Att messa eller inte messa
kan man undra
Var det tusen fria SMS jag hade
eller var det hundra?
En exceptionell person har lämnat livet på tok för tidigt. I tomrummet som breder ut sig vill jag göra en allvarlig markering. Den här gruken innehåller ingen satir eller ironi. Istället är den en kort påminnelse till oss själva att den tid vi upplever finns i överflöd är en lögnaktig illusion. Tid för umgänge och att visa sin uppskattning finns inte ”sen”. Vårt innersta kan inte deponeras för att tas fram när vi inte är upptagna och när det passar vår kalender. I minnesprogrammet idag stod följande ord:
”Den friske önskar sig en massa saker, den sjuke bara en!”
Min 25:e gruk är en påminnelse till mig själv om att ”sen” kan bli en evighet där det outtalade för alltid förblir intet.
Tomhet
Intighetens minneslund
Fristaden för sinne och själ
Ger respit för det oundvikliga evighetens farväl
Jag gör ännu ett avsteg från Grukandet (oj vad lätt det blir att fela när första steget är taget)… Den här gången blir det en liten Limerick om… Tja, jag lämnar fältet öppet för egna tolkningar.
Det var en förargad pyssling från Ivetofta
Som under ungdomen sällan fick softa
En och annan svartskalle
Stal ofta hans söta nalle
Sökte trösten hos farbror i brun kofta
Min blogg-, Facebook- och IRL-vän Rolf Granlund har sammanfattat mitt iGrukande. Jag är rörd över hans generositet.
Predde grukar som han brukar
Predde twittrar fåglar kvittrar
Om du läser vad han skriver
glad i hågen då du bliver