Livet här och nu

11 september, 202511 september, 2025 / Write4Joy / Lämna en kommentar

Tiden tycks gå fortare, men dagarna är långsammare. En motsägelse? Inte för min del. En förändring har pågått ett bra tag nu och insikterna kommer lika regelbundet som posten. Det vill säga då och då. Ägnade en hel del tanketid åt en av insikterna i somras. En känsla som har funnits inombords rätt länge utkristalliserades när jag fyllde 60 år. Insikten som kom fram handlade om att jag gått in i mitt sista arbetsdecennium och den realiseringen krävde en del attention. Många skogspromenader senare ritade jag upp en värdegrund i min anteckningsbok enligt bilden sist i inlägget. Eftersom jag är en naiv skeptiker i själen kändes det helt rätt med en ”karta” över mina aspirationer.

Vad har då den kartan med inledningsmeningen att göra? Den har hjälpt mig att vara än mer medveten om mina dagar än tidigare. Jag låter mig inte skyndas på eller luras att ärva andras problem/dåliga planering. Istället tar jag en kort paus och sätter det som ”trycker på” i kontext mot min egen karta. Passar det inte in så hittar jag sätt att inte öppna dörren på glänt. Bara den här delen att på nya och smarta sätt säga nej har gett en del intressanta observationer. Som jag nämnde ser jag mig själv som en naiv skeptiker som även strävar efter att vara snäll. Öppet mål för mindre empatiska och överambitiösa människor kan man tycka. Men kombinationen av naturlig skeptiker, strävan att skapa tydlighet (clarity) och vara mig själv (authenticity) är kraftfulla ”vapen” som både skyddar och stärker. Resultatet som visar sig är att dagarna inte fylls till brädden med allehanda möten. Istället fyller jag på med tid för reflektion, uppföljning och fokus på det som betyder mest.

Den allra viktigaste delen lever helt utanför mig själv. Min lilla guldklimp, Milan, som föddes den 22 juli är ihop med min fina skatt Olivia (snart hela 10 år) farfars hela universum. Tiden och hela den galna, underbara världen jag är i stannar upp när jag förlorar mig i deras ögon. Dåtid, nutid och framtid samsas i en härlig väv när jag ser på mina barnbarn. Dagen får mera mening. Sen tar jag en ordentlig titt på mina egna barn och ser hur de har formats till vuxna underbara individer. I deras utveckling ser jag att tiden går fort. Life is good!

Fragmentariskt

13 juni, 2022 / Write4Joy / Lämna en kommentar

Årets ljusaste veckor leder mig genom vardag och helg. Kittlar i magen och bröstet. Väcker lusten att uppfinna sätt att bevara allt underbart som händer. Portionera ut sommarens vällust under årets mörka och kalla månader. Det kanske är en åldersgrej, men jag är så medveten om hur förbenat svårt det är att fånga ett nu. Kanske är den fulländade livsnjutarkonsten att helt koppla bort hjärnan och släppa sinnena fritt?

Titeln ger en fingervisning om att det kan vara små fragment som jag uppehåller mig vid. Fragment som kan vara förenade och hänga samman, eller inte alls. I just det här fallet hänger fragmenten samman med njutning och kärlek. På något magiskt vis kan man härbärgera enorma mängder kärlek och ha rum för oändligt mycket mer. Låter Ulf Lundell ge lite näring åt kärleken.

Vinden doftar så gott i ditt hår
Det är vinden som läker alla sår
Jag är en lycklig man när jag är med dej
Jag blir en annan än den jag annars är
”Lycklig man” av Ulf Lundell

Avslutar fragmentariskt med några bilder. Ha en magisk kväll, vecka, sommar och år.

Kärlek i en hand

6 december, 20216 december, 2021 / Write4Joy / Lämna en kommentar

Visst existerar oändligheten. Hur kan man annars förklara en redan oändlig kärlek som ändå fortsätter att växa inuti en människas bröst? Nu springer jag händelserna lite i förväg, så jag tar det från början. Flög här om dagen upp till Luleå för att umgås med mitt älskade barnbarn, Olivia. Hon går på 6-års och är stora tjejen redan. Jag anländer till skolan strax efter 14-tiden en fredag eftermiddag och ser min älskling på långt håll. Hon åker stjärtlapp med sin bästa kompis på en liten snöhög. Vi har inte träffats på 6 veckor och längtan har varit stor. Olivia har till och med gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer.

Att få träffa henne ute med sina kompisar och sin allra bästa kompis är perfekt. Den första blygseln efter så lång tid uteblir, utan jag blir istället inbjuden till deras lek. Vi busspringer till boden där stjärtlapparna ska vara och tjejerna försöker stoppa mig från att komma in eftersom jag är för tung och golvet kan då rasa. Efter leken säger kompisarna hej då till varandra och vi tar oss hemåt för att packa Olivias saker. Hon vill sova med farfar på hotellet. Det blir en tidig middag på Pinchos i Luleå och sen hem till hotellet för lite fredagsmys. Vi lägger upp alla kuddarna mot sänggaveln och farfar får klia Olivia över rygg, axlar och magen medan vi ser på lite barnprogram. Tomteskum och Ahlgrens bilar mumsas det på. Det är trots allt lite fredagsmys.

Vi är båda trötta och fnittriga. Livet känns bara så självklart. Mitt i allt fredagsmys söker sig en liten mjuk hand in i min och en trött änglaröst säger varmt ”Farfar!”

Tiden stannar och jag blundar med en önskan om att universum gärna får pausa sin gång. Men, i nästa andetag öppnar jag mina sinnen och bereder plats åt alla känslor som stormar runt i bröstet. Slås tydligt av hur oändligheten ser ut: En snart 6-årig flickas mjölkvita mjuka hand!