbaka till med längtan, värme eller av obehag. Prag var en upplevelse med så många utmärkande drag att värmen inombords dröjer kvar.

Sannolikt är upplevelsen så stark när jag har fått dela den med fantastiska människor. Arkitektur, grönska, mat, dryck och kulturliv får så många extra nyanser i älskat sällskap. Låter bilderna förmedla den värme jag bär inombords efter en långhelg i Prag.

 

Än mera ja

2018 är inne på sin andra vecka. Sitter och skriver på en ny bok. Tankarna far iväg och irrar genom erfarenhetens allt mer komplexa labyrinter. Orsaken? Snappade upp ett inlägg på något professionellt socialt nätverk om vikten att kunna säga nej. Vet inte hur många gånger jag har hört den förnumstigheten genom decennierna (värre ändå: vet inte hur många gånger jag själv har sjunkit ner i plattitydlimbo och försökt ”säga nej”).

Eftersom min hjärna ibland får för sig att göra sitt jobb samlar jag tankesmulorna som är vitt spridda, likt de grånade håren runt min hjässa, och processar vilka slutsatser som eventuellt kan dras. ”Ja” är det som driver utvecklingen av en person, och samhället, framåt. ”Ja” är bekräftelse att du vill; att du så småningom ska kunna. ”Ja” är lusten att våga sig in i något främmande, för vissa skrämmande. ”Ja” är att lämna sin inrutade föreställningsvärld (comfort zone är så mycket mera talande) och berikas med intryck, känslor, ny kunskap.

Kommer därför programmera min hjärna med ”ja” till allt som lockar, berör, intresserar. Kanske måste jag lära mig att säga ”Ja” på ett helt nytt plan? Yes, vad kul!

Word Art av Ja på många språk