Fragmentariskt

Årets ljusaste veckor leder mig genom vardag och helg. Kittlar i magen och bröstet. Väcker lusten att uppfinna sätt att bevara allt underbart som händer. Portionera ut sommarens vällust under årets mörka och kalla månader. Det kanske är en åldersgrej, men jag är så medveten om hur förbenat svårt det är att fånga ett nu. Kanske är den fulländade livsnjutarkonsten att helt koppla bort hjärnan och släppa sinnena fritt?

Titeln ger en fingervisning om att det kan vara små fragment som jag uppehåller mig vid. Fragment som kan vara förenade och hänga samman, eller inte alls. I just det här fallet hänger fragmenten samman med njutning och kärlek. På något magiskt vis kan man härbärgera enorma mängder kärlek och ha rum för oändligt mycket mer. Låter Ulf Lundell ge lite näring åt kärleken.

Vinden doftar så gott i ditt hår

Det är vinden som läker alla sår

Jag är en lycklig man när jag är med dej

Jag blir en annan än den jag annars är

”Lycklig man” av Ulf Lundell

Avslutar fragmentariskt med några bilder. Ha en magisk kväll, vecka, sommar och år.

Kärlek i en hand

Visst existerar oändligheten. Hur kan man annars förklara en redan oändlig kärlek som ändå fortsätter att växa inuti en människas bröst? Nu springer jag händelserna lite i förväg, så jag tar det från början. Flög här om dagen upp till Luleå för att umgås med mitt älskade barnbarn, Olivia. Hon går på 6-års och är stora tjejen redan. Jag anländer till skolan strax efter 14-tiden en fredag eftermiddag och ser min älskling på långt håll. Hon åker stjärtlapp med sin bästa kompis på en liten snöhög. Vi har inte träffats på 6 veckor och längtan har varit stor. Olivia har till och med gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer.

Att få träffa henne ute med sina kompisar och sin allra bästa kompis är perfekt. Den första blygseln efter så lång tid uteblir, utan jag blir istället inbjuden till deras lek. Vi busspringer till boden där stjärtlapparna ska vara och tjejerna försöker stoppa mig från att komma in eftersom jag är för tung och golvet kan då rasa. Efter leken säger kompisarna hej då till varandra och vi tar oss hemåt för att packa Olivias saker. Hon vill sova med farfar på hotellet. Det blir en tidig middag på Pinchos i Luleå och sen hem till hotellet för lite fredagsmys. Vi lägger upp alla kuddarna mot sänggaveln och farfar får klia Olivia över rygg, axlar och magen medan vi ser på lite barnprogram. Tomteskum och Ahlgrens bilar mumsas det på. Det är trots allt lite fredagsmys.

Vi är båda trötta och fnittriga. Livet känns bara så självklart. Mitt i allt fredagsmys söker sig en liten mjuk hand in i min och en trött änglaröst säger varmt ”Farfar!”

Tiden stannar och jag blundar med en önskan om att universum gärna får pausa sin gång. Men, i nästa andetag öppnar jag mina sinnen och bereder plats åt alla känslor som stormar runt i bröstet. Slås tydligt av hur oändligheten ser ut: En snart 6-årig flickas mjölkvita mjuka hand!

Hon har gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer ❤

Kärlekens ansikte

Kärleken lever i många former och flavörer

Den är magisk på så många vis

En evighetsmaskin som lever så länge hjärtat slår

Kärleken till barnen och till barnbarnen är den essentiella kärlekens sanna ansikte

Att möta oändligheten i en kram är bortom orden

Låter därför gårdagens bild med min lilla skatt tala sitt språk